Kategori: Okategoriserade

Nästa fråga kommer från Elin Lärare som undrar hur man skriver bra slut.

Ett bra slut ska göra så att läsaren känner sig tillfredsställd. När det gäller pjäser som spelas på scen brukar man säga att om någon hänger upp ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras innan pjäsen är slut. Detsamma gäller litteratur.

Vad läsaren förväntar sig kan vara olika beroende på vilken typ av text det är. En del genre har dessutom fastställda slut, som att en romance ska sluta lyckligt och att high fantasy ska sluta med en episk strid mellan ljus och mörker där ljuset vinner. Vägen fram till upplösningen kan givetvis vara olika. Mörka slut är egentligen bara en variant på lyckliga slut, men det finns vissa undantag.

Något som är viktigt att komma ihåg är att upplösningen aldrig blir mer spännande än vad saken som ska lösas upp är svår. Vill du få till ett stort drama måste du alltså skapa ett stort problem där lösningen gärna kan vara sådan att den måste lösas i flera steg.

Noveller och kortromaner

I noveller och kortromaner finns det som regel bara en huvudhändelse. Denna löper genom hela manuset och lämpligen avslutas med en upptrappning mot finalen och sedan en kort avrundning. Allt enligt den klassiska sagans mönster.

Alltså:

• Det var en gång …
• Sak1 presenteras
• Olika hinder för att klara Sak1 uppstår
• Hindren övervinns
• Final där huvudpersonen lyckas klara hela Sak1
• … och sen leve de lyckliga i alla sina dar.

Det är alltså bara Sak1 som berättelsen handlar om. Huruvida berättelsen är händelsestyrd eller karaktärsstyrd spelar mindre roll i det här sammanhanget. Huvudsaken är att läsaren får en väl uppbyggd historia, förstår att det krävs något av huvudpersonen för att klara det som måste göras, löser detta i en final och sedan får en kort avrundning om vad som hände sen.

Det jag vill åt är att finalen, alltså slutet, aldrig kan bli häftigare än vad du sedan tidigare har ”hängt på väggen”. Visar du att det som huvudpersonen måste uppnå är svårt kommer läsaren att förstå finalen, när du ”fyrar av”. Med andra ord kallar man även det där med att ”hänga upp geväret” för att man ”Planterar något”.

Romaner

När du skriver en roman är et vanligt att inte bara ha Sak1 som händer utan även lägga in bihandlingar. Låt mig kalla dem Sak2 och Sak3. För att lyckas med ett bra slut i en roman följer du punktlistan ovan, men det som är viktigt är att visa läsaren vilken sak som är den viktigast, alltså Sak1. Detta gör du genom att både börja och sluta med Sak1. Det blir alltså ungefär så här:

• Det var en gång …
• Sak1 presenteras
• Hinder för Sak1 dyker upp
• Sak2 presenteras
• Sak3 presenteras
• Hinder för Sak3 presenteras
• Huvudpersonen bearbetar hindren för Sak1 men hindras av hindren för Sak3
• Hinder för Sak2 presenteras.
• Genom att lösa hindren för Sak2 löser sig även Sak3
• huvudpersonen är nu fri att ta itu med den verkliga lösningen av Sak1
• Final där huvudpersonen klarar Sak1
• … och sen levde de lyckliga i alla sina dar.

Skillnaden mot noveller och kortromaner är alltså att det finns en form av fläta för olika teman. Den måste dock både börja och sluta med samma tråd. Tänk på att det sällan blir intressant om bihandlingarna kommer in och blir lösta en efter annan, utan att du verkligen bygger en fläta. Det är så du skapar cliffhangers. (Hur ska det gå med Sak2? – Och sen börjar nästa kapitel med Sak3.) Se också till att de olika sakerna som händer har en upplösning som står i proportion till händelsen i sig.

Jämför detta med till exempel ett rån. För att kunna utföra rånet behöver skurkarna skaffa pengar till utrustning. Därför utför de en mindre kupp först. Går det inte bra med den måste de hitta på en tredje sak för att finansiera sin stora kupp. Och så vidare.

För att hålla reda på de olika sakerna som händer och vilka personer som är inblandade i dem rekommenderar jag ett kalkylark, som Excel. Lägg tidslinjen med saker som händer på den ena axeln och personerna på den andra. En del bikaraktärer kanske inte alls är med i Sak2, till exempel. Givetvis måste huvudpersonen vara med i alla, men kanske inte nödvändigtvis som huvudperson. Det kan kanske vara en vän (hjälpare eller mentor) som råkar ut för något som måste lösas innan huvudpersonen kan ägna sig åt sin grej igen. Det där kan du laborera med i det oändliga.

Trilogier och andra serier

Om du skriver en trilogi eller någon annan serie är et viktigt att du har ett stort tema som löper genom hela serien. Detta kan du jämföra med Sak1 ovan, med den skillnaden att den ska vara utsprid över samtliga böcker. Men inom varje bok bör det också finnas en avslutad sak som får sitt slut. Det som kommer att gå bort är förstås ”Och sen levde de lyckliga” eftersom den stora saken ännu inte är färdig. Det kan däremot gärna finnas en liten triumf eftersom just den delens sak är avklarad.

Egentligen är en serie böcker bara samma princip som för roman, med en huvudsak som händer och bihandlingar, men bihandlingarna behandlas oftare mer var och en för sig. Givetvis förekommer det också ett tredje lager, med bihandlingar till bihandlingarna. Dessa kan med fördel vara så små och betydelselösa att de är ouppklarade, men dyker upp igen i en senare bok där de ges större utrymme.

Exempel: Harry Potter

När det gäller serier jämför jag gärna med Harry Potter. Den stora saken är givetvis att huvudpersonen Harry har någon form av koppling till den stora antagonisten Voldemort. I den första boken är detta dock underordnat många saker, som att Harry upptäcker att han är en trollkarl, börjar en särskild skola, får nya vänner och så vidare. Temat i boken är profetens sten. Äventyret med profetens sten blir löst, men Voldemort finns kvar. Dock slutar boken bra eftersom Harrys ”hus” i skolan vinner årets poängjakt.

Bok två och tre har samma upplägg, men i bok fyra slutar det inte bra. Härifrån tar serien ett steg mot vuxenvärlden. Författaren har från början sagt att mottagargruppen är i samma ålder som Harry, och han blir ett år äldre i varje bok. I den sista ägnas i stort sett hela historien åt kampen mellan ont och gott. Sak1, som alltså bara skymtar fram i bok ett har helt tagit över.

När det gäller det tredje lagret, de till synes betydelselösa bihandlingarna, är Rons råtta ett utmärkt sådant exempel. Någonstans redan i början får läsaren veta hur gammal råttan är och att den saknar en tå. Detta verkar betydelselöst, men i bok tre är det en avgörande del av handlingen. Författaren har alltså smugit in en plantering för länge sedan och kan kamma hem överraskningen utan att lura läsaren i bok tre. Men för säkerhets skull berättar en av karaktärerna om det som Ron har sagt om sin råtta i bok ett, för att friska upp läsarens minne. Sånt är viktigt när man jobbar med en större textmassa.

Tolkiens trilogi är ingen trilogi

Den kanske mest kända trilogin är Sagan om ringen. Den följer inte alls det här mönstret, eftersom de olika delarna inte har någon intern sak som karaktärerna ska fixa. Detta beror på att den inte är skriven som en trilogi och således inte är ett exempel på en sådan. När verket var färdigt rådde papperspbrist efter Andra världskriget. Förläggaren vågade därför inte trycka en tjock bok, utan delade upp den i tre delar. Författaren var inte glad över detta, men fann sig, eftersom det var det enda sättet att ge ut den som då fanns. Varför den senare har fortsatt att ges ut i tre delar är ett mysterium, då den inte har ett sådant upplägg. Detta är dock svaret på en eventuell fråga om formen för denna ”trilogi”.

Om du inte fyrar av

Böcker skiljer sig från verkligheten på två punkter. Den ena är att dialoger sällan helt rinner ut i sanden, som de ofta gör om vi småpratar med varandra. Det andra är att saker som man har planerat inte ställs in.

Om du inte fyrar av geväret på slutet av din bok, utan låter det rinna ut i sanden kommer läsaren att bli besviken. Egentligen är även detta ett fall av ”Det var betjänten” eftersom du aldrig fyrar av alla planteringarna som du har gjort för övriga karaktärer. Det kanske inte ens kommer en förklaring till varför de har gjort si eller så. Men ännu värre är faktiskt om du laddar och planterar en massa saker och inte ens släpper in en betjänt.

Verklige livet är väldigt ofta fullt av planteringar som aldrig fyras av. När jag skriver detta, i coronavirusets tid, är livet fullt av tillställningar som vi har laddat för, men som har behövt ställas in. Det kan vara allt från att besöka mormor, ordna en större fest eller delta i OS. Känslan är säkert mer besvikelse än att vara direkt lurad, men något saknas.

Om du inte planterar

Om du inte planterar något, utan bara kör finalen helt utan förvarning får du samma form av trista slut som deckaren som slutar med ”Nej, det var ingen av de misstänkta, det var betjänten.” Du har då skapat en massa förutsättningar genom att plantera en eller flera möjligheter för var och en av karaktärerna att ha utfört mordet. Läsaren försöker överlista författaren och tror att svaret är givet när polisen samlar alla i ett rum. Men in kommer en figur som aldrig tidigare är nämnd. Läsaren känner sig grundlurad och köper nog ingen mer bok av den författaren.

Och sen levde de lyckliga …

Det lyckliga slutet brukar ha en avrundning. När sakerna som ska lösas har blivit lösta vill läsaren gärna veta vad huvudpersonen gjorde sen. Det viktiga är att du inte tar udden av den storartade finalen genom att dra ut på avrundningen. Håll det så kort som möjligt.

I en bokserie är det i slutet som du kan låta den stora tråden lysa igenom. Här antyder du att något, trots allt, inte är som det ska. Se bara till att du inte gör ett slut som i en skräckberättelse utan istället slutar något i stil med:
”… hur det skulle bli med den saken fick hon ta reda på när hon kom hem igen. Nu väntade en härlig semester.”

Sorgliga eller hemska slut

Alla berättelser behöver givetvis inte ha ett bra slut. Den enda skillnaden, i det här hänseendet, blir att du istället låter det verka som om karaktärerna ska hitta en lösning, men i finalen går det på ett eller annat sätt åt skogen. I den klassiska sagan ersätts ”Och sen levde de lyckliga” med en sensmoral. I de flesta dramer handlar det istället om vad kärlek kan ställa till med.

Skriver du skräck är det givetvis ett självändamål att det ska sluta ruskigt. Ska läsaren våga släcka lampan när boken är slut? På sitt sätt är skräck den enda genre där det passar att lämna slutet till läsarens fantasi. Ta som exempel någon som är jagad, som slänger sig in och låser dörren. Står där och flämtar i mörkret, tänker ”Räddad!” och slår på lyset … Men givetvis kan författaren inte låta ett otäckt slut rinna ut i sanden, det måste givetvis levereras med en slutgiltig ödesklang.

Sammanfattning

• Kortare verk har en huvudhandling med förhinder samt en final mot slutet där handlingen ordnas upp.
• Längre verk har en huvudhandling och en eller flera bihandlingar.
• Huvudhandlingen ska komma först och avslutas sist, medan bihandlingarna kan flätas in och lösas upp däremellan.
• Bokserier har en huvudhandling som löper genom hela serien samt en huvudhandling samt bihandlingar per bok. Vissa planteringar kan ske i en bok och skördas i en kommande, men då ska planteringen framstå som obetydlig så att läsaren inte känner sig lurad i slutet av den bok där planteringen skett.
• Se till att både huvudhandling och bihandling har planterats,  har hinder på vägen och att de avfyras på lämpligt sätt.
• Skräckberättelser kan lämna slutet åt läsarens fantasi, men det måste fortfarande vara genomarbetat, ha planterats och vara väl levererat.

 

Lycka till!
/Anna

Vill du veta om du har lyckats med planteringar och slut? Anlita gärna min lektörstjänst.

Det kom en önskan från Iréne Jansson om tips på hur man varierar meningarna.

Inleda meningar

Läser du en bok där flera meningar i rad är likadant uppbyggda blir det snart tråkigt. Framför allt gäller detta meningar som inleds med egennamn, pronomen som han, hon, den eller det.

Exempel:
”Lasse gick in i huset. Han såg sig om efter Lisa. Han hängde upp jackan i hallen. Han såg att det fortfarande inte var någon som lagat hatthyllan. Det kändes lika trist som den bruna panelen och den gulnade tapeten. Lasse sparkade ilsket till skohyllan.”

Jag brukar kalla såna här texter för ”platta”. Inget i dem lyfter, utan det blir samma, samma, samma.

Stycket ovan kan göras om så här:
”Lasse gick in i huset. Ingen Lisa syntes till. Medan han hängde upp jackan suckade han. Hatthyllan var fortfarande trasig, lika trist som den bruna panelen och tapeten som blivit gul av ålder. Ilsket sparkade han till skohyllan.”

Jag har:

• lagt in ordet ”medan” som binder ihop två skeenden (jackan och sucken)
• tagit bort ”Det kändes” som är onödigt då det tydligt är Lasse som har perspektivet och det därför inte kan vara någon annan som känner något
• gjort om uppräkningen ”den bruna panelen och den gulnade tapeten” till ”den bruna panelen och tapeten som …” för att utesluta för många ”den”
• ändrat ordföljden i sista meningen för att ge emfas åt ilskan.

Detta är givetvis bara en variant av många på hur du kan variera den ursprungliga texten. Skriv gärna några egna exempel som övning!

Variera meningslängden

En gång var jag med på en tipspromenad om författaren JRR Tolkien. Den handlade om att placera ett antal meningar om tretton dvärgar i rätt ordning. Inte hade jag någon aning om hur det skulle vara men så tänkte jag på att Tolkien var professor i språk. Givetvis måste meningarna placeras så att en kortare följdes av en längre, så en kortare igen och så vidare. Mitt lag var det enda som hade rätt på den frågan (men vi vann tyvärr inte hela frågesporten).

Lita på professorn! Ett bra sätt att få liv i texten är att låta meningslängden ge texten en egen rytm, så att den liksom rullar in, mjukt och behagligt. Enbart långa meningar blir jobbiga för läsaren att hålla i huvudet. Bara korta känns avhugget och stötigt. Jobba med din språkkänsla. Läs gärna texten högt och känn efter.

Gör långa meningar lättlästa

En lång mening kan vara knölig och svår att ta till sig. Men den kan också vara lätt att läsa. Strindberg inleder ”Hemsöborna” med en lång mening som ingen upplever som lång:

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. ”

Den här meningen är ”vänstertung”, det vill säga subjekt och predikat står tidigt i meningen: ”Han kom” När detta är avklarat är resten bara utsmyckning. Om meningen istället varit

”En aprilafton, med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, som ett yrväder kom han.”

skulle läsaren fått använda hela färden fram till ”kom han” med att fundera på vem det handlar om och vad den personen har för sig. En sådan mening kallas högertung och hör tyvärr till vanligheterna i juristsvenska. Den passar inte alls i skönlitteratur (och inte i juristsvenska heller, det finns andra sätt än inskjutna bisatser om man vill skriva en text utan lagliga kryphål, men det hör inte hit).

När du varierar meningslängden, se alltså till att dina långa meningar inleds med subjekt och predikat, då gör det inget att de är lite längre. (Har du svårt för det där med satsdelar är det bra att öva på att ta ut dem.)

Satsrada inte

Tänk på att inte satsrada. Termen betyder att du inte skriver huvudsats och bisats utan radar flera huvudsatser efter varandra.

Exempel:
”Lasse har en boll som han gärna leker med och Lisa har en enhjuling som hon gärna balanserar på.”

Kan du ta bort ”och” och göra två meningar, gör det! En annan tumregel är att inte ha mer än en bisatsinledare i samma mening. (Bisatsinledare är ord som ”och” och ”eller”.)

Bisatsinledare i meningens början

När det gäller inledning med bisatsinledare har den tidigare regeln om att detta inte är bra språk luckrats upp. Tänk på att inte fastna i fällan så att du överanvänder detta. En bisatsinledare i starten av en mening är en markör. Markörer fungerar som luktsinnet, blir det för mycket stänger man av. Spar därför dina inledande ”och” och ”men” till stycken där det blir riktigt dramatiskt. Då kan du kamma hem effekten av dem, oavsett om det är en blommig romantisk scen eller action som luktar surströmming.

En varning: Det är mycket kliché över en baksidestext som efter några inledande meningar startar en ny mening med ”Men …” Fall inte i den gropen.

Skriv kortare meningar vid dramatik

Även om du inte skriver action kommer din text att ha avsnitt med mer dramatik än manuset för övrigt. Ett sätt att öka tempot i de dramatiska bitarna är att skriva kortare meningar. När det drar ihop sig till något avgörande finns det ingen tid för långsamma funderingar, återblickar eller makligt berättande. Det händer här och nu. Överrumplar både karaktärer och läsare. Konkret. Avskalat. Tätare mellan egennamnen. Jag överdriver. Men du märker vad jag gör.

”Lisa drog sitt vapen. Lyset i korridoren flämtade. Dörren for igen med en smäll. Lisas hjärta dunkade i bröstet. Lasse öppnade en dörr längre bort i korridoren och skrattade när han fick syn på Lisa. Nervöst skrattade hon också och sen drog hon ett längre andetag. Det var bara vinden. Eller var det något annat? Lasse såg konstig ut.”

I stycket ovan låter jag en längre mening smyga sig in där faran till synes är över. Sen kommer de korta meningarna tillbaka med funderingen på slutet. Medan spänningen finns där kommer läsaren inte att fundera på att det är korta meningar, eftersom detta driver tempot framåt (det gör faktiskt det även i det här dåliga exemplet där du inte vet något vare sig om Lisa eller var hon befinner sig eller varför).

Var sparsam med passiver

Använd passiver sparsamt i all text. Precis som ordet passiv antyder tar de bort närvarokänsla och tempo.

Jämför:

”Chauffören kör bussen” – aktiv sats där chauffören är subjekt

”Bussen körs av chauffören” – passiv sats där chauffören är agent

Glöm inte agenten

Det där med att ha med agenten är viktigt. Står det bara ”Bussen körs.” är det oklart vem det är som kör den. Speciellt om flera personer än nämnda strax innan. Den enda gången ”Bussen körs” kan vara försvarbart är om du diskuterar förarlösa fordon.

Vid ett tillfälle hjälpte jag en myndighet med en instruktion för projektledning och uppdragsportföljledning. Det fanns många passiver utan agent i texterna. I stort sett varje gång jag frågade vem som hade ansvaret för att det ena eller det andra hände visade det sig att ingen visste. Oftast fungerade det ändå, men lika ofta visade det sig att en medarbetare fick störa en kollega för att fråga vart något skulle skickas eller liknande. Efter ett antal möten med berörda avdelningar kunde vi tillsammans reda ut förhållandena och instruktionerna fick ett annat utseende med både aktiva satser och agenter.

I en skönlitterär text finns det sällan något behov av passiva satser, utom just för en enstaka variationer. När det är dramatik på gång bör du undvika alla passiver. Där gör det inte så mycket om flera meningarna inleds med ”Han” eller ett namn.

Se upp för -ing och -ande

Se upp med ord som slutar på -ing eller -ande. Dessa tar ner tempot och skapar ett avstånd mellan texten och läsaren. Se på rubrikerna i det här inlägget. jag har inte skrivit ”Inledning av meningar” utan ”Inleda meningar”. 

Samma sak med exemplen ”Hon kom springande” (notera att den här formen aldrig slutar på -s, aldrig någonsin!) och ”Hon sprang”.

Läs högt och smaka på de olika exemplen. Även i så korta meningar som de ovan bör du känna en skillnad i närvaro och tempo. Med detta menar jag inte att du ska skriva passiver så fort du vill lugna ner tempot, bara att det kan vara okej någon gång för att variera meningarna när det inte är stor dramatik på gång.

Sammanfattning

Den vanligaste fallgropen är att börja flera meningar i rad med:

• egennamn
• pronomen.

När du skriver långa meningar, var noga med att

• meningen inte är högertung
• vara sparsam med inledande bisatsinledare
• inte satsrada
• skriva fler korta meningar när det är drama eller action
• syfta rätt inom långa meningar (läs mer om syftning här).

För passiva satser gäller följande:

• Använd passiver sparsamt.
• Sätt inte -s efter ord på -ande.
• Se till att passiva meningar har en agent.

 

Lycka till
/Anna

 

 

 

Syftningsfel finns i en rad olika versioner. Här kommer jag att gå igenom de vanligaste.

”Som”

Ordet ”som” syftar oftast tillbaks på ett substantiv eller pronomen i satsen.

”Jag har skrivit ett inlägg som jag vill att du tittar på.”

Problem med syftningen kan uppstå om du skriver en mening och använder ”som” för att lägga till mer information till ett redan nämnt substantiv eller pronomen.

”Jag har skrivit ett inlägg om tv-serier som jag vill att du tittar på.”

Vad är det du ska titta på, är det inlägget eller serierna?

Ibland leder konstruktioner med ”som” till humor. Det är synd, om det inte var författarens avsikt. En av mina skribentkollegor bjöd på ett gott skratt med meningen:

”I ett brev från Spanien som han senare hämtade ut på posten.”

(Till författarens försvar ska sägas att hen vanligtvis skriver väldigt bra.)

Pronomen

Pronomen betyder ”ersättningsord” och ett pronomen har alltid ett korrelat som det syftar tillbaka på. Du måste alltså nämna korrelatet innan du kan skriva ett pronomen som syftar på detta. Gör du inte det är risken stor att läsaren tröttnar redan efter första sidan.

Skriv inte ”hemligt”

Läsaren tröttnar snabbt på texter som hänvisar till en okänd ”hon” eller ”han”. Sätt ut egennamn i textens början. Det finns betydligt mer förfinade sätt att dölja en identitet på en karaktär än att smussla med pronomen. Att strunta i egennamnet känns väldigt mycket som ”nybörjarfel”. Din antagonist (för det är oftast den som författaren försöker hålla hemlig) är värd bättre!

Men att börja med ”hon” är väl inte ett syftningsfel? Nej, det bryter mot att det ska finnas ett korrelat, men är inget egentligt fel på själva syftningen. Men om du vill att läsaren ska ägna all uppmärksamhet åt din berättelse måste du vara noga. På läsarens väg att sjunka in i berättelsen finns det en mängd störningar. De yttre rår du inte på, som att läsarens telefon ringer eller att läsaren tappar boken i golvet. Men störningarna inne i texten måste du eliminera. En sådan störning är att läsaren funderar på vem ”hon” kan vara istället för att ta klivet in i berättelsen.

Med detta sagt bör du också alltid se till att inleda nya kapitel, blankrad eller stycken som följer efter markeringar (som tre stjärnor) med att etablera vem som har perspektivet. Detta gör du enklast genom att tidigt nämna ett egennamn.

Hellre ett egennamn för mycket

Personliga pronomen syftar på ett tidigare nämnt korrelat.

”Lasse och Jonas gick ut på gården. Han ville visa en sak.”

Det är en klumpig konstruktion men helt klart syftar ”Han” ändå på Jonas som är det senast nämnda korrelatet som passar till ”han”.

Pronomen syftar också på subjektet i en sats.

”Jonas drog ut Pelle på gården. Han ville visa en sak.”

I det här fallet är Jonas subjektet i satsen. Om du däremot skriver några meningar mellan de båda meningarna ovan kan det bli annorlunda:

”Jonas drog ut Pelle på gården. Någon slängde upp ett fönster och en behaglig doft av nybakat bröd spred sig. Några småungar lekte borta vid piskställningen. Allt verkade fridfullt men Pelle stelnade till. Han ville visa en sak.”

Här syftar ”han” istället på Pelle. Men det kanske inte var så du tänkte dig det? När du skriver ser du troligen tydligt framför dig vem som stelnar till mitt i idyllen och vem som vill visa något. Långsökta bakåtsyftningar är därför ett väldigt vanligt fel. (Exemplet är givetvis överdrivet tydligt, ofta dyker det upp luddiga ”han” eller ”hon” på betydligt mer subtila sätt. Däremot blir det inte mer korrekt för att det blir ännu svårare att lista ut vem författaren menar.)

Exemplet ovan blir betydligt tydligare om du skriver:

”Jonas drog ut Pelle på gården. … Jonas ville visa en sak.”

Var alltså inte rädd för att använda egennamn. Hellre en gång för mycket än en gång för lite, så att läsaren inte tappar tråden. Givetvis extra viktigt när du skriver dramatiska scener eller action.

Bisatser

Regeln är: sin, sitt, sina syftar på satsens subjekt. Så länge meningarna är korta och utan bisats är det sällan problem:

”Lisa tog sin bil” – bilen är Lisas.

Om man istället skriver som i exemplet nedan blir satsen inte felaktig, men den får en annan innebörd:

”Lasse tog hennes bil.” – Lasse är en biltjuv. Trist för Lasse, men glasklar grammatik.

Om det finns en bisats i meningen blir det ibland svårare att hitta subjektet, till exempel:

”Lisa tyckte att Stina skulle ta med sin bok.”

I den här meningen blir hela bisatsen ”att Stina skulle ta med sin bok” objekt. Subjektet är Lisa, men här kommer knepigheten, satsen bör tolkas så att boken är Stinas, eftersom Stina är subjektet i bisatsen. I engelskan kan syftningen hoppa över ett led, då kunde boken alltså vara Lisas, men vi gör inte gärna detta i svenskan, utan använder subjektet i den rådande satsen.

Satsförkortningar

I satsförkortningar kan sin syfta på ett tankesubjekt.

”Stina bad Lisa ta med sin bok.”

Lisa blir tankesubjekt, eftersom det är hon som uppmanas att utföra verbhandlingen ”ta med”. Stina är alltså satssubjektet och borde vara den som äger boken, men det faktiska språkbruket gör att vi tolkar boken som Lisas. Det här innebär alltså att satsen bryter mot regeln om att hitta subjektet, men det påverkar inte förståelsen. Tolkning går alltså före grammatik i det här fallet.

 Underförstått tankesubjekt

Ett underförstått tankesubjekt i en satsförkortning är som regel detsamma som satsens subjekt. Men om tankesubjektet är någon annan än satssubjektet finns risken att läsaren tolkar satsen fel. En av de mest klassiska komiska misstagen är:

”Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag bara beklaga Erik XIV:s öde.”

Kommatecken kan rädda liv

Sist men inte minst: glöm inte nödvändiga kommatecken. Jämför:

”Vi ska äta morfar!”
”Vi ska äta, morfar!”

Det första exemplet innebär att det troligen är Hanibal Lecter som bjuder till bords. Det andra är en mer normal uppmaning till en äldre person att det är matdags.

Sammanfattning

Som regel skapar inte den typen av syftningsfel som blir komiska några problem för att läsaren ska förstå texten. Däremot kan ett skratt mitt i en allvarlig scen ställa till det för inlevelsen.

Det är givetvis bra om du lär dig grammatikens grunder, men stirra dig inte blind på dem. Det kan uppstå feltolkningar om du blint följer reglerna. Det är heller inget självändamål att följa dem in i minsta detalj. Syftningsfel kan givetvis skapa irritation hos läsaren, men det är än värre när läsaren inte kan lista ut em eller vad författaren avser.

Använd inte alltför nästlade syftningar tillbaks till för länge sedan nämnda egennamn. Det kan göra en i övrigt aldrig så bra text snudd på omöjlig att förstå. Lev dig in i läsarens roll och se till att det blir begripligt även för den som inte vet exakt hur du tänkte. En testläsare kan också hjälpa dig att hitta ställen där det är svårt att hänga med i texten. Vill du ha hjälp med att förstå vilka fel du gör och hur du kan komma tillrätta med dem är det bra att ta hjälp av en erfaren lektör eller redaktör.

Lycka till!
/Anna

 

 

 

 

 

 

Det hade gått några dagar.
I morgon skulle det ske.

I nyårstider är det ofta aktuellt både med tillbakablickar och framtidslöften. Här är därför en uppställning som jag hoppas ska hjälpa till för att du ska förstå vilken verbform du ska använda i vilket sammanhang. Allt beror på var du placerar berättelsens ”nupunkt”.

Tempus

Inom tempus pratar man både om tidpunkt och tidsrelationer. Tänk dig tiden som en rak obruten linje där den som talar befinner sig i rörelse från vänster till höger. Punkten där den talande just nu befinner sig är nupunkten, alltså den punkt som är utgångspunkt för en beräkning av tiden. Skönlitteratur har antingen dåtid eller nutid som nupunkt, det vill säga de är skrivna i preteritum eller presens. (mer om detta nedan).

Nutid

Nutid är den tid där den som talar befinner sig. Här finns nupunkten. Från nupunkten kan den talande framställa en händelse som samtida (presént), föregående (perfekt) eller framtida (futural).

Dåtid

Dåtid är den tid som den som talar kan blicka åter till och erinra sig vissa händelser som inträffade före, samtidigt med eller efter denna tidpunkt. Dåtiden får alltså även den ett förhållande till sin egen nupunkt.

Framtid

Framtid är ett tänkt tillfälle i tillkommande tid där inget ännu har inträffat. Likväl kan saker i framtiden hända före, efter eller samtidigt med denna tänkta punkt. I en skönlitterär text används framför allt nutid och dåtid, men ibland blickar också en karaktär fram emot saker. Om manuset har en närvarande författarröst hörs ibland även framtiden i former som: ”Men det skulle han snart få ångra.” eller ”När hon gör det förstår hon inte hur mycket hon kommer att påverka det som sen sker.”

I skönlitteratur

Tempus i en skönlitterär text beror på var du placerar nupunkten, alltså om du skriver i presens eller preteritum.

Så här kan man ställa upp de olika formerna:

Det som är viktigt att notera är att du ska läsa tabellen lodrät för att hitta rätt form.

Preteritum

Preteritum räknas som den klassiska berättarformen. Så är de flesta äldre romaner skrivna men även många samtida. Alltså är berättelsens samtid lika med följande exempel: ”Lisa gick in i rummet och satte sig på stolen.”

Följer du den lodräta raden uppåt får du berättelsens rätta form för dåtid: ”Lisa hade gått in i rummet och satt sig på stolen.”

Följer du lodrät ned hamnar du i dåtidens framtid: ”Lisa skulle just gå in i rummet och sätta sig på stolen (när …)”

Presens

Presens är en annan form av nutid som ofta hör ihop med modernare skönlitterära berättelser. Exempel på nutid i presens: ”Lisa går in i rummet och sätter sig på stolen.”

Följer du den lodräta linjen för nutid uppåt blir således återblicken den grammatiska formen perfekt: ”Lisa har gått in i rummet och satt sig på stolen.”
OBS!
Här sker de flesta grammatiska felen, eftersom många skriver förfluten tid även i presens som pluskvamperfekt. Detta är dock inte grammatiskt riktigt!

Framtid för ett manus med grundformen presens blir följande: ”Lisa kommer att gå in i rummet.” eller ”Lisa ska gå in i rummet.”

Markera tempus, men inte mer

Oftast behöver du inte markera tempus rakt igenom ett helt stycke. Det gäller både återblickar och framtidsplaner.

Om något behöver återberättas räcker det med ett inledande: ”Det hade gått tre dagar.” (preteritum) eller ”Det har gått tre dagar” (presens). I och med detta är återblicken etablerad. Resten av stycket bör du skriva i berättelsens nupunkt. För många ”hade” eller ”har” tar ner tempot och gör texten tungläst. För att avrunda återblicken kan du antingen återinföra ”hade” eller ”har”, eller helt enkelt föra tillbaka läsaren genom en aktiv handling, exempel: ”Därför stod (står) de nu i regnet och väntade (väntar).”

Framtidsönskningar är svårare, eftersom de som regel kommer mer utspridda än en samlad återblick. Givetvis ska du inleda även sådana med ”skulle” (”kommer att” / ”ska”). Försök att samla framåtblickar till ett stycke och behandla dem så som jag beskriver för återblickarna ovan. Precis som onödiga ”hade” drar även för många ”skulle”, ”kommer att” eller ”ska” ner tempot.

Läs alltid en mening som innehåller ”hade”, ”har”, ”skulle” eller ”ska” och se om det inte fungerar precis lika bra utan hjälpverbet. Ofta åker de här verben med av bara farten och är då enbart att betrakta som onödiga småord.  Ibland får du byta verbform, men det är det värt. Exempel: ”Lisa hade passerat bageriet när hon (hade) gått ut.”  och ”Lisa skulle passera bageriet. Det (skulle inte ta) tog inte lång tid. Hon (skulle hinna) hann ändå.” Ta bort det som är inom parentes.

Lägg viktiga händelser i nutid

Se till att lägga alla viktiga händelser i berättelsens nutid. Om någon återberättar en slagsmålsscen eller någon annan form action tappar du genast både närvaro och tempo eftersom det inte sker i nutid. För att ditt manus ska få en bara balans mellan högre och lägre tempo är det därför viktigt att allt som är av avgörande betydelse får utspela sig i berättelsens nutid. Det gäller inte bara action, utan även annan form av dramatik.

Övning: Skriv en actionscen i nutid. Skriv om samma scen återberättad för någon som inte var där. Jämför. Är det något mer än tempo och närvaro som går förlorat?

Problem i första person

Om du skriver i första person (jag-form) kan det ibland uppstå problem med att återge vissa scener i manusets nutid. Det gäller givetvis saker där berättelsens ”jag” inte är med på scenen. Två risker finns med detta: dels att du tappar tempo genom återberättande, dels att huvudpersonen för en blixtlåsdialog med den som berättar. (En blixtlåsdialog är en dialog där frågor och svar blir alltför givna för att återge ett realistiskt samtal, det förs alltså mer för att uppdatera läsaren än för karaktärernas egen skull.) Innan du väljer första person behöver du tänka ut om berättelsens jag kan vara med på alla ställen där ett högt tempo behövs. Om inte, välj tredje person.

Sammanfattning

Se upp med följande:

• använd rätt form för återblickar utifrån berättelsens nutid
• när du gör återblickar, inled och avsluta i rätt form men skriv nutid däremellan
• använd inte för många tankar om framtiden
• se inte actionscener och andra viktiga händelser i backspegeln.

 

Lycka till
/Anna

Inlägget bygger på Olof Thorells ”Svensk grammatik” som är en universitetslärobok i ämnet.

 

Svar till ”Övning”: Troligen har du även tappat gestaltningen. Saker som återberättas tenderar att bli beskrivande snarare än inkännande.