Karaktärernas hemligheter

Jag jobbar ju även som hypnoscoach och möter med jämna mellanrum klienter som har ett problem som går att likna vid problemet att skriva en trovärdig karaktär. Den person som inte har något att dölja finns troligen inte, och således är en karaktär helt utan hemligheter inte heller trovärdig.

Tänk dig att jag möter en klient som tycker att det är otroligt jobbigt att korsa en gata. (Inom hypnoscoachning ses ofta flera kollegor och gör en övning, och följande är hämtat från en sådan, så faller är påhittat, men därmed också väl applicerbart på en karaktär.) En kollega hade hittat på en karaktär som inte visste huruvida det var gatan själv, eller asfalten på gatan, som var problemet. Karaktären hade också svårare att korsa en villagata där det bara fanns en trottoar på den ena sidan.

Vissa ord och uttryck fick kollegorna att gå igång på den här övningen, samtidigt som budskapet i övningen var att aldrig snöa inne på sådant man har stött på tidigare, utan att fortsätta fråga. På samma sätt skulle jag vilja att du som författare fortsätter att fråga dina karaktärer. Gör ett extranummer av detta om karaktären är ”olydig”, det vill säga hittar på saker som du, som författare, inte alls hade planerat. Vad är det i så fall som gagnar din karaktär, som får den att bete sig på det här helt nya och kanske ologiska sättet. När du hittar vad som driver din karaktär kommer också karaktären i sig att lyfta från pappret och bli en person som läsaren känner för.

En av de bästa romanserier jag någonsin läst har en hjälte som aldrig har perspektivet, utan bara speglas från andra. Dessutom är hjälten långt ifrån utan fel och brister. Ibland gör han fel, ibland far fan i honom, som den kan göra med folk i verkliga livet också, men ibland har han en helt egen agenda som han av olika anledningar inte vill berätta för någon annan. Som läsare undrade man alltså till och från om inte karaktären hade gått för långt, men ett antal (läs: många) sidor senare visade det sig att om inte karaktären hade dragit på sig en massa svordomar och elände, hade saker faktiskt blivit värre än de i slutänden blev. Som läsare dök det upp ”Så det var _därför_ Xxxx var så dum mot Yyyy.” Den insikten var en av sakerna som jag tror har gjort att samma bokserie i dag har flera olika forum och Facebookgrupper.

Tillbaka till den påhittade historien om mannen som har svårt att gå över gatan hemma i sitt villaområde. Vad hade du frågat en sådan påhittad karaktär? För något hade du säkert frågat, eller hur? Kanske hade du sagt att han egentligen var lat och att hans undermedvetna hittade på problemet med att gå över gatan för att slippa gå till jobbet. Eller så bottnade problemet i en sak han sett i barndomen som kom upp när han s fru lämnade honom. Kommer du så långt har du förmodligen gjort en traditionell psykoanalys ”light” av din karaktär. Men hur många författare hade ställt den fråga som en hypnoscoach gör:

”Föreställ dig att ditt problem inte är ett problem, utan att det är något som är till din fördel. Hur skulle den fördelen då uttrycka sig?”

Jag tror att mycket av förståelsen för både verkliga problem, och problem hos skapade karaktärer, ligger i att begripa precis just detta. Alla, både hjältar och skurkar, protagonister och antagonister, har något som de döljer för någon, därför att de, medvetet eller i sitt undermedvetna, tror att de har något att vinna på att inte berätta sin hemlighet. I fallet med bokserien ovan var huvudpersonen självuppoffrande och gjorde en del dumma saker för att skydda andra. Det är så man skapar en hjälte. Men givetvis kan det också handla om en skurk med en dold agenda. Tänk då på att din hjälte aldrig blir häftigare än vad din skurk är läskig.