Skrivtjänster – Språkkonsult – Författare
Följ gärna mina kortfilmer om mental träning för författare. I dem pratar jag om en hel del som vanligtvis är ”utanför lådan” när man tänker på författarskap, som ifall du är associerad eller dissocierad när du visualiserar en scen (del 1), och hur dina hjärnvågor påverkar ditt författarskap (del 2).
Del 1: https://www.youtube.com/watch?v=1hVujQgeoIU
Del 2: https://www.youtube.com/watch?v=80Bn8eyPi64
Fler filmer kommer, bland annat en där du får prova på att gå in i din huvudkaraktär.
När det gäller handlingen i ett manus har jag märkt att kärt barn har många namn. Eftersom jag är en nyfiken natur har jag lockat fram gamla böcker om litteraturvetenskap och här kombinerat dem med ett mått textanalys. Alltså dags för rättning i mitt eget led!
Grunden är att jag alltid har sett ordet intrig som tudelat, alltså skillnaden på den faktiska berättelsen och på berättelsen i kombination med den som berättar, har perspektivet. Genom åren har jag lyckats röra till det, framför allt genom slarvig användning av engelska lånord.
Nedan följer nu de korrekta termerna och deras förklaring.
Tyvärr har det ordet fabel flera betydelser, men jag har alltid tänkt på det som ”en berättelse med personifierade djur, ofta med en sensmoral”, medan de andra betydelserna har fallit i glömska. Men vi är väl här för att lära så länge vi lever, tänker jag. Ordet kommer från ryskans fabula och är ett namn för det som faktiskt händer i en berättelse, placerat i kronologisk ordning. På engelska är termen story. Men precis som jag slarvar många och säger plot.
Även i en berättelse som inte rör sig kronologiskt är fabula det ord som täcker handlingen, abstraherad till en kronologisk följd av händelser. Fabulan är det som gör att vi känner igen samma berättelse även om den berättas i olika form. Detta sker ofta i nyfilmatiseringar av klassiska sagor, men också när så kallade folksagor skrivs om i nya versioner. Det finns, som exempel, en mängd olika varianter av sagan om Rödluvan.
Intrig kallas ibland sujett, (intrigen benämns plot på engelska). Det svenska ordet intrig felanvänds ofta för både fabula och intrig. Den korrekta användningen är att intrig är benämningen på handlingen i den ordning den berättas i manuset. Tidslinjen kan röra sig baklänges, hoppa runt mellan scener som utspelar sig vid olika icke kronologiskt ordnade tidpunkter eller röra sig kronologiskt, (då blir intrig och fabel samma sak).
Författaren bör konstruera manuset så att det får en inledande gåta eller brist på jämvikt som till sist leder läsaren mot upplösningen. Författaren skapar därigenom ett mönster som kombinerar olika delar av fabulan till en väg åt läsaren som kallas intrig. Man kan också säga att fabula är berättelsestoff som av en sujett organiserats i en narrativ struktur. Men då krävs det en komponent till.
Narrativ kan slutligen ses som en representation av ett händelseförlopp. Till skillnad från intrig är narrativets uppgift att länka samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Narrativet handlar inte om hur det brukar vara, utan en explicit händelseförlopp som utspelas där och då. Det gäller oavsett om det är en självbiografi eller skönlitteratur. I varje narrativ ingår minst ett subjekt, alltså den som har perspektivet och berättar händelsen.
Till skillnad från intrig innehåller således narrativet en upplevelse av hur det var att genomleva händelsen, hur förloppet upplevs.
(Och där någonstans övergår det hela i gestaltning, alltså att få läsaren att uppleva texten med samma inlevelse som berättaren (den som har perspektivet) upplevde den när den hände.)
Narratoligi slutligen är läran om narrativet. Inom läran ställer man sig frågan vad som skiljer berättelsen (historia) från det berättade (diskursen). Frågan är dock om dessa verkligen går att skilja, eftersom ett narrativ förutsätter en subjektivitet. I varje narrativ finns en implicit moralisk dimension som ger berättaren en mått av frihet.
Man blir inte bara hemmablind för sin egen text, utan även för sitt eget sätt att uttrycka sig om text, det är klart och tydligt. Jag ber om ursäkt för den förvirring som detta kan ha skapat.
Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som händer när vi använder lånord utan att gå till botten med dem, men jag tar det en annan gång. Det räcker med att se att jag, trots att jag arbetat med text så länge, lyckats gräva en grop åt mig själv och falla i den. Nå, nu har jag åter näsan över kanten, så att säga. Det var nyttigt att läsa på igen.
Framöver kanske jag skriver mer om de här olika delarna, för när jag började söka väcktes gammal glädje över ämnet upp. Häng med genom att prenumerera på bloggen, så får du se!
/Anna
Historiskt sett var det preteritum (som förr kallades imperfekt), som jag skriver nu, som var ”berättartempus”. När det dök upp skrivna berättelser i presens sågs de som annorlunda. Men att byta tempus för att få en effekt var inte nytt ens när vi trodde att det var nytt.
Jag kom att tänka på dikten Lady of Shalott av Tennyson, eftersom jag skriver en novell över den. Jag klipper in två strofer som båda handlar om spegeln som är central i dikten. (OBS Det är alltså andra strofer före, mellan och efter.) Vilken av dem tycker du har bäst närvaro? Läs dem snabbt och tänk inte för länge.
När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.
Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.
Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.
När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.
Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.
Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.
Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.
Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.
I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.
Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.
Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.
I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.
Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.
Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.
Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.
Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.
Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.
En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.
En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.
Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.
En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.
Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.
Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.
Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.
Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.
Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.
I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.
I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.
Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.
Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.
Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.
Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.
En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.
Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.
Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.
I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.
Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.
Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.
Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!
Tänk på att det är modernt med korta meningar. Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.
Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.
Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.
För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .
Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.
Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.
På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.
Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.
Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.
Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.
Lycka till!
/Anna
Har du någon gång tänkt på hur ett barn på ungefär sju år lär sig spela ett instrument? Barnet lär sig noterna och deras plats på flöjten eller pianot (för de flesta börjar med något av dessa instrument, men givetvis är det likadant om de börjar med något annat). Och föräldrarna, för att inte tala om grannarna, är glada när övningsstunden är slut för dagen. Det är inte bara det att barnet stakar sig. Även när det kan stycket låter det inte njutbart. Varför? Och vad har detta med skrivande att göra?
I en grupp på ungefär tusen personer kommer cirka trettio att med njutning aktivt lyssna på klassisk musik, gå på konserter etc. En ännu mindre grupp har ett genuint intresse för folkmusik eller utomeuropeisk musik som inte är populärkultur. Omkring en tredjedel tolererar klassisk musik. Sådär som att ta av sig skorna och ta ett glas vin med lite Vivaldi i bakgrunden efter en dag i stimmig miljö, eller möjligen lite mjuk bakgrund i hissen. Majoriteten har aldrig lyssnat på och förstår inte klassisk musik alls. En liten del anser att de är tondöva, men något sådant finns inte. Då skulle du inte känna igen rösten av någon i telefonen. Du skulle heller inte kunna växla en bil. Hela vårt språk, vår kommunikation, är toner och musik. Det är så det här inlägget hänger ihop. Just klassisk musik kan hjälpa dig att se det. Vartefter kommer jag att nysta upp den tråden.
Vad är skillnaden mellan en konversation som du råkar höra på bussen och en teater framförd av skolade skådespelare? Gissningsvis säger du att pjäsen har en handling som leder fram till någon form av slut. Glatt eller sorgset, beroende på pjäsen. Är dialogen välskriven i pjäsen kommer dock skådespelarna att avbryta varandra, på samma sätt som personerna på bussen. Till viss del kommer också personerna i pjäsen att komma in på oväsentligheter eller helt andra ämnen. Men med sin gudapenna leder författaren obönhörligt tillbaka samtalet till det som pjäsen handlar om medan personerna på bussen antagligen slutar samtalet utan någon annan ”final” än ett ”Hej då, jag messar dig!” Men detta är inte den stora skillnaden. Nedan får du veta mer.
Låt mig börja förklaringen i en annan ände: Hur lär sig ett barn på sju år läsa? De flesta gör det genom att ljuda fram bokstäverna och när de har ljudat blir det förhoppningsvis ett ord. Ett ord. Ett. Ord. eeeet-ttt … ooorrrd … Barnet som lär sig spela ser noterna på exakt samma sätt. De ser en not i taget. Se på barnet som läser eller spelar. Se på barnets huvud. Det kommer att nicka. I musiken på varje ton, i läsningen på varje stavelse. Medan vi förväntar oss en helhet. Det är inte njutbart att lyssna på ett barn som lär sig läsa heller. Det är bara lite tystare än ett barn som lär sig spela ett instrument. Nu tror jag i alla fall att du har sett sambandet mellan musiken och läsningen, så låt mig fortsätta!
Barnet som går i andra klass har kommit lite längre. Det läser hela ord utan att ljuda. Korta meningar byggda av trevliga huvudsatser. Samma barn som spelar piano nickar med huvudet på ungefär varannan not. I trean läser barnet även huvudsats och bisats, så länge meningen inte innehåller märkliga satsflätor eller andra grammatiska krumbukter. Det nickar en gång per takt när det spelar piano, det vill säga i fyrtakt på var fjärde not. För den som lyssnar är det uthärdligt, men inte njutbart, vare sig att höra barnet läsa eller spela. Varför?
Vi har nu tagit oss fram till fjärde klass. En tioåring. I bästa fall spelar nu barnet två takter i musiken innan det nickar igen. Läsningen följer samma mönster. I den här åldern lockar många intressen, för att inte tala om kompisar. Många barn slutar spela instrument. För några upphör också läsutvecklingen här. (Givetvis går båda delarna att ta upp och utveckla senare i livet. Det går förstås även bra att börja lära från start senare i livet, men det är inte dit jag är på väg med det här inlägget.) De som tappade intresset för musik eller text kan ta sig fram genom livet ändå. Men de blir aldrig några artister inom vare sig text eller musik. Varför?
Har du läst texter som är skrivna av ett barn? De tidigaste försöken härmar antagligen en vuxen. Många börjar genom att skriva brev. Min mamma och jag skrev brev till varandra fast vi bodde i samma hem. Mina efterliknade hennes:
Hej Mamma!
Hur mår du? Jag mår bra. I dag har jag varit i skolan. När jag blir stor vill jag bli …
En enkel berättelse om dagen som varit och grundläggande tankar om livet. Inte speciellt njutbar att läsa.
Sen härmade jag de böcker som jag läste, men precis som det pianospelande barnet nickade jag på varje not. Skrev korta huvudsatser. För den som fortsätter att skriva blir språket mer utvecklat. Barnet blir en ungdom och lär sig frasera. På precis samma sätt som ett musikstycke blir njutbart att lyssna på.
När varje fras har blivit en enda lång nickning är det också en njutning att lyssna på eller läsa. En del tycker att musiker som spelar klassisk musik ser fåniga ut när de sitter och lutar sig åt först det ena och sen det andra hållet, men det de gör är att de följer fraserna med sitt kroppsspråk.
Leta upp ett filmklipp med en dirigent som får en hel orkester att spela. Ta bort ljudet och se om du kan se fraserna. Lägg märke till de mjuka rörelserna som ofta sveper fram. Notera klockslagen för var fraserna vänder (enkelt om du använder Youtube). Gör detta innan du lyssnar med ljudet på (för att kolla om du hade rätt). Det är inte lika uppenbart att se detta när det gäller soloartister eller mindre grupper som spelar utan dirigent, men med lite övning går det också.
Inom populärmusik brukar man oftare trycka mer på varje stavelse eller not. Det kan dock gå att se till exempel genom att musikern blundar i mitten av varje fras. (Det är inte så att populärmusik saknar fraser, det är bara det att uttryckssättet rent kroppsligt inte alls är lika tydligt som i klassisk musik.)
”Texten då”, frågar du säkert vid det här laget. ”Kom till saken!”
Men jag har ju hela tiden rört mig kring kärnan: rytmen i kommunikationen. En tränad skådespelare läser fraserna som ett enda stycke, som en enda lång nickning. Ibland kan både text och musik tjäna på att författaren eller komponisten skriver så att uppläsaren eller musikern måste dra över frasen. Många kåserier och en hel del poesi är till exempel skrivna så. Den klassiska sonetten har ofta formen ABBA ABBA CCD DEE. Där för alltså D från tredje strofen fortsätta in i D i den sista.
Orden strof i text och fras i musik betyder båda ”ett avslutat helt”. I skönlitteratur motsvaras dessa enheter av ett stycke. (I poesi säger många fel, och säger ”vers”, eftersom man ofta pratar om vers och refräng i texter till populärmusik, men ordet ”vers” kommer av latinets versus och betyder linje. Således: en rad.)
Precis som i musik, där det snabbt blir ointressant om musikern bara spelar från den första tonen i en skala till sluttonen, kan en text inte bara innehålla grundstenarna. Om den klassiska sagan gick så här:
Det var en gång en prinsessa som bodde i ett slott. Allt hon ville var att gifta sig med en prins. Och så gjorde hon det och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
så skulle det inte heller bli så intressant. Allt som kommer mellan är det som lockar lyssnaren att höra färdigt musiken eller läsaren att läsa vidare. Slutet på en deckare är oftast givet: mördaren åker fast. Det är vägen dit som lockar. Se då till att göra vägen njutbar.
Om du spelar ut alla kort direkt, som i min lilla prinsesshistoria ovan, blir berättelsen kort. Hade Shakespeare gjort det hade Hamlet varit över innan publiken hunnit sätta sig tillrätta. Men med det som händer mellan blev det en pjäs på två timmar och fyrtio minuter!
I musik kallas det Shakespeare gör för ”Bedräglig kadens”, den går alltså till grundtonen, men i ett ackord som i sammanhanget är fel. Lite som när kriminalkommissarien tror att han har tagit rätt skurk och satt bakom lås och bom, men ett nytt mord sker. Precis som i den symfoniska musiken, eller i Shakespeares pjäser, måste det komma in sidoteman, bedrägliga kadenser och en massa annat innan slutet. Innan den riktiga kadensen eller finalen.
I den musikaliska stil som kallas Barocken (Bach, Händel, Vivaldi med flera) avslutas ofta ett stycke i flera satser med en fuga. Jämför de olika satserna med kapitlen i ett manus när du läser vidare. En fuga är ett stycke där olika stämmor spelar samma melodi utan att börja samtidigt. Den allra enklaste formen av fuga kallas för en kanon och en sån har du säkert sjungit någon gång. I slutet av fugan finns även en del som kallas ”Trångföring”. Det innebär att stämmorna börjar nedifrån och upp, och att de inte ens hinner framföra hela frasen innan nästa börjar. Att bygga ihop ett sådant musikstycke kräver mer eller mindre att tonsättaren är matematiker. Men se det som sagt istället som ett manus.
I slutet av ditt manus måste tempot höjas fram mot finalen. Om du har låtit perspektivet flytta mellan olika karaktärer i olika kapitel kanske du just höjer tempot genom en ”litterär trångföring” [mitt hittepåord], alltså genom att flytta perspektivet inom samma kapitel, och istället bara ha en blankrad mellan bytena. På det sättet får du in läsaren i en snabbare andning utan att ändra något annat. Men detta blir bara möjligt om du har klart för dig hur ditt manus är fraserat. Om du ska höja tempot genom perspektivbyten inne i ett kapitel måste du veta hur långa fraser och scener är redan tidigare, alltså hur manuset andas.
Där någonstans är jag tillbaka där detta började. Ett barn som lär sig spela ”andas” var som helst i musiken, på samma sätt som den som är alltför ivrig när den talar. En skolad musiker andas däremot i slutet av varje fras, oavsett om det är sång, blåsinstrument eller något annat. En utbildad skådespelare eller en duktig talare vågar göra riktigt långa andningspauser. Lyssna på skådespelare och duktiga uppläsare som läser välskriven modern skönlitteratur. Andas i takt med dem och känn efter hur det känns. Provläs din egen text högt. Spela in dig själv. Du kommer att märka var texten flyter på och var det blir svårt att hitta en naturlig rytm i andning och läsning.
En gång för några år sedan gick jag en litterär tipspromenad med några kompisar. Vi kom till en fråga om Tolkiens bok Bilbo. Meningarna skulle sättas i rätt ordning. Ingen av oss hade den blekaste aning. Men så kom jag att tänka på en sak: Tolkien var professor i språk. Hans meningar var säkert placerade i en sådan ordning att de utgjorde en behaglig rytm att läsa. Vi testade runt, provläste högt, och var i slutänden det enda laget som hade fått rätt på den frågan. (Vi hade fel på en annan och fick dela förstaplatsen, men var ändå oerhört nöjda.)
Genom att lära dig att uppskatta andra kulturyttringar, som klassisk teater eller musik, kan du nyttja detta när du skriver. Se hur ett stort musikaliskt verk är uppbyggt. Lär dig vad satsernas namn betyder, hur de har olika tempon och styrka, vilka instrument som är med och hur dirigenten får orkestern att spela alla fraser tillsammans. På det sättet kommer du mycket närmare ett fulländat manus med meningar i varierande längd, fraser som håller ihop en scen och scener som håller ihop ett kapitel. Många poeter använder detta i sina verk. På samma sätt som det finns musikstycken i varierande längd går det givetvis också att nyttja detta för noveller eller romaner.
Många säger att den minsta beståndsdelen i texten är en scen. Du har säkert hört uttrycket en scen – ett stycke, men snäppet under scen finns frasen och det är min övertygelse att den är oerhört viktig för att lyckas som författare.
När du kan frasera din text rätt, släpper den aldrig greppet om läsaren. Tänk på att publiken kan sitta trollbundna under en fyra timmars opera med känd handling och slutackord. Och de kan sitta i närmare tre timmar på teatern för att vänta på att Hamlet ska ta hämnd på en mördare som är känd för publiken redan i början av första akten. En bra bok läser många gärna om. Det är inte handlingen som är det viktigaste, utan hur den framförs. Det vill säga för en text, hur väl läsaren hittar musiken i texten.
Jag är ansluten till Lektörsförbundet och har varit i branschen sedan 1996. Jag har bland annat suttit i juryn till antologierna ”Framtidsnovellen” och ”Kasta loss”, blivit erbjuden plats i ”Maskinblod 3” utan att behöva tävla om den och varit nominerad till finalen i Selmapriset för min egen novellsamling: ”Mattan och andra noveller”.
1) Läsaren går vilse redan innan det har börjat
Att börja mitt i en actionscen kan vara spännande, men se till att läsaren hänger med. Var är det? Vem ska läsaren heja på? Hur ser det ut? Se till att läsaren ser det som du själv har så klart för dig inne i ditt huvud.
2) För mycket
Lika fel som att skriva för lite är att skriva för mycket. Inled inte novellen med en stor infodump. Se upp med för många tekniska ord eller andra specialord i starten.
3) Det händer ingenting
För att suga in läsaren i berättelsen måste något hända i början. Det är extra viktigt när du har så kort tid på dig som i en novell.
4) Vanliga ”undvik”
Undvik sånt som att:
5) Harkla dig inte
Att harkla sig i text innebär att du skriver en massa innan du kommer till det viktiga. I noveller är det extra viktigt att gå rakt på sak, eftersom du har så ont om plats. Så gurgla inte, sjung inte upp, utan låt alla delar av berättelsen ta ton direkt.
6) Inget nytt under solen
Det finns bara ett vist antal berättelser, men ett oändligt antal sätt att berätta dem på. Se till att du skriver din novell med en unik berättarröst. Försök inte härma någon annan, utan känn efter vad som är din stil och att du behåller den genom hela novellen. I den här punkten har frasen ”undvik klichéer” blivit en kliché. Berättelsen kan alltså vara gammal, men du måste framföra den på ett unikt sätt.
7) Ta bort alla onödiga småord
I en novell är det extra viktigt att inte gödsla med ord som lite, ganska, ju, så, rätt och liknande. En längre lista finns här i min blogg. Kör ”sök och ersätt”, läs meningen och se om den fungerar utan småorden (det gör de oftast, förutom enstaka fall av ”så”). Var skoningslös.
I brist på bättre svenskt ord brukar vi kalla dem för ”karaktärer”, ett ord som förmodligen har sitt ursprung i rollspelsvärlden. Där slår man fram en karaktär att spela med genom tärning. Givetvis finns det regler, så att en etta kanske betyder att man spelar med en krigare, medan en två innebär att man spelar med en magiker eller en präst och så vidare. Via tärningarna får spelaren fram ett utseende och vad karaktären är bra eller mindre bra på att klara av. Man slår också tärning för att få fram hur karaktären agerar och reagerar i olika situationer.
Här ligger rollspelandet på sitt sätt långt före författandet, eftersom en rollspelskaraktär aldrig blir perfekt. Och för att en bok ska lyckas finns det mer eller mindre ett krav på att protagonisten (den man förväntas hålla på) inte ska vara för perfekt. Karaktären behöver ha sina fel och brister, men lyckas ändå. Det är då läsaren kan identifiera sig med personen i manuset. Har läsaren väl gjort det blir det till ett ”måste” att få veta hur det hela ska sluta, oavsett om det handlar om att rädda världen, lösa ett brott eller att vinna någons kärlek.
För att skapa en protagonist som läsaren känner för måste karaktären ha önskningar, styrkor och fel. Man brukar säga att karaktären är dynamisk. En dynamisk personlighet upplever grundläggande förändringar under manusets gång. Det kan handla om personlighet, attityt eller världssyn. En statisk karaktär utvecklas däremot inte. Det de tror på förblir statiskt och deras personlighet förbli densamma rakt igenom.
För att ta tre hjältar ur fantastiken som exempel har jag valt Han Solo (Star wars), Katniss Everdeen (Hungerspelen) och Stålmannen.
Han Solo är en vän till hjälten. När Solo dyker upp är han en karaktär med ett förflutet som smugglare. Han är skyldig en stor gangster pengar. Genom att ge sig in i manuset ser han chansen att tjäna tillräckligt för att åter komma på fötter. Han har alltså en bakgrund och ett mål. Hans styrka är att han är charmig, lojal och kan sin sak (flyga ett snabbt rymdskepp). Hans svagheter är att han är självisk och cynisk.
I en av vändpunkterna i manuset är Han Solo nöjd med att ha fått sin belöning och tänker strunta i att hjälpa till i slutstriden. Det är ett bakslag, hjälten i berättelsen bönar och smickrar ”Vi behöver en bra pilot, som du.” men får inte gehör. Slutstriden börjar och när det ser som mörkast ut återkommer Han Solo och gör en avgörande insats som ger hjälten en chans att bli hjälte. Solo har funderat på saken och kommit fram till att vänskap faktiskt inte är så dumt. Lojaliteten i honom övervinner det själviska draget. I och med det har karaktären utvecklats.
Katniss är en huvudkaraktär som vill inspirera sitt folk till uppror. I hennes värld lever de allra flesta i distrikt, som kan liknas vid arbetsläger, medan ett fåtal i huvudstaden lever i överflöd som visar sig genom vulgär omåttlighet både i personlig stil, matvanor och ”lekar”. En av lekarna är att genom lotteri välja ut unga personer från olika distrikt och låta dem döda varandra för att vinna ett pris. Katniss känner till hur det hela i princip går till innan allt verkligen tar fart. Hennes styrkor är integritet och lösningsinriktning. Svagheten är att hon är överdrivet självisk. Först när hon inser att hon måste ta emot hjälp, hur svårt det än kan verka, börjar hennes karaktär utvecklas.
I och med detta kan hon också börja hjälpa andra. Till sist gör hon det utan beräkning. Genom att göra det får hon, när det ser som mörkast ut, chansen att komma tillbaka och i slutänden stå som segrare. Genom att tona ner sin ovilja att ta emot hjälp kan hennes karaktär utvecklas.
Som du ser kan en utveckling ske på många olika plan. Det handlar ibland om att förvärva en viss kunskap men oftare om att övervinna något inom sig själv. Oavsett vilket är det viktigt att karaktären från början har med sig en brist som under manusets gång gör det möjligt för karaktären att förvandlas. Tråkiga superhjältar saknar den här bristen. Många nämner Stålmannen som är otroligt stark och supermoralisk Det blir aldrig spännande eftersom läsaren vet att skurken får sig en flygtur. Men Stålmannen har faktiskt kärleksbekymmer. Det är hans svaghet.
Han vet inte hur Lewis Lane ska uppfatta honom om hon förstår vem han egentligen är. Stålmannens förvandling är att våga visa sitt rätta jag. I all sin fyrkantighet som karaktär är alltså till och med Stålmannen till viss del dynamisk. Hade skaparen av Stålmannen slagit tärning hade det troligen funnits fler svagheter än bara kryptonit och att inte vilja visa att han är utomjording, men det fungerar, trots allt.
Att kasta tärning kan kanske vara skoj när det gäller vissa sidokaraktärer som vänner eller hjälpare till protagonisten. För ett romanbygge behövs dock lite mer än så. Både protagonisten och antagonisten behöver ha en historia som, likt fallet med Han Solo, visar vad han eller hon har med sig in i berättelsen. Dessutom behöver du veta vad som driver dem – antagonistens huvudspår är sällan att sätta krokben för protagonisten, det skulle vara som en mördare som mördar för att lura polisen.
De behöver en önskan, som att Katniss vill bli revolutionsledare. Sådana delar måste passa ihop med din manusidé. Om du slog tärning kanske du skulle få fram att Katniss helst vill odla pumpor. Det blir inte samma historia, förstås.
En annan väg att gå är därför att först ta fram ett antal karaktärer och därefter se hur du kan bygga en historia kring dem. Så får ofta historiska romanförfattare arbeta. De har ett antal givna personer som har funnits att utgå ifrån, men där det inte är känt vad de har haft för sig måste författaren skarva deras historia.
Det här sättet att arbeta kan med fördel kombineras med en lös idé som får liv genom att författaren befolkar idén med ett antal färgstarka människor. Skillnaden mot att bygga upp världen först är att du i världsbygget mer styr vilken sorts personer som finns på just den platsen.Rowlings skapade Harry Potter innan hon visste var han hörde hemma.
Har du bestämt dig för en bruksort befolkar du den troligen med bruksbor. Om du först gör karaktärerna kanske några spännande krockar kan ske när de dyker upp på bruksorten. Givetvis kan du också skapa några karaktärer först, därefter sätta dem i deras sammanhang och sedan skapa fler.
För ytterligare alternativ kan också nämnas att Tolkien skapade språken först, därefter karaktärerna och den värld de lever i.
På min skrivkurs i maj kommer jag att ta upp alla delar som behöver finnas med för att du ska kunna arbeta med trovärdiga och dynamiska karaktärer. Läs mer och anmäl dig här!
Oavsett om du skriver historiskt eller fantasy måste städer i dina berättelser ligga på en plats som är naturlig för att en stad ska uppkomma. Det måste alltså finnas en anledning till att staden finns där. Städer är inget som man bara bygger för nöjes skull. De fyller en funktion och den funktionen är oerhört ofta handel.
Den mest naturliga platsen för en stad är där olika handelsvägar möts. Om du skriver historiskt är det nästan alltid vattenvägar som mellan hav och insjö, där floder förgrenar sig eller mellan kust och flod.
En annan vanlig plats är karavanvägar, även om frakt på land inte var lika vanliga än frakt på båt. Varför just båttrafiken är så viktig historiskt beror på att det inte fanns något annat sätt att frakta så stora mängder på en gång innan järnvägen kom under 1800-talet. De tidiga järnvägarna tog inte heller lika mycket last som ett fartyg.
Skriver du fantasy måste du fastställa hur varor fraktas och lastas om, innan du kan placera ut dina städer i ditt världsbygge.
Förutom handel kan det finnas andra anledningar till att folk slår sig ner på en plats. Det kan till exempel vara tingsplatser eller platser för kyrkor eller andra tempel.
Ekonomi är en viktig ingrediens för en stad. Eftersom folk bor nära inpå varandra tillåts specialisering på ett sätt som man inte kan unna sig på en självförsärjande gård. Där måste man vara bra på lite av varje, men i en stad kan man byta eller köpa både varor och tjänster. I många städer har det också varit olika kvarter där man har utfört olika hantverk. Sådant som var brandfarligt brukade till exempel förläggas till en stadsdel, medan sådant som luktade illa, likt garverier, fanns samlat på i en annan. Finhantverk, som ädelmetallsmide, kunde också vara åtskiljt från grövre hantverk.
Om du skriver om en plats som kolonialiseras måste du också vara noga med bakgrunden till varför man gör det. Varför vill man finnas på just den platsen? Är det naturtillgångar eller kan det ha uppstått en politisk tävling? Om det är naturtillgångar lägger man inte staden direkt på källan, utan intill, så att invånarna inte är i vägen för utvinningen.
Den som vill angripa ett land angriper ofta dess städer. I äldre tid var en mur kring staden ett bra försvar. Det kunde vara en mur, eller flera olika ringar med murar. Om man förlorade en kunde man dra sig tillbaka bakom nästa och istället försöka hålla den. Längst in brukade det finnas ett citadell, alltså ett slott med vallgrav.
Ett annat bra sätt att försvara en stad var att låta gatunätet vara vindlande och trångt. Om en stad växer fram genom naturlig utbyggnad kring stigar som har gått över en plats brukar gatorna helt naturligt vindla, men om någon stadsarkitekt finns inblandad måste gatunätet planeras så att det inte blir för enkelt för en fiende att rycka fram längs.
När tekniken går framåt blir stadsmuren förlegad. Det blir helt enkelt för lätt att skjuta sig igenom den från ett säkert avstånd. Utvecklingen går då mot en mer rörlig armé som inte lika lätt kan mejas ned av tungt artilleri.
För att en stad ska fungera måste invånarna ha tillgång till mat. Det här gör att det kring en stad finns ett antal gårdar och byar som i första hand har till uppgift att förse staden med mat. Det är tämligen sällsynt med städer som själva producerar mat, även om man i framtidsvisioner kan tänka sig hängande trädgårdar eller liknande.
På grund av transporterna blir maten oftast dyrare i städerna än på landsbygden. En stad måste också se till att ha förråd av mat i den händelse den blir belägrad. Hur snabbt en stad växer är helt beroende av hur bra tillförseln av mat är. Om invånarna svälter kommer man inte att bygga nytt och utveckla staden. Det här är alltså en balansgång. En stad där mattillförseln inte hinner med brukar oftast minska och ibland händer det att staden överges. Samma sak om en stad inte har ett fungerande byråkratiskt system. Saknas detta blir den lätt förslummad.
Tänk även på sådana saker som hur saniteten fungerar. Bara en sådan sak kräver organisation. Andra saker att fundera över är postgång, förhållandet kyrka/tempel – stat. Vad som händer om hovet är av den typen som flyttar runt. Hur ser den sociala strukturen ut? Hur sprids nyheter som är viktiga att alla får veta? Hur fungerar skvallret? Finns det organiserad brottslighet? Fängelser? Mutor?
Skriver du fantasy eller sf kan magi eller teknik vara inblandat. Staden kanske har ett magiskt skydd. Den kanske har vuxit fram för att det finns magiska ting att utvinna. Om det sker en kolonisering till andra planeter i ett sf-manus måste du veta vad som gör att folk slår sig ner där. Gemensamt för både historia och fantasi är alltså: Vad lockar?
Vill du veta mer? Jag har en skrivkurs den 11-12 maj i centrala Stockholm. Det finns platser kvar. Läs mer här.
Lycka till med din stad!
/Anna
Förr eller senare skapar du en historisk berättelse, eller jobbar med ett fantasymanus, och då behövs det också oftast soldater.
Soldater kan delas in i tre huvudgrupper, oavsett om de är historiska eller påhittade:
Jag kommer också att skriva en del om vapen, vapenslag och skydd. .
En mycket gammal form av soldat är stamkrigaren. En av de vanligaste för oss moderna människor är indiankrigaren eller nomadstammens krigare. Stammen hålls samman av att det finns trygghet i att vara fler. Som regel styrs den av en karismatisk ledare som man följer utan att det finns några lagar som säger att man måste. Grupperna kunde uppgå till några hundra krigare, men var sällan fler än så. Det är endast vid stamkrig som det förekommer strider man mot man, eftersom ledarskapet sällan sträcker sig till att organisera krigarnas placering på slagfältet, eller någon möjlighet att kommunicera under pågående strid.
Om du vill ha en större grupp krigare i ditt manus måste du låta olika stammar enas under en gemensam ledare, så som var vanligt i det skotska klansystemet, till exempel.
De som hör till stammen förväntas också delta om det blir strid, men det finns inget som binder dem. Vid en komplex uppbyggnad där olika ledare har svurit eder till varandra kan det lätt bli kaotiskt om någon beslutar sig för att gå sin egen väg istället.
Styrkan är att krigarna ofta har erfarenhet. Om det blev ont om mat kunde en stam anfalla en annan. De starkare vann, så krigarna i vinnande stammar är antagligen bra individualister på slagfältet.
Svagheten är att det inte finns några krav på lojalitet. Så länge man tillhör stammen förväntas man delta, men man kan när som helst avvika. Stamkrigarna är dessutom oftast oorganiserade och eftersom alla förväntas fixa sina egna vapen har de också en brokig samling sådana.
I det här formatet ryms en organisation som styrs av en lag. Ofta som den tidiga medeltidens kungadömen. Soldaterna organiseras vid behov. De kanske har fått någon form av utbildning i strid, men är inte yrkesmän och således sällan vältränade i krigskonst inför en strid. Stadens försvarare är en vanlig form av försvar i det antika Grekland.
Fördelarna är att de har ledare som organiserar dem och som de måste följa. De kan inte bara ge sig av, som stamkrigaren. I alla fall inte utan att riskera krigsrätt och troligen avrättning som straff. De går till strid i förband. Om motståndaren anfaller kommer de att sätta upp sköldarna på kommando för att försvara sig. Det krävs inte så mycket enskild kunskap, utan alla är en liten del av det stora maskineriet.
De kan också vara indelade i olika vapenslag, även om det inte är säkert att de är det. Systemet är billigt och troligt är att soldaterna är lojala med sitt hem och därför villiga att försvara det.
Svagheten i systemet är att var och en hem till sitt när striden är över. De blir åter bönder, köpmän eller hantverkare. Det tar tid att samla hären igen och när den samlas kan lång tid utan strider ha gjort att den har glömt hur det hela fungerar. För att kompensera för detta finns det ibland en liten klass med elitsoldater, som de europeiska riddarna eller samurajerna i Japan. Oftast kommer de ur aristokratin.
Ett typiskt exempel på elitförband är romarnas arméer. De var avlönade för att vara soldater och indelade i olika grupper och vapenslag. I stort sett alla moderna arméer faller under den här kategorin, liksom arméer som byggs upp av legosoldater. I stort sett är uppbyggnaden samma som för ”stadens försvarare”.
Fördelar är att de blir specialister på sitt vapenslag, har en någorlunda standardiserad utrustning. De är indelade i en disciplinerad hierarki som de följer och de ägnar även fredstid åt att träna sig inför strid. De är alltså alltid väl förberedda.
Nackdelar är att en avlönad armé är dyr, så för att hålla sig med en måste landet vara välbärgat.
Alla arméer behöver äta. Om de håller sig med riddjur behöver även dessa mat. Hur man skaffar den kan variera. En del plundrar sig fram, andra avancerar långsamt och jagar och samlar mat på vägen. Den tredje varianten är att man får mattransporter (används även vid organiserade flottor, med förrådsskepp). Men ju längre från hemmet armén kommer, desto långsammare går det att få fram transporterna. Det kan vara populärt bland fienden att anfalla mattransporterna, så även om detta är ett effektivt sätt att få en armé att avancera snabbt, kan det också innehålla ett riskmoment. Speciellt om det är svårforcerad terräng inblandat och speciellt om det finns gerillatrupper bland fienden.
När du har klart för dig vilken typ av armé du skriver om och hur samhället de kommer ifrån är uppbyggt kan du enkelt förstå hur de organiserar försörjningen.
Båda de första typerna av arméer förutsätter i alla fall till viss del att krigaren har sin egen utrustning. Många tänker direkt på svärd. Svärd är coola, eller hur?
Speciellt om du skriver fantasy, men det är också vanligt bland författare av historiska romaner. Svärdet är dock svårt att använda. Det kräver lång utbildning och är även då, enligt japansk kampsport, minst tre gånger så besvärligt att hantera som ett spjut eller en hillebard. Dels har spjutet en betydligt bättre räckvidd. Svärd är dock lätta att bära med sig, vilket gör dem till bra andrahandsvapen. Men scenen där en stor grupp oorganiserade krigare springer över slagfältet och viftar med sitt svärd … glöm den!
Svärd är också lätta att skada och därmed svåra att underhålla. Den som har med sitt eget vapen väljer troligare en mer underhållsfri yxa eller en spikklubba. Svärd bör bara förekomma om det är allt som återstår, eller om striden innehåller någon form av magi.
Utrustningen spelar en stor roll. Ser man på historiska slag har ofta den armén vunnit som har varit bäst utrustad. Detta gäller även vad de har för skydd.
Kavalleriet är tämligen enkelt. Det består av beridna krigare. Oftast hästar, alla vet väl hur Hannibal försökte få med sig elefanter över alperna tvåhundra år före Kristus. I fantasy kan det givetvis förekomma andra riddjur.
Även inom kavalleriet förekommer det olika enheter. En del är bågskyttar, en del har kraftig bepansring och beväpning, andra lätt.Skyttar och kavalleri med lätta vapen är oftast sådana som skapar oreda på fiendens flanker, medan tungt kavalleri kan göra chockutfall mot fiendearméns mitt.
Det viktigaste är att de är betydligt snabbare än fotsoldater och att de även kan användas som spejare. Huvudproblemet är att riddjur äter betydligt mer än sina ryttare. Det ska mycket till innan en armé börjar äta sina riddjur, men till exempel Karl XII:s armé fick göra detta i Ryssland när allt annat var slut.
Ett bra vapen mot kavalleri är fotanglar, alltså spetsiga föremål som alltid landar med en pigg upp. De går in i riddjurens hovar eller klövar och kan få en kavallerichock att brytas mycket effektivt. Givetvis kan de också användas mot fotsoldater, speciellt om de har mjuka skor, som sandaler.
Säger man ordet rustning tänker de flesta på riddaren i sin plåtburk. Men en sådan är oerhört dyr och dessutom tung och otymplig. Den används bara under en relativt kort tidsepok i ren strid och dessutom även då bara av ett fåtal.
Det viktigaste när det gäller skydd är att krigaren har någon form av hjälm. Många skydd var gjorda av läder. Inkaarméerna hade till och med skydd som var uppbyggda av linne och bomull. I tillräckligt många lager kan även ett sådant skydd stoppa ett hugg eller en pil. Fördelen är också att krigaren blir rörligare och att skyddet även fungerar i ökenklimat, vilket plåtburken absolut inte gör.
Sköldar är bra och enkla att skaffa. Även något så enkelt som en plankbit kan ge ett skydd. En sköld behöver alltså inte vara förbehållet de rika krigarna.
En försvarsmur har till uppgift att hålla fienden ute. Beroende på kultur och mängden tid kan en försvarsmur bilda ett helt stenfort eller bara vara en hastigt byggd vallgrav eller jordvall. Fienden får svårt att ta sig in, samtidigt som städer och borgar ofta råkar ut för belägring, där fienden helt enkelt väntar på att maten där inne ska ta slut.
Det finns dock en stor fördel med att ha en försvarsmur, så länge man inte blir sittande bakom den alltför länge. En enkel palissad eller jordvall kan vara ett utmärkt skydd på natten, även för en armé som är på vandring.
Oftast finns det skrivna eller oskrivna lagar i krig. Hur beter man sig för att ge upp? Hur behandlar man civilbefolkning eller krigsfångar? Alla lagar är till för att följas, men i krig finns det givetvis också de som avsiktligt bryter mot vad som anses allmänt hyfs.
I Tyskland finns fortfarande talesättet ”För Nordmännen, bevare oss milde herre Gud!” vilket lär ha myntats när Gustav II Adolfs arméer plundrade och våldtog på sin väg.
Om du skapar en egen värld, med sina egna kulturer, fråga dig följande:
När du har svarat på dessa frågor har du kommit en bra bit på vägen för att få lagarna inom din armé att fungera. Givetvis händer det saker när olika kulturer möts, vare sig de kämpar på samma sida eller på motsatt. Kapplöpningen till Berlin under slutfasen av andra världskriget är en klassisk fråga kring kulturella skillnader.
Oavsett vilka lagar som gäller kommer det alltid att finnas en konflikt inom en armé mellan de som vill godta lagarna och de som gärna bryter mot dem (vilket finurliga hjältar oftast lyckas göra utan att ställa till det alltför mycket för sig själva).
Magi, slutligen, är en viktig del om du skriver fantasy. Men om du skapar en trollkarl som kan övervinna allt utan att det kostar något blir det sällan spännande. Det viktigaste när det gäller magi är att se till att den har sina egna regler och att den inte alltid är tillgänglig. Detta är en så stor del att jag kommer att skriva om skapandet av magi för fantasyförfattare i ett eget inlägg.
Gillade du det här inlägget? Jag har en skrivkurs 11-12 maj i Stockholm. Det finns platser kvar. Anmäl dig här: https://simplesignup.se/event/149105-skriv-fantasy
Välkommen!
/Anna
Om du skriver historiskt, har du koll på språket? Ordet ”koll” skulle till exempel knappast ha använts förr. Men det handlar inte bara om enstaka ord som du behöver få rätt när du skriver historiskt, utan om hela sammanhang. Dessutom måste språket balanseras på guldvåg för att nå fram till den moderna läsaren. Här följer några tips.
Tänk på att det går mode i ord. Det gäller inte bara slang eller ungdomsspråk utan också valet av vanliga ord. I dag blir vi förvånade om någon säger ord som ”ity”, ”emedan”, ”icke” eller ”dock” i en vanlig dialog. Givetvis går det inte att räkna upp alla ord, men om du har möjlighet, läs icke moderniserade utgåvor av äldre böcker.
Äldre översättningar av Bibeln kan också vara en bra hjälp, men tänk på att en sådan översättning kan ha kommit att bli gammaldags innan det var dags för en ny översättning. I den mån det finns gamla inspelningar är detta också en bra källa.
Ytterligare en källa är visor. Hur skriver Bellman eller Evert Taube? Vad handlar det egentligen om när ”Natten går tunga fjät” och vad är det den går runt egentligen? Och i förlängningen: sa folk ”gård och stuva” om gård och stuga, eller har textförfattaren blandat in dialekt för att få till rimmet? Det gäller givetvis att väga äldre ord på en än känsligare guldvåg än den du normalt använder för att få till rätt synonym. (Och den nyare texten, som är en översättning av den italienska är inte heller solklar i dag, om man tänker efter ”Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt, glans av din fägring”. Vem använder ordet ”fager” om en tjej i dag?)
En vanlig fälla när det gäller ordval är att någon säger ”okej” i ett manus som utspelar sig för hundra år sen (eller längre tillbaks). Visserligen finns det belägg för förkortningen sedan omkring 1840, men då hade den knappast spridit sig till dagligt tal. Varifrån ordet kommer råder det delade meningar om, men en vanlig förklaring är att man skrev ”ohne korrektur” på tidningsartiklar som var rättade och att uttrycket förkortades till O.K. En annan förklaring är att det kommer från ”Okeh” och har tillförts den vita amerikanska befolkningen från Choctawindianerna. En tredje att det kommer från telegrafens tid och är en förkortning för att linjen är öppen, alltså ”open key”. Men oavsett varifrån det kommer finns det inga förekomster i vardagsdialog förrän tidigast för sådär hundra år sedan.
Det är inte bara riksspråk som förändras, utan även dialekter och yrkesjargong. I dag är dialekterna mer eller mindre utslätade. De är mer en satsmelodi än något som har egna ord. Förr kunde vissa yrkeskårer ha ett helt eget språk, som till exempel sotarmoj. Författaren Per Anders Fogelström visste precis vad han gjorde när han låter sin huvudperson Henning höra någon stockholmsslang. Henning får tänka till för att förstå att någon har fått en snyting (tjotablängare) och blivit av med sina pengar (gulan), men som icke infödd i stan behöver han kontexten för att få ihop det. Detta ger också författaren ett utmärkt tillfälle att föra in de främmande orden och naturligt förklara dem för läsaren genom Hennings tankar.
Men se upp, allt som låter gammaldags eller jargongmässigt är inte det. Jag skrev till exempel ”brassa solfjäder” om segling på ett skepp. När min sakkunniga granskade manuset påpekade han att det var helt rätt tänkt i frågan om seglingen i sig, men att termen troligen är nyare än tiden då det hela utspelar sig.
En form av markör är att låta den person som har perspektivet reflektera över hur en annan säger ett visst ord. Min egen farfar sa alltid ”honom” med långt och slutet första o, medan det andra blev mer till ett å-ljud. Att skriva ”X sa det sista ordet med en lång första vokal” ger betydligt mer kött på benen åt läsaren än om du skriver ”hoonåmm”. Underliga stavningar kastar bara ut läsaren ur flödet, så att hen börjar fundera på vad det egentligen står istället för att svepas med av berättelsen.
En annan sak att se upp med är liknelser. Jag lektörsläste ett manus åt en författare som har skrivit om händelser för flera tusen år sedan. Författaren talade om att hen fått göra en omskrivning för att beskriva huden hos en av sina personer. Hen hade velat skriva att den var sidenlen, men eftersom siden inte hade börjat tillverkas vid den tiden kunde inte heller någon likna något vid siden. Mer vanliga fallgropar är att skriva att saker går som på räls eller att någon ångar fram fast det varken finns tåg eller ångdrift när manuset utspelar sig.
Det räcker med att se Stefan Jarls filmer om modsen i Stockholm för att inse att man hade en helt annan artighet bara för femtio år sedan. Innan du-reformen sa man inte du, om man inte var riktigt nära vänner. Oftast krävdes det också att man officiellt lade bort titlarna med varandra innan det var tillåtet. Föräldrar accepterade inte att deras barn sa du, utan det kunde i direkt tilltal heta ”Vill pappa ha mer potatis?”
Det nya ”niandet” som har dykt upp, framför allt som tilltal i affärer är inte hur ni användes före du-reformen. Då ”niade” man nedåt, till folk som inte hade en titel som man kunde använda. Alltså ”Vill proffesorskan ha mer kaffe?”, ”Är mamma nöjd med sin hatt?” eller ”Ska inte majoren ta vagnen till stationen?” men ”Hulda! Ni kan servera desserten nu.” Läs Emil i Lönneberga. Doktorn i Mariannelund kallas aldrig annat än ”doktorn”. Tänk också på att det är ”kommandorskan” både hit och dit. Till och med när den som regerade över fattighjonen hade en titel så använde man den istället för ”ni”. Det gäller alltså att göra rätt och inte blanda ihop nybruk med hur man sa förr.
En språkkonflikt kan givetvis uppstå om man i dag skriver ett modernt manus som utspelar sig förr i tiden. Mitt förslag är att brödtexten har modern svenska rakt igenom, men att du kan lägga in ålderdomliga markörer i dialogen. Precis som när det gäller moderna dialekter, någon som pratar ett annat språk etc. räcker det oftast med markörer. Skriver du hela dialogen som Karl den tolftes bibel blir den antagligen inte läst. För folk pratade inte som Bibeln är skriven förr, lika lite som vi gör det i dag. Det är en viktig sak att tänka på. Se upp för sånt som ”Laurentius tänkte att det trots allt var okej”, för givetvis är okej inte okej i en tanke från förr heller.
Om du vill markera på ett subtilt sätt kan du använda de långa formerna av vissa ord som i dag har blivit godkända som bra språk även i kortform, jag tänker närmast på att du kan skriva sade istället för sa, välja sedan före sen och så vidare. Troligen märker inte läsaren ens detta, men underskatta inte vad som händer i läsarens omedvetna. Signalen uppfattas, utan att läsaren tänker på det och hjälper till att skapa rätt stämning i ditt manus.
Lycka till!
/Anna
