Före andra vändningen

Manusets andra vändning handlar om att du som författare tar hand om det jag skrev tidigare kring din protagonists omöjliga val. Det här inlägget handlar kortfattat om
reagerande, vändning och agerande.

Innan du läser den här artikeln kan du gärna repetera de båda tidigare delarna om att skriva karaktärsdrivet:
Få läsaren berörd
Skriva karaktärsdrivna berättelser
Sen kan du fortsätta med förberedelsen för nästa vändpunkt i ditt manus.

Förarbete för den andra vändningen

När din protagonist har gjort sitt omöjliga val måste hen upprätta en handlingsplan. Du kan gott låta protagonisten tänka eller berätta för andra karaktärer om sin plan. Du kommer inte att göra ditt manus förutsägbart för det. Varför? Jo, eftersom protagonistens plan går åt skogen när du slänger in manusets andra vändning.

(Kommer du ihåg den dramatiska kurvan? Jag har tidigare visat att det finns en hel mängd kurvor för olika karaktärer, men för manuset i sin helhet finns det oftast bara två varianter: lyckligt slut = som trassligast i mitten, drama = som lyckligast i mitten.)

Protagonistens plan

Din protagonist gör alltså upp en plan som protagonisten tror är den enklaste vägen till en lösning. Det vill säga planen kommer att på alla sätt göra så att protagonisten undviker sånt som är smärtsamt. Allt det här är baserat på protagonistens livslögn, det hen tror sig ha fattat i förskoleåldern eftersom hen har hört något som har fastnat som en sanning, trots att det är en missuppfattning. (Se tidigare inlägg om livslögnen.)

Wikipedias definition av en livslögn

Hur hjärnan prokrastinerar

Planen som protagonisten gör upp för sig själv fungerar så som vår hjärna för det mesta fungerar, det vill säga att uppnå så mycket som möjligt och samtidigt undvika sånt som förorsakar fysisk eller psykisk smärta. Till och med när vi tror att vi väljer en svårare väg gör vi inte det fullt ut, utan undviker något. Med andra ord definierar hjärnan om vad som är smärta för att få en belöning. Det här är standardreceptet för all prokrastinering, och varför skulle inte en romankaraktär bete sig som folk gör mest?

Med andra ord: När din protagonist har gjort sitt omöjliga val (den första vändningen) och kliver ut i det okända gör hen upp en handlingsplan som fortfarande går ut på att undvika det mest smärtsamma.

Gör inte din hjälte till en pinjata för plotten

Om din protagonist inte gör upp en plan som läsaren får ta del av kommer det att verka som om protagonisten istället bär ett offer för plotten. Utan en plan blir det bara en serie händelser, ett manus som drivs av plotten, inte av karaktärerna. Som jag tidigare har påtalat är karaktärsdrivna manus oftast betydligt djupare och intressantare än såna som bara har en plott. Ett karaktärsdrivet manus kommer givetvis också att ha en plott, men det är protagonisten som (tror) att hen bestämmer vad som ska hända. Det är också därför som det omöjliga valet i berättelsens början är så viktigt!

När du har skrivit protagonistens val och resonemanget kring hens plan kommer nästa bit av ditt manus mer eller mindre att skriva sig självt.

Vad författaren vet som läsaren inte vet

Du som författare vet att din hjälte fortfarande undviker det värstta, men läsaren vet inte. Du vet att planen kommer att leda till en oväntad katastrof. (Nå, en van läsare förstår givetvis att allt inte kan gå på räls efter det omöjliga valet, men läsaren vet inte hur du kommer att slå sönder protagonistens plan.)

När du ger läsaren en chans att förstå varåt det barkar och sen kastar du in nästa vändning! Att dela protagonistens plan är alltså inte samma sak som att berätta slutet. istället ökar läsarens känslor för protagonisten när hens plan slås i spillror. Det är så du får läsaren att vekrligen känna med din huvudkaraktär.

Exempel

För båda exemplen gäller frågorna:
”Hur ska protagonisten utföra sin plan (nå sitt mål och undvika smärta). Vad är hens steg för steg-plan för att få det att hända?”
”Vad är resonemanget bakom protagonistens agerande? (Hur är resonemanget baserat på protagonistens livslögn och missförstånd?)

Exempel 1

Precis som tidigare visade jag på hur filmen ”Divergent” inte ger protagonisten, Tris, ett omöjligt val, eftersom ingen vet vad hennes missuppfattning kring något kan vara. I filmens fortsättning har hon gjort ett val och måste kämpa för att få stanna i sin grupp. Hon gör det genom att träna hårt. Men det passar in på alla nya i gruppen. Ingen av dem vill åka ur och hamna på gatan. Det finns alltså ingen inre konflikt hos Tris, ingen unik personlig kamp som skiljer sig från de övriga karaktärernas. Berättelsen känns inte komplett.

Exempel 2

Filmen ”The greatest showman” har istället en protagnoist som redan från start visar sig vara rädd för att misslyckas därför att hans livslögn är ”Du är inte framgångsrik om du inte är beundrad och godkänd av alla.” Bland annat visas det här genom hans förhållande till sin svärfar som ser sin dotters make som misslyckad och inte drar sig för att påtala det.

När protagnoisten, Barnum, får sparken från sitt kontorsjobb bestämmer han sig för att satsa stort. Han ska ha ett museum och starta en cirkus för att bli beundrad och godkänd av alla.

Den interna konflikten dyker upp direkt. När museet inte går som planerat kommer han på hur han ska sälja fler biljetter till cirkusen eftersom han vill bli beundrad och godkänd av alla. När han får fortsatt kritik struntar han i det eftersom han kompencerar med att köpa ett fint hus och ge sin dotter balettlektioner. Men när dottern blir utfryst kommer hans gamla tankar om att vara otillräcklig tillbaka, även om han låtsas att han inte bryr sig inför sin fru. Det leder i sin tur till att han vill bli godkänd även av överklassen … och så fortsätter det. När han får frågan om han är lycklig svarar han att han är det om nästa sak går i lås, och nästa, och nästa. Varför? Jo, han kan aldrig nå målet att vara berömd och godkänd av precis alla. Hans svärfar finns till exempel kvar, och är fortsatt kritisk. Och det leder till den stora vändningen.

Sammanfattning

När protagonisten har gjort sitt omöjliga val gör hen upp en plan, steg för steg. Den är baserad på protagonistens livslögn. Finns det ingen plan är inte läsaren intresserad av fortsättningen. (De olika stegen kan däremot antingen presenteras tillsammans eller dyka upp som en följd av varandra, som i Exempel 2 ovan – orsak och verkan.)

Protagonistens plan är korkad, eftersom den är baserad på ett missförstånd tidigt i livet (livslögnen), men för protagonisten är den inte korkad! Protagonisten tycker istället att det är en lysande plan. Det är ett sätt att få det hen strävar efter utan att råka ut för något smärtsamt, som hen är rädd för. Givetvis vet du som författare att det här leder till en katastrof, den andra vändningen.

Varje beslut som protagonisten tar måste vara baserat på hens livslögn. Om din protagonists beslut är baserade på samma saker som alla andra karaktärers blir din berättelse plottdriven och lätt att glömma eftersom det inte finns något speciellt som får läsaren att känna med protagonisten.

Bygg din protagonists inre konflikt innan du kastar in hen i den externa plotten!

Lycka till!
/Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s