Ljuset och mörkret i berättelsen

Jag har tidigare varit inne på det där med att karaktärerna får mer liv om de inte är enbart onda eller goda. Nu är det alltså dags för resten själva berättelsen, den dramatiska kurvan.

Ett manus som inte innehåller några variationer på kurvan är sällan speciellt kul att läsa. Dels går de i ett jämntjockt tempo, dels blir det antingen bara mer och mer lyckat för huvudpersonen, eller mer och mer elände. Ett bra manus har vågor, alltså delar där man kan skymta en ljusning i en tragedi, eller delar där det som går mot ett lyckligt slut ändå låter karaktärerna kämpa sig igenom något svårt.

Som exempel på ovanstående tänkte jag först be er se på första bästa deckare på tv. Först sker brottet och detektiven eller polisen sätter igång sitt arbete. Efter ett tag verkar det komma en lösning. Är det ett entimmesprogram kan du se på klockan, jag är rätt säker på att det då har gått 20-25 minuter. Snart visar det sig dock att det inte stämmer så att de måste leta vidare efter den skyldige, och till sist kan gåtan få sin riktiga lösning. Detta är ett exempel på en dramatisk kurva.

Som exempel två kan ni se på en äventyrsfilm. Dessa har oftast en mycket klassisk dramatisk kurva:
1. Den kommer att börja med något dramatiskt som händer (Indiana Jones hittar skatten, men blir av med den och blir jagad t.ex.).
2. Sedan följer en lugnare del där vi får veta mer om vem huvudpersonen är och där denna får sitt verkliga uppdrag (Luke Skywalker i Star Wars träffar Obi-Wan-Kenobi som berättar om hans far, ger honom ett vapen och tar med honom för att söka efter prinsessan Leia som behöver hjälp).
3. Efter detta kan berättelsen åter ta fart, men det kommer att komma toppar och dalar (piraterna i Pirates of the Carribean tror att de har rätt person som kan lösa deras förbannelse, men inget händer när de utför sin ceremoni vilket i sin tur leder till en jakt efter rätt persons blod).
4. Det hela stegras till en punkt där den stora uppgörelsen kommer (Neo i The Matrix kommer på att han kan böja datakoden som är Matrix, att han är The One).
5. Till sist kommer en kort avrundning (det blir fest på Hogwarts eftersom Harry Potter och hans vänner har räddat alla för den här gången).

När man skriver följer man ofta båda dessa, det vill säga man använder sig av äventyrsfilmens dramatiska grundkurva och lägger in tv-deckarens bakslag för att inte få en rak linje fram till den stora slutuppgörelsen, alternativt för att ta hand om en sidoplott.

I ett manus brukar man prata om att det kommer en stor vändpunkt ungefär mitt i manuset. Innan dess, ungefär efter en fjärdedel kommer det en mindre vändpunkt, det är där karaktären förstår att den måste utföra något och någonstans mellan den stora vändpunkten och slutet finns en tredje vändpunkt, från den går det antingen mot en bra lösning (hjälten reser sig och börjar slutstriden), eller börjar dyka mot ett tragiskt slut (Romeo och Julia kommer på att de ska fejka sin död, men dålig timing gör att det hela missförstås och båda tar sitt liv på riktigt av sorg) Dessa vändpunkter finns givetvis även i de stora klassiska verken, men det tar längre tid att läsa dem än att se ett äventyr på dvd.

Varför ska det då börja med någon slags ”actionscen” eller ett stort drama? Personligen tror jag att det handlar om att vi har så många intryck att vi inte riktigt har tid att låta en bok väva sig fram till den där första vändpunkten i våra dagar. Om det däremot börjar med en ”smäll” så har läsaren fastnat, och då kan vi dra ner tempot och börja den egentliga berättelsen. Jag råkar veta att en av de tre herrarna som en gång bildade Stockholms Tolkiensällskap hade hört talas om att Sagan om Ringen var en bra bok. Han skulle låna den på biblioteket, men bara del två fanns inte, så han tog den för att testa. Han hamnade mitt en spännande jakt. Över fyrtio år senare hävdar han än att om han hade fått den första delen, som långsamt väver igång, hade han aldrig läst den.

Jämför gärna hur andra författare har gjort, hur är det med Rowlings? (Jo, Harry Potter och ormen är den dramatiska starten som gör att vi sedan får veta hans bakgrund och varför han hamnar på trollkarlsskolan.) Astrid Lindgren? (Pippi kommer till stan med häst och apa, Ronja föds under ett åskväder som klyver en borg, Skorpans bror dör i en brand …) eller ta klassiker: Ben Hur river ner en takpanna i huvudet på en romersk soldat, Greven av Monte Christo åker i fängelse, Inbördeskriget bryter ut i Borta med vinden, Robin Hood skjuter kungens hjort, James Herriot blir färdig som veterinär, Henning anländer till Stockholm …

Det behöver alltså inte vara stort pådrag med vapen, men en avgörande händelse sker i starten av i stort sett varje känt manus (med Tolkien som undantag, fast å andra sidan börjar hans Bilbo med att det oväntat ramlar in tretton dvärgar genom hans dörr och det finns de som ser Sagan om ringen som fortsättningen på Bilbo, vilket den ju till viss del också är givetvis, så att den alltså börjar med att tempot dras ned och blir förklaringar – och så blev även den med ett äventyr som start!).

När du planerar ditt manus, se alltså till att
1. Först gripa tag i läsaren med en scen som genom drama eller action eller en stor förändring i huvudpersonens liv spelas upp.
2. Ge sedan nödvändig bakgrund och se till att din karaktär får en uppgift (rädda världen, vinna sin kära, hitta skatten, bekämpa en sjukdom etc.) och ger sig iväg på sin inre eller yttre färd (första vändpunkten).
3. Låt framgång varvas med motgång.
4. Se till att ha en rejäl vändning där något uppdagas för huvudpersonen eller för någon i dennas närhet som plötsligt förstår mer om H. (stora vändpunkten, ungefär mitt i manuset)
5. Ha en tredje punkt (Deckaren kommer på hur de ska söka efter den verkliga mördaren), där det vänder igen och oundvikligen går åt ena eller andra hållet. (tredje vändpunkten)
6. ”Slutstriden” (ni fattar, även om det inte är en yttre strid)
7. En kort avrundning (de gifter sig, det blir kalas, huvudpersonen kommer hem etc.)

Om ditt manus är långt och har sidoplotter, se till att lösa dessa före den stora slutuppgörelsen.

Om ditt manus är tänkt som en serie, se till att varje del har sin egen plott som blir löst (Harry Potter är lysande exempel här), men att den stora tråden finns med och är synlig. Detta gäller givetvis inte böcker som delas på grund av att de annars skulle bli för tjocka, utan de som från början är planerade som en serie med ett visst antal böcker i.

Var noga med att blanda ljus och mörker genom historien så att det får läsaren att känna med karaktärerna. Även om din historia inte alls utspelas vare sig här eller nu så kommer detta att göra så att läsaren känner igen sig, livet går upp och ner oavsett vem eller var man är i tid och rum.

Med detta önskar jag alla författare en trevlig helg och vem vet, det kanske kommer något skrivtips när ni minst anar det under ledigheten, så håll utkik.

Lycka till!

Annonser

Författare: annagable

Författare, lektör och språkkonsult som älskar att delta i olika äventyr även i verkliga livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s