Etikett: skrivtips

Jag läser många manus som lektör, och ett mycket vanligt nybörjarfel är att författaren inte håller sig till ett grundtempus i sin berättelse. Med grundtempus menar jag det som i huvudsak används i manuset. Utöver detta kan det givetvis förekomma tillbakablickar och tankar framåt. Det kan till och med finnas enstaka kapitel där tempuset ändras för att ge en viss effekt, men då är dessa i minoritet.

Manusets grundform
Det vanligaste är att ett manus har sin grund i preteritum eller presens.
* Preteritum (det som tidigare hette imperfekt):
”Kalle GICK in i rummet och SATTE sig på en stol. Han TOG fram mobilen och SKREV ett meddelande till Stina.”
Detta är den i särklass mest använda formen.
* Presens:
”Kalle GÅR in i rummet och SÄTTER sig på en stol. Han TAR fram mobilen och SKRIVER ett meddelande till Stina.”
Den här formen har fått mer utrymme med tiden, men är fortfarande inte lika vanlig som preteritum.

Blandade verbformer
Givetvis förekommer blandade former i en text, exempel:
”Jag ÖNSKAR att Lasse inte HADE SAGT det.”
eller
”Jag ÅKTE till Skåne som LIGGER i södra Sverige.”
Varför fungerar då detta? Jo, om predikatet i manuset har samma tempus går det att låta andra delar avvika.
Jämför den felaktiga konstruktionen: ”Det ÄR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det. Man KAN inte gå ut utan att halka.” (Rätt form blir givetvis AVSKYR – eller omvänt ”Det VAR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det, Man KUNDE inte …”).
Predikatet är alltså det verb som beskriver en handling eller ett tillstånd i en sats (obs! Det finns predikat både i huvudsatser och bisatser, så kolla noga om meningen är lång.)

Tillbakablickar
Vid tillbakablickar måste man också vara noga, eftersom tillbakablicken får olika form beroende på manusets grundtempus.
* Vid preteritum blir det pluskvamperfekt, alltså en formulering med HADE, så här:
”Det vill jag inte, HADE Lasse SAGT den gången.”
* Vid presens blir däremot tillbakablicken preteritum, och här är det alltså upplagt för problem om inte manusets grundtempus är stadigt.
”Det vill jag inte, SA Lasse den gången.”

Övning
Gör gärna en skrivövning där du markerar alla verb som innebär en handling eller ett tillstånd för att lära dig identifiera predikatet i satsen.

Fördelar och nackdelar?
* Preteritum är den mest etablerade berättarformen. Fördelen är att formen alltid kommer att fungera. Det är också den vanliga formen som vi använder när vi berättar något för någon annan. ”Det VAR så mycket trafik att jag inte KUNDE komma hem tidigare.” Nackdelen är att ”alla” gör likadant, manuset sticker inte ut.
* Presens är i dagens twittrande och messande en allt vanligare form: ”ÄR på bussen.” I ett manus kan det ge högre närvarokänsla. Nackdelen är att det har blivit ”på modet” att skriva manus i presens och det kräver mer, så risken att göra fel ökar. Dessutom sticker det inte längre ut. Många förlag säger att de får manus i första person presens av i stort sett alla som vill debutera just nu. Det är med andra ord inte alls säkert att du är så unik som du tror om du kämpar dig igenom ett manus i presens.

Bryta mot regeln
När du har blivit säker på din sak kan du bryta mot regeln genom att till exempel lägga in något kapitel här och där i ett annat tempus än manusets grundtempus. Det kan till exempel vara en annan karaktär som har perspektivet, eller en förtätning inför den dramatiska höjdpunkten i manuset. Det får däremot aldrig vara någon tvekan om vilket som är grunden, annars blir läsaren snabbt förvirrad och tappar flytet i läsningen. Tungan rätt i mun alltså.

Lycka till!

En kollega skrev nyligen att hon satt och jagade småord i sin text. Detta är något som du själv enkelt kan göra med ”sök” antingen när råmanuset är färdigt, eller efter varje kapitel (personligen rekommenderar jag när råmanuset är klart, så att flödet i författandet inte stannar av).
Du kommer att bli förvånade över hur mycket du hittar och hur mycket klarare manuset blir efter rensningen. Här är en lista på ord att stryka (och det är inte bara skönhetsfel, utan en anledning till refusering):
lite
ganska
verkligen
just
väldigt
nästan
liksom
faktiskt
riktigt
plötsligt (allt sker plötsligt, från att grässtrån böjd i vinden till att taket faller in, ordet blir onödigt)
nu (se plötsligt)
ju
så (en del så krävs, läs meningen utan ordet för att se vad som kan tas bort)
då (en del då krävs, läs meningen utan ordet för att se vad som kan tas bort)
Dialog som inleds med ”Ja, xxxx” eller ”Nej, xxxx”
Se om du kan stryka onödiga hade och skulle. I många fall fungerar en mening lika bra utan dessa ord, som med. Ibland kan du böja om huvudverbet.

(Ja), du kan (ju) behålla (just) några få, men som regel gör de (faktiskt) bara texten (lite) tyngre att (verkligen) läsa och det var (liksom) (kanske) inte (riktigt) så du (faktiskt) (nästan) (hade) tänkt dig att det (ju) skulle vara. – Du fattar.

Lycka till!
/Anna

PS Jag blir ständigt påmind om att jag, när jag var liten, hävdade att jag var ”nästan tvärsäker”. Fundera på den!

Dagens skrivtips handlar om anföring, anföringstecken och anföringssats. Bara för att förvirra finns det två metoder att markera dialog, citattecken och talstreck – även kallade replikstreck (gemenligen kallade fnuttar / dubbelfnuttar och pratminus). Mer om hur du skriver dessa nedan.

(Vän av ordning påpekar säkert nu att man även kan ha måsvingar, alltså: « men dessa är så ovanliga och hanteras som citattecknen, så jag lämnar dem därhän.)

Anföring och anföringssats

För att förstå vad jag pratar om nedan kan det vara bra att kunna två termer: anföring och anföringssats. Anföringen är det som sägs. Anföringssats är det som talar om på vilket sätt något sägs. Den innehåller ord som till exempel sa, ropade eller skrek. I den här anföringen
– Hej, ropade Lisa.
är ”ropade Lisa” anföringssatsen.
Skilj på anföringssatser och efterföljande brödtext. Brödtext efter anföring ska stå på egen rad med indrag, det blir alltid nytt styck på samma sätt som själva anföringen är ett nytt stycke.
Jämför:
”Hej”, ropade Lisa och sprang dem till mötes.
och
”Hej”, ropade Lisa.
Hon sprang dem till mötes.
eller
Lisa ropade:
– Hej!
Hon sprang dem till mötes.
Blanda inte så att brödtexten hamnar på samma rad som anföringen och anföringssatsen. Anföring och anföringssats där där flera pratar med varandra bildar en dialog.

Anföringstecken: två system

Citattecken i svensk litteratur ska sitta i det över hörnet och om du använder typografiska dito ska de ha ”klumpen” överst. (Det går tyvärr inta att göra typografiska tecken att visa med här, men de ska alltså se ut som två små upphöjda nior). Citattecken sätts både före och efter det som sägs.

Talstreck ska sitta före det som sägs och det ska vara ett mellanslag mellan strecket och första bokstaven i anföringen. Talstreck sätts bara före det som sägs. Ett talstreck är längre än ett bindestreck, kolla hur du åstadkommer detta i det program du skriver i. Ett tips är att ha det som automatisk korrigering, och backa ett steg om du behöver bindestreck någon gång.

Så här långt är det sällan några problem. (Det där med att citattecknen ska vara vända på svenskt sätt kan du ställa in i ditt ordbehandlingsprogram, men oftast är det redan inställt på rätt sätt. Får du fel kan du behöva växla till svenska som språk i ditt program.)

Var ska skiljetecknen sitta?

Det svåra brukar vara att få skiljetecknen rätt. Smaken avgör vilket system du använder, men det är vissa tekniska skillnader som är bra att känna till.

Jag tar talstreck först, för det är enklast och visar genom exempel.
– Det blir fint väder i dag, sa Lisa.
– Aj! skrek Lisa och vände på huvudet. Det gjorde ont.
Lisa sa:
– I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.
När det finns en anföringssats ska du alltså alltid skriva den med gemener, även efter stora skiljetecken (punkt, utropstecken och frågetecken).

Vid citattecken brukar det uppstå en del förvirring kring placeringen av skiljetecknet, men så här ska det vara – lägg märke till om skiljetecknet sitter utanför eller innanför det avslutande citattecknet.
”Det blir fint väder i dag”, sa Lisa.
”Aj!” skrek Lisa och vände på huvudet. ”Det där gjorde ont.”
Lisa sa:
”I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.”
Stora skiljetecken sitter alltså innanför citattecknet, medan komma sitter utanför.

Problemet med när det är dialog och när det är anföringssats uppstår inte lika lätt med citattecken som med talstreck som bara används i början av repliken.

Citat i citatet

Ibland talar någon om vad någon annan har sagt, och när det blir ett citat inne i citatet (dialogen). Här skiljer sig återigen de båda systemen.
Citattecken:
”Då ropade de: ‘Utrym salen!’ och alla sprang”, sa Lasse.
Talstreck:
– Då ropade de: ”Utrym salen!” och alla sprang, sa Lasse.

Vilket system är bäst?

Både citattecken och talstreck är lika vanliga i svensk litteratur, inget är ”mer värt” än det andra. Vilket du väljer är alltså upp till dig själv. Personligen föredrar jag att skriva med talstreck, troligen för att det var tydligare när jag en gång började skriva och gjorde det för hand, andra tycker att citattecknen är bättre. Som du säkert redan märkt har båda för- och nackdelar. Välj det du gillar bäst, men var konsekvent och se till att du har koll på hur du använder det system som du har valt.

Mer om anföringssatsen

Det kan ofta vara lockande att krydda texten med hur någon säger något. Alla som har läst Stephen Kings ”Att skriva” har dock fått en rejäl bakläxa kring uttryck som ”utbrast”, ”suckade”, ”sa hon mjukt”, eller ”skrek han förnärmat”. Det enda som är neutralt i sammanhanget är ”sa”, följt av vem som sa det. I exemplet med skiljetecknen ovan bör det alltså stå:
”Aj!” sa Lisa.
Ordvalet och utropstecknet gör alla övriga kommentarer onödiga här. Läsaren kommer att förstå både att något gör ont och att hon knappast säger det mjukt.

Enda gången när en förstärkning av anföringssatsen kan vara på sin plats är om en karaktär bryter mot det förväntade, till exempel om någon sänker rösten i ett läge där läsaren tror att alla höjder tonen vartefter, som vid en hotbild.
”Ett steg till och jag skjuter”, viskade kommissarien.

Lägg märke till att det inte behöver stå ”frågade” om du har ett frågetecken. Följande båda exempel säger alltså exakt samma sak, men på olika sätt:
”Hur mycket är klockan?” sa Lisa.
”Hur mycket är klockan”, frågade Lisa.
Detta är däremot tårta på tårta, även om det inte är ett direkt fel:
”Hur mycket är klockan?” frågade Lisa.
Det som kan behövas är ett förstärkande ord vid kraftiga uptrop. Skriver du ”vrålade” bör det föregås av ett utropstecken i själva anföringen. Tänk på att vara sparsam med utropstecknen, har du för många tar de ut varandra. Spara kryddan tills den verkligen behövs.

Nu undrar säkert någon hur läsaren ska kunna veta på vilket sätt något sägs. Jämför:
a) – Näe, så dum du är! skrek Lasse förargat.
b) – Näe så dum du är, sa Lasse och slängde igen dörren med ett brak.
Det är b) som kallas att gestalta (mer om gestaltning kommer senare). I a) förstår visserligen läsaren att Lasse inte är nöjd med situationen, men hur är egentligen Lasse när han skriker och är förargad? i b) får läsaren veta att Lasse är en sådan som drämmer i dörrar när han är missnöjd och sur. a) talar alltså bara om något som kan översättas med ”Det tar tre gånger så lång tid att utföra x som Y” utan att vi får veta hur lång tid det tar att utföra Y. I b) däremot får vi hela skalan av Lasses humör av några få ord. Hänger ni med? Givetvis kan b) kryddas med ett utropstecken, jag har hållit tillbaka nu för att var övertydlig.

Mer om gestaltning kommer senare, detta var bara en försmak. Det jag vill att du lägger märke till är också att det går utmärkt att gestalta en karaktär med hur den pratar. Var noga med att dina karaktärer får sina individuella röster så fort du skriver dialog.

Lycka till!

Tips om hur du gör din text mer lättläst för förlagsredaktörer, skrivcoacher, tävlingsjury, lektörer och testläsare.

Du har säkert känt att en del texter är lättare att läsa än andra. Vissa gånger går det att förstå för att texten helt enkelt inte är bra, men andra gånger kan det vara svårare att sätta fingret på vad det är som tar emot. Och så kan det ibland vara även för en person som har utbildning i textanalys. Författaren har ju både bra fantasi och bra språk, så vad är det som kärvar? En av sakerna som jag då ser på är hur själva texten är utformad. Alltså hur sidan som jag läser ser ut. Det här kan fälla avgörandet om ditt manus står och väger.

Hur vi läser en rad

Det finns forskning på hur ögat rör sig när vi läser. Om blicken studsar tre gånger på en rad är raden optimalt lång för att läsningen ska gå problemfritt. Är raderna för långa måste ögat studsa minst en gång till. Risken är då att läsaren tar om samma rad en gång till och att läsningen därigenom blir hackig och trög.

Om raderna däremot är för korta är det vanligt att läsaren hoppar över en rad och får dåligt sammanhang i texten. ”Lagom” är alltså bäst. Vad som är lagom långt beror givetvis på hur stort typsnitt du använder. Därför räknas radernas längd i antal nedslag, inklusive mellanslag som finns på en rad. Det optimala antalet ligger mellan 60 och 65 nedslag.

Skapa en mall

Om du skriver i Word eller andra ordbehandlingsprogram som bygger på A4-formatet kan du enkelt skapa en mall där du har 5 centimeters indrag både till höger och till vänster om satsytan (texten). Har du sedan ett normalt typsnitt, som Garamond, Bodoni eller Palatino och 12 punkter i storlek får du automatiskt en behaglig längd för läsaren på dina rader.

Böcker är inte skapade i vare sig A4 eller A5

Den som undrar över de stora marginalerna kan plocka ut vilken bok som helst ur bokhyllan. Den kommer inte att ha samma förhållanden mellan längd och bredd på sidorna som förhållandena är i A-formaten (med möjligt undantag för någon fotobok eller presentbok). För att få en läsvänlig boksida på en A4 måste marginalerna helt enkelt anpassas efter hur vi läser, inte efter hur sidan ser ut. Börjar du dribbla med sidformatet i dit ordbehandlingsprogram kan du istället få problem med utskrifter från det, så det är enklare att bara låta det bli stora marginaler. Dessutom tjänar dessa ett syfte (se nedan).

Några saker att undvika

Nu undrar någon säkert:
”Mitt ordbehandlingsprogram har automatiskt typsnittet Times, ska jag inte använda det?”
Att Times finns som förval i många ordbehandlingsprogram är med största sannolikhet en olycklig kvarleva sedan den tid då tidningarna var de som främst använde datorer för större textproduktion. Times är ett typsnitt som är framtaget för att passa smala tidningsspalter och det är således för komprimerat för att passa i en hel bok. Det är helt enkelt inte skönt att läsa långa manus i Times, även om du har räknat antalet nedslag per rad. Undvik det typsnittet, och liknande) i ditt manus, utan håll dig till det som proffsiga sättare använder (se exempel ovan).

Undvik också sådana typsnitt som inte har seriffer, alltså små slängar i änden av varje bokstav (typsnittet på Facebook är ett san-seriff, alltså utan seriffer). Serifferna finns där för att underlätta för läsaren att snabbt skapa en ordbild, alltså att se hela ordet utan att behöva tyda bokstäverna en och en. Med seriffer går läsningen snabbare och läsaren kan koncentrera sig fullt ut på innehållet. (Typsnitt utan seriffer är däremot bra för rubriker och de är också bra för t.ex. webbtexter, men var sak på sin plats).

Den tredje saken att undvika är långa stycken i kursiv stil. Oavsett typsnitt är kursiver jobbiga att läsa. Om du kursiverar ett ord, eller kanske några få rader må det vara hänt, men manus där långa brev eller liknande är satta med kursiver är inte kul att få i sin hand. Många läsare hoppar helt enkelt över kursiverade stycken och det var väl inte riktigt det du som författare hade som avsikt.

Sist, men inte minst bör du undvika underliga stycke indelningar. Strunta i indrag i ditt manus, utan gör en blankrad när du vill göra nytt stycke (använd inte förinställda avstånd ”efter”, utan ha allt sådant neutralt på noll och jobba för hand, annars får en sättare ett elände att ta bort alla dina formateringar om ditt manus blir antaget).

Det du vinner på att utforma texten läsvänligt

Har du fem centimeters marginal på vardera sidan om texten, Garamond 12 punkter och 1,5 i radavstånd får du dessutom en sak på köpet: Dina sidor kommer på ett ungefär att motsvara en sida satt text, så du får en bättre uppfattning om hur långa dina stycken, kapitel och hela manus är.

En sak till som är positiv med breda marginaler är att det finns utrymme för anteckningar. Sådant gillar vi som tar emot texter och arbetar med dem. (Gäller även pdf:er, eftersom många i dag antecknar direkt i pdf-filen.)

Viktigast av allt är givetvis att du, genom den här utformningen, har skapat den bästa förutsättningen (utanför fantasi och språk) för att din text ska bli omtyckt.

Lycka till!

Skrivtips om att skriva fantasy (sammanfattning av mitt föredrag under #författarkliniken i augusti 2015)

När, vem, var och hur

Utan en bra karaktär (K) blir ingen historia intressant, oavsett hur bra värld man har skapat. Magin blir inte heller mer spännande än den som nyttjar den. Detta var min inledning på seminariet den 29 augusti under Författarkliniken. Men vi kan inte börja där, vi måste börja med de olika stenarna som alltid måste vara med, nämligen
* När
*Vem
* Var
samt den del som är unik för fantastiken:
*Hur (och här avses magi, teknik eller form av skräck som manuset ska innehålla).

Inlärningskurvan

Alla berättelser har en inlärningskurva. Läsaren måste lära känna karaktärerna, den tid de lever i, den plats de lever på och vad de har för uppgift i manuset. För fantastik är den här kurvan betydligt brantare än för ett ”vanligt” manus. Läsaren är oftast beredd på detta, men det finns ändå saker som författaren kan göra för att underlätta.
* Undvik långa intron (jag har i ett tidigare skrivtips redan berättat om hur Tolkiensällskapets grundare inte hittade den första delen av Sagan om Ringen på biblioteket, och i sin iver började direkt med del två. Vederbörande hävdar att om han hade fått del ett hade han aldrig kommit igenom starten, och där fastnar många).
* Sätt K mitt i konflikten som i starten på en modern äventyrsfilm.
* Använd dig av ”bondgården”, alltså en begränsad plats där läsaren under ett inledande kapitel får lära känna K och dennes familj, innan K ger sig iväg ut i världen. (Här återfinns  till exempel både Superman och Eragon.).

Exempel på sätt att få med sig läsaren i inlärningskurvan är:
* ”time bomb” – alltså att något ska hända efter en viss tid
* författaren ger läsaren en karta så att det går att hänga med på resan som K gör
* K själv gör en ”att göra-lista” med saker som ska klaras av, något måste kanske hämtas innan det går att påbörja det stora uppdraget etc.

Två typer av författare

Man kan dela in författare i två olika kategorier: Trädgårdsmästare och arkitekter. Trädgårdsmästaren låter historien växa fram medan hon skriver medan arkitekten börjar med att skapa världen och skriva synopsis (allt ska finnas som en ritning av ”huset” innan bygget kan starta). Inget sätt är rätt eller fel, så länge man kommer fram till ett färdigt manus, men båda har sina för- och nackdelar.

När det gäller fantastik brukar trädgårdsmästaren ofta börja om flera gånger innan historien tar fart. Arkitekten brukar å andra sidan ha svårt att skriva början eftersom hon är så förtjust i att skapa världen och aldrig kan känna att det blir nog.

Trädgårdsmästaren kan ha svårt att knyta ihop säcken på slutet. Det stora avgörandet kan alltså kännas lamt. Oftast krävs att författaren går tillbaka och redigerar för att få till en bra slutkläm. Arkitekten kan ha svårt att inte låta ”gud” synas i berättelsen.

Givetvis är fördelarna de omvända, alltså att om arkitekten väl börjar skriva är allt färdigt och själva skrivandet går fort osv.

Karaktärerna

För att få fram en bra K kan man skapa ett antal ”slaskkaraktärer” (sådana som inte ska vara med sen, eller i alla fall inte ha någon huvudroll, och därför inte kräver så mycket förarbete) och låta dem betrakta K ur sina perspektiv. Skapa inte tre klasskamrater som alla gillar K, utan gör en till en som är negativ eller fientlig, en som är svärmor och en som tycker om K, så att alla sidor kommer fram. Spara som ett dokument bland det extramaterial som du med tiden kommer att få.

Skapa en bra fiende. K blir aldrig mer intressant än fienden, aldrig heller ”ballare”. Ge fienden ett djup, så att läsaren känner med denna, även om hjälten får vinna (jämför Gollum i Sagan om ringen).

Skriv karaktärskort för att hålla redan på sådant som utseende, födelseår, egenheter och hur K reagerar när han eller hon blir utsatt för något extremt. Det är inte alltid den med hjältepotential (stor och stark karl) som gör de mest heroiska insatserna när det verkligen gäller. Detta visar allvarliga undersökningar från verkligheten, som till exempel hur olika personer reagerade när Estonia sjönk.

Att skapa magi

När det gäller magi är det svårt att bräcka Superman. Stålmannen kan göra allt, till och med flyga. Han har dock två svagheter, kryptonit och Lois Lane. När dessa blir inblandade kan det bli spännande. Det intressanta med den magi som du skapar till din värld är alltså inte hur ”häftig den är, utan vad den har för begränsningar. Det är begränsningarna som gör den trovärdig. Som begränsningar kan man till exempel:
* låta någon gå i lära (Harry Potter, Luke Sywalker) så att de inte har full kontroll över magin
* låta magin ta energi från den som utövar den (vanligt i rollspel) så att det inte finns obegränsat med kraft
* låta utövandet av magi föra med sig andra kostnader, som att man långsamt blir tokig.

Detaljer om världen

Som avslutning pratade jag om att även den som skriver som trädgårdsmästare måste ha vissa saker klart för sig. Till exempel:
* Hur skickar man meddelanden i din värld? I vår värld är det ju först i och med att man uppfann telegrafen som ett meddelande kunde komma fram snabbare än någon som hade ett fysiskt brev med sig. Men hur blir det om man färdas snabbare än ljuset? Måste brevet fraktas på ett sådant rymdskepp då, eller kan det komma fram på annat sätt?
* Hur reser man i din värld – oavsett om det är en fantasyvärld eller science fiction?
* Vad har din värld för historia? Om läsaren kan känna att saker och ting har hänt på en plats tidigare ger det ett betydligt större djup till historien och ger även världen större trovärdighet. Ett genialiskt drag under skapandet av de första Star Wars-filmerna var att göra miljöerna slitna. Här har ju också Tolkien sin styrka, men så filade han ju också på sin värld i 40 år innan han började skriva något som var placerat i den.

Avslutningsvis fick deltagarna en uppgift: Att besjäla ett ting i sin egen väska. I barnsagor och även i barns lekar har ofta ting eller leksaker en egen röst. Ge en röst åt ett föremål i din väska och skriv en halv A4 om vad det här föremålet upplever. Detta är det första steget både mot sagor och fantastik.

Lycka till!

Jag har tidigare varit inne på det där med att karaktärerna får mer liv om de inte är enbart onda eller goda. Nu är det alltså dags för resten själva berättelsen, den dramatiska kurvan.

Ett manus som inte innehåller några variationer på kurvan är sällan speciellt kul att läsa. Dels går de i ett jämntjockt tempo, dels blir det antingen bara mer och mer lyckat för huvudpersonen, eller mer och mer elände. Ett bra manus har vågor, alltså delar där man kan skymta en ljusning i en tragedi, eller delar där det som går mot ett lyckligt slut ändå låter karaktärerna kämpa sig igenom något svårt.

Som exempel på ovanstående tänkte jag först be er se på första bästa deckare på tv. Först sker brottet och detektiven eller polisen sätter igång sitt arbete. Efter ett tag verkar det komma en lösning. Är det ett entimmesprogram kan du se på klockan, jag är rätt säker på att det då har gått 20-25 minuter. Snart visar det sig dock att det inte stämmer så att de måste leta vidare efter den skyldige, och till sist kan gåtan få sin riktiga lösning. Detta är ett exempel på en dramatisk kurva.

Som exempel två kan ni se på en äventyrsfilm. Dessa har oftast en mycket klassisk dramatisk kurva:
1. Den kommer att börja med något dramatiskt som händer (Indiana Jones hittar skatten, men blir av med den och blir jagad t.ex.).
2. Sedan följer en lugnare del där vi får veta mer om vem huvudpersonen är och där denna får sitt verkliga uppdrag (Luke Skywalker i Star Wars träffar Obi-Wan-Kenobi som berättar om hans far, ger honom ett vapen och tar med honom för att söka efter prinsessan Leia som behöver hjälp).
3. Efter detta kan berättelsen åter ta fart, men det kommer att komma toppar och dalar (piraterna i Pirates of the Carribean tror att de har rätt person som kan lösa deras förbannelse, men inget händer när de utför sin ceremoni vilket i sin tur leder till en jakt efter rätt persons blod).
4. Det hela stegras till en punkt där den stora uppgörelsen kommer (Neo i The Matrix kommer på att han kan böja datakoden som är Matrix, att han är The One).
5. Till sist kommer en kort avrundning (det blir fest på Hogwarts eftersom Harry Potter och hans vänner har räddat alla för den här gången).

När man skriver följer man ofta båda dessa, det vill säga man använder sig av äventyrsfilmens dramatiska grundkurva och lägger in tv-deckarens bakslag för att inte få en rak linje fram till den stora slutuppgörelsen, alternativt för att ta hand om en sidoplott.

I ett manus brukar man prata om att det kommer en stor vändpunkt ungefär mitt i manuset. Innan dess, ungefär efter en fjärdedel kommer det en mindre vändpunkt, det är där karaktären förstår att den måste utföra något och någonstans mellan den stora vändpunkten och slutet finns en tredje vändpunkt, från den går det antingen mot en bra lösning (hjälten reser sig och börjar slutstriden), eller börjar dyka mot ett tragiskt slut (Romeo och Julia kommer på att de ska fejka sin död, men dålig timing gör att det hela missförstås och båda tar sitt liv på riktigt av sorg) Dessa vändpunkter finns givetvis även i de stora klassiska verken, men det tar längre tid att läsa dem än att se ett äventyr på dvd.

Varför ska det då börja med någon slags ”actionscen” eller ett stort drama? Personligen tror jag att det handlar om att vi har så många intryck att vi inte riktigt har tid att låta en bok väva sig fram till den där första vändpunkten i våra dagar. Om det däremot börjar med en ”smäll” så har läsaren fastnat, och då kan vi dra ner tempot och börja den egentliga berättelsen. Jag råkar veta att en av de tre herrarna som en gång bildade Stockholms Tolkiensällskap hade hört talas om att Sagan om Ringen var en bra bok. Han skulle låna den på biblioteket, men bara del två fanns inte, så han tog den för att testa. Han hamnade mitt en spännande jakt. Över fyrtio år senare hävdar han än att om han hade fått den första delen, som långsamt väver igång, hade han aldrig läst den.

Jämför gärna hur andra författare har gjort, hur är det med Rowlings? (Jo, Harry Potter och ormen är den dramatiska starten som gör att vi sedan får veta hans bakgrund och varför han hamnar på trollkarlsskolan.) Astrid Lindgren? (Pippi kommer till stan med häst och apa, Ronja föds under ett åskväder som klyver en borg, Skorpans bror dör i en brand …) eller ta klassiker: Ben Hur river ner en takpanna i huvudet på en romersk soldat, Greven av Monte Christo åker i fängelse, Inbördeskriget bryter ut i Borta med vinden, Robin Hood skjuter kungens hjort, James Herriot blir färdig som veterinär, Henning anländer till Stockholm …

Det behöver alltså inte vara stort pådrag med vapen, men en avgörande händelse sker i starten av i stort sett varje känt manus (med Tolkien som undantag, fast å andra sidan börjar hans Bilbo med att det oväntat ramlar in tretton dvärgar genom hans dörr och det finns de som ser Sagan om ringen som fortsättningen på Bilbo, vilket den ju till viss del också är givetvis, så att den alltså börjar med att tempot dras ned och blir förklaringar – och så blev även den med ett äventyr som start!).

När du planerar ditt manus, se alltså till att
1. Först gripa tag i läsaren med en scen som genom drama eller action eller en stor förändring i huvudpersonens liv spelas upp.
2. Ge sedan nödvändig bakgrund och se till att din karaktär får en uppgift (rädda världen, vinna sin kära, hitta skatten, bekämpa en sjukdom etc.) och ger sig iväg på sin inre eller yttre färd (första vändpunkten).
3. Låt framgång varvas med motgång.
4. Se till att ha en rejäl vändning där något uppdagas för huvudpersonen eller för någon i dennas närhet som plötsligt förstår mer om H. (stora vändpunkten, ungefär mitt i manuset)
5. Ha en tredje punkt (Deckaren kommer på hur de ska söka efter den verkliga mördaren), där det vänder igen och oundvikligen går åt ena eller andra hållet. (tredje vändpunkten)
6. ”Slutstriden” (ni fattar, även om det inte är en yttre strid)
7. En kort avrundning (de gifter sig, det blir kalas, huvudpersonen kommer hem etc.)

Om ditt manus är långt och har sidoplotter, se till att lösa dessa före den stora slutuppgörelsen.

Om ditt manus är tänkt som en serie, se till att varje del har sin egen plott som blir löst (Harry Potter är lysande exempel här), men att den stora tråden finns med och är synlig. Detta gäller givetvis inte böcker som delas på grund av att de annars skulle bli för tjocka, utan de som från början är planerade som en serie med ett visst antal böcker i.

Var noga med att blanda ljus och mörker genom historien så att det får läsaren att känna med karaktärerna. Även om din historia inte alls utspelas vare sig här eller nu så kommer detta att göra så att läsaren känner igen sig, livet går upp och ner oavsett vem eller var man är i tid och rum.

Med detta önskar jag alla författare en trevlig helg och vem vet, det kanske kommer något skrivtips när ni minst anar det under ledigheten, så håll utkik.

Lycka till!

I spåren av ‪#‎Författarkliniken‬ som gick av stapeln under helgen tänkte jag ge några tips till er som står i startgroparna för att kontakta en lektör. Vi hade en panel om lektörsläsning och skrivcoachning under söndagen och jag törs säga att vi var eniga om flera saker. En av de viktigaste är att du får ut mer djup av lektörsläsningen ju bättre manuset är när du lämnar det till lektören.

Format