Var det en gång det var en gång?

Språket förändras ständigt, det tror jag att många är överens om. Sättet att behandla språket ändras också. Vi går mer och mer mot den dramaturgi som actionfilmerna har gjort oss vana vid. Det vill säga att kasta in läsaren i handlingen utan någon som helst introduktion. Det här inlägget handlar om vad som hände med ”Det var en gång” och om du numera måste slänga in läsaren mitt i handlingen eller om du kan välja ett annat sätt att börja.

Sagan

Den klassiska sagan inleds ofta med ”Det var en gång …”. Gör den inte det inleds den med något som motsvarar uttrycket. Här är början på Elsa Beskows Tomtebobarnen:

”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo
där bor han med sin gumma, i skogens tysta ro
och fyra barn de har, som är lustiga och små
i stora röda mössor med vita prickar på.”

Barnböcker har ofta ärvt den gamla sagans format och börjar med en inledning som sätter scenen för det som ska komma. Så här börjar Pippi Långstrump:

”I utkanten av den lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Klassiska inledningar

En bra bit in på 1900-talet var det naturligt att börja en berättelse med en introduktion. Till och med deckarna var skrivna på det sättet. Agatha Christies böcker har sällan mordet innan läsaren har kommit minst en femtedel in i berättelsen. Så här börjar Mordet på Orientexpressen:

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg, som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen, stod inne på stationen i Aleppo. Den bestod av en restaurangvagn med ett litet kök, en sovvagn och två vanliga vagnar.”

Till och från röstar experter och läsare om litteraturens bästa inledningar. Oavsett vilken lista du hittar finns följande författare och böcker ofta med som exempel:

• Herman Melville, Moby Dick (1851)
• Jane Austen, Stolthet och fördom (1813)
• Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)
• Albert Camus, Främlingen (1942)
• August Strindberg, Hemsöborna (1887)
• Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (1925).

I topp ligger också ofta Ernest Hemingways kortroman, Den gamle och havet (1952):

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar.”

Både sagor, barnböcker, äldre romaner och äldre deckare börjar antingen med en personbeskrivning eller med något allmänt.

Berättelser som börjar mitt i handlingen

Att börja mitt i kallas på fackspråk ”in medias res”. Jag vet inte när det här började, men det är inte så modernt som många tror. Tänk på inledningen till Gösta Berlings saga från 1891:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Så skrevs den också av en nobelpristagare. Det brukar borga för att författaren på ett eller annat sätt är nydanande.

Jag Guillou får ofta beröm för sina inledande meningar. Ofta nämns

”Maria Szepelinka-Adamsson hade nittio sekunder kvar i livet” – ur I nationens intresse.

Att just Guillou är bra på inledningar bottnar säkert i hans utbildning till journalist, där tiden för att fånga läsarens intresse är betydligt kortare än i en roman.

Andra sätt att inleda

Om du varken vill inleda med en personbeskrivning, en miljö eller in media res finns det även andra sätt. Det kan vara:

• en sammanfattning
• en dialog
• ett minne
• något om tid
• ett starkt subjektivt påstående
• en filmisk panorering.

I det sista fallet brukar författaren låta perspektivet gå från en överblick och zooma in till den karaktär som ska ha perspektivet.

Givetvis går det att hitta ännu fler sätt att inleda. Fundera på hur du gör när du skriver.

Undvik

Det finns några former av inledningar som inte anses bra. Det är kanske inget direkt fel på dem, men de har överanvänts och blivit klichéer. Dit hör att inleda med att någon vaknar eller ”Det var en mörk och stormig natt-inledningen”.

Fånga läsaren

Inget av följande exempel är in media res. Ändå representerar de inledningar som fångar läsaren:

• “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” – ur Anna Karenina av Lev Tolstoj.
• “Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.” – ur Stolthet och fördom av Jane Austen.
• “Han — för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det — var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.” – ur Orlando av Virginia Woolf.
• “Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.” – ur Vredens druvor av John Steinbeck.
• ”Kalla mig Ismael.” – ur Moby Dick av Herman Melville.

1900-talets mest älskade bok har för lång inledning

När 1900-talet övergick i 2000-talet fanns det en omröstning om det gamla århundradets mest älskade bok. Inte helt förvånande toppades listan av Sagan om ringen av JRR Tolkien. Många håller säkert med om att inledningen är alldeles för lång och många har också lagt ifrån sig boken av samma anledning. Att det blev en så populär bok får nog istället tillskrivas att den var en föregångare i genrelitteraturen. Däremot börjar föregångaren, boken Bilbo, med en mening som var så bra att den fick författaren att vilja skriva boken.

På en skrivning som professorn satt och rättade kluddade han:

”I en håla i marken bodde en hobbit.”

Vid det laget hade han inte en aning om vad en hobbit var men hans eget kluddande hade väckt hans intresse så till den grad att han ville skriva sig fram till vad en hobbit kunde vara. Den långrandiga inledningen till uppföljaren Sagan om ringen bottnar troligen i Tolkiens egna världsbygge, där han var tvungen att för sig själv redogöra för den trädgårdsälskande folket. Det är osannolikt att ett manus med en liknande inledning skulle bli antaget i dag. Inte ens om det var en beställd uppföljare.

Slutsats

Måste manuset börja mitt i handlingen för att bli publicerat? Det enkla svaret är både nej. Du behöver inte nödvändigtvis inleda med in media res. Speciellt inte om resten av manuset inte är skrivet utan några förklaringar till miljöer, karaktärer eller handling. (Att skriva så och ändå få läsaren med sig är en svår konst, men väl värd att utforskas, speciellt om du skriver en novell där det finns mer utrymme för att prova nya grepp.) Däremot måste ditt manus, oavsett vilken typ av inledning du väljer, fånga läsaren genom att väcka läsarens nyfikenhet på ett tidigt stadium.

Tänk på att titel, baksidestext, omslag och inledning måste följas upp av en lika stark helhet. Du kan inleda med en spännande scen utan att gå hela vägen till in media res. Det är först när du kan förflytta läsaren till en annan tid och en annan plats som ditt manus blir publicerat.

Lycka till!
/Anna