Till förra julen gav jag er 24 tips mot skrivkramp. I år tänkte jag ge er 24 tips för att göra manuset mer lättläst. Det gäller både ordval och hur texten är uppställd. Tänk på att ett aldrig så bra manus kan upplevas som om det skaver om det till exempel har för långa rader. En så enkel sak kan du lätt fixa till!
Den stora anledningen till att använda de här tipsen är att du vill att läsaren ska orka läsa din text utan att själva texten märks. Det är innehållet i en skönlitterär bok som är det viktiga. Irritationen hos läsaren kan jämföras med om du ska på en rolig tillställning och bussen är försenad eller att du hamnar i en bilkö. Färden, liksom texten, är ju bara det som leder till det verkliga innehållet.
Använd tipsen från det att du släpper ifrån dig texten till den första testläsaren eller lektörsläsningen. Du får ut mycket mer av responsen om den inte handlar om hur texten ser ut.
- Använd ett typsnitt med seriffer. Det är när bokstäverna har små ”slängar” i ändarna. Det gör varje bokstav mer unik och därför enklare för ögat att skilja från andra bokstäver.
- Skriv mellan sextio och sextiofem nedslag, inklusive mellanslag, per rad. För långa rader gör att läsaren ibland läser om samma rad flera gånger, för korta att hen hoppar över en rad istället. Inget av det främjar sammanhanget i din text.
- Tänk på att inga A-format (varken A4 eller A5) är lämpliga som bokformat. De är för kvadratiska. Ett normalt format för en inbunden bok eller storpocket är 210 x 135 millimeter.
- Använd inte kursiver för mer än tre rader i följd. Kursiver är svårlästa och många läsare hoppar helt enkelt över kursiverad text.
Ett alternativ till kursiver är att sätta till exempel brev eller längre sms med indrag både från vänster och höger, samt för hela stycket, inte bara första raden som ett vanligt nytt stycke (se nedan). Du kan också använda det här för en berättelse inom berättelsen, alltså när en karaktär berättar en längre text. (Det senare gäller främst i noveller, där den inre berättelsen inte kan få ett eget kapitel.) - Om du använder tre punkter, tänk på att de skrivs olika beroende på om det är ett helt ord som saknas, eller om en karaktär avbryter sig mitt i ett ord. Saknas ett helt ord: använd punkterna som en ersättare för det saknade ordet: exempel
”xxxxx”, sa hon och …
Saknas däremot en del av ett ord (vilket är väldigt ovanligt, så överanvänd inte det här) ska du skriva punkterna för de bokstäver som saknas:
– Nu ska vi gå till sta…, sa han - Undvik förkortningar i skönlitterär text (och även i bruksprosa, för den delen). Förkortningar är till för tabeller där det är ont om plats. Det dar dig obetydligt längre tid att skriva ut, men blir väldigt mycket smidigare för läsaren.
- Undvik siffror i skönlitterär text. Undantag för årtal (ibland även datum, men inte månad), gatnummer och siffror som blir orimligt långa i skrift, som tvåhundrasjuttionniotusentrehundrafemtiosex. Anledningen är att siffror drar till sig läsarens blick och kan få läsaren att hoppa genom texten.
Undantag gäller också för bruksprosa (som att jag har 24 med siffror i den här texten), där du kan använda grundregeln att tal upp till tolv skrivs med bokstäver och resten med siffror (men undvik att blanda skrivsätten i samma mening, då är den skönlitterära rekommendationen bättre. - Undvik specialtecken i skönlitterär text (och bruksprosa, förutom i tabeller). Skriv ut procent och liknande. Tecknet ”snedstreck” skrivs alltid ut med ”eller” (gäller även konstruktionen och/eller som täcks precis lika bra med ett eller).
- Använd inte versaler till hela ord. Ord i enbart versaler förknippas med att någon illvrålar ilsket i sociala medier. Det passar inte i skönlitteratur. Om någon ska illvråla måste du gestalta det med att visa hur karaktären agerar istället.
- Skriv enskilda ord som du vill trycka på med kursiver. Om det är tryck på ett ord i en redan kursiverad text gör du tvärt om, skriv det ordet med vanliga bokstäver.
- Dela in texten i stycken. När det gäller skönlitteratur brukar man skilja på nytt stycke, som markeras med ny rad med indrag, nytt stycke med blankrad och stycken åtskilda med ett specialtecken, som tre stjärnor.
- Nytt stycke med indrag ska du ha så fort du byter tanke i ditt manus, eller kalla det för samtalsämne om det är en dialog eller inre monolog.
- Nytt stycke med indrag passar när du byter scen, alltså väljer en ny plats för det som utspelar sig.
- Tre stjärnor är bra när du vill markera för läsaren att du tänker byta perspektiv utan att byta kapitel. Det funkar också bra för att visa att du både byter tid och plats till exempel.
- Se till att ställa upp dialogen rätt. Läs mer här
- När någon börjar prata ska det alltid vara ny rad med indrag. Låt anföringen följas av en anföringssats (sa X) eftersom det är lättare för läsaren att förstå vem som pratar då.
- Peta inte in brödtext i anföringen. Brödtext ska ha nu rad med indrag efter en anföring, även om manuset är kvar i samma scen eller tanke.
- Om samma person fortsätter att prata efter brödtexten, se till att läsaren snabbt förstår att det är samma karaktär, till exempel med konstruktionen X vände sig bort innan hen fortsatte: (följt av mer anföring på ny rad med indrag)
- När nästa person person pratar ska det återigen vara ny rad med indrag.
- Undantag är sånt som sägs på första raden efter en blankrad eller i ett kapitel.
- Ställ upp tankar rätt. De ska stå precis som anföring, men utan anföringstecken. jag får ibland frågan om att kursivera tankar. Mitt svar är: Det är inte svensk standard att använda kursiver i tankar, men det kan förekomma om du skriver i första persons perspektiv och inte vill ha ”tänkte jag” efter varje tanke. Se då till att det ändå är ny rad med indrag för varje tanke, annars blir det amerikanskt sätt att skriva. Om du av andra skäl vill ha kursiver till tankar, se till att du genomgående har korta tankar (max tre rader) eftersom kursiver är svårlästa och en del läsare helt enkelt hoppar över längre stycken med kursiver. Oavsett vägval, se till att vara konsekvent. Har du långa stycken med tankar, undvik kursiver överallt.
- Se över ordformer där det finns likvärdiga varianter, så att du är konsekvent. Det gäller ord som i dag eller idag, ner för eller nerför, sedan eller sen, sådan eller sån, skall eller ska (bara om du skriver bruksprosa med så kallade skall-krav kan du skilja kraven från övriga ska genom att ha båda formerna). Inkonsekvenser signalerar att du inte är proffsig.
- Gå igenom hela texten med funktionen ”sök och ersätt” och rensa bort alla onödiga småord som: lite, lilla, ganska, rätt, ju, så (som inte är nödvändiga för sammanhanget), hade (som inte är nödvändiga för att visa förfluten tid i preteritum), började, nu, då. En komplett lista finns här
- Gå igenom manuset och se till att du inte upprepar samma meningsbyggnad för ofta. Det vanligaste felet är att inleda flera meningar i rad med egennamn eller personliga pronomen. Läs mer här
- Se till att du inte har slarvat med ordet att. Läs mer här
- Var sparsam med bisatsinledare i starten av en mening. Visst får du effekt om du inleder med ett ”och” eller ”men”, men om du gödlsar med dem tappar de stinget. Effekten kommer om du använder dem för att verkligen visa att du trycker på en speciell händelse, kanske rent av något som är en vändning av hela berättelsen.
- Skriv inte ordet ”man” i skönlitteratur. Gör du det kommer lektören efter dig och ber dig definiera vem ”man” är. Som regel är det jag, du, vi, ni eller de som du borde använda. Undantag för karaktärer vars kön gör att hen omtalar sig själv som man eller en, givetvis, men då är det bara när den karaktären pratar eller har aktiva tankar (såna som följs av ”tänkte X”).
- Se till att dina karaktärer har ett eget sätt att uttrycka sig på i dialog. Helst ska läsaren kunna begripa vem det är som pratar redan innan anföringssatsen (som ändå ska vara med, läsaren ska inte behöva jobbar för det, så att säga). Exempel är att någon kan använda grovt språk medan en annan har ett helt eget ord för något som andra kallar för något annat. Det kan också handla om stil i allmänhet, någon pratar bildat medan en annan snackar lite si och så. Undvik däremot upprepade grammatikfel, eftersom läsaren kan få intrycket att du inte vet vad du gör.
- Se till att språket passar in i tid och rum. Exempel är att ingen sa ”okej” innan mitten till slutet av artonhundratalet, eftersom ordet inte fanns tidigare än så. Det här får du ordning på genom att veta från vilket språk ordet är inlånat till vårt språk och när olika inlån kom. Tyskan kommer till exempel under medeltiden medan franskan först kommer under sjuttonhundratalet. Engelskan kommer efter andra världskriget – och se upp för svengelska, det är oerhört lätt att falla i gropar som ”tiden passerade” när det heter ”gick” på svenska. Läs mer här
- Syfta rätt. i svenskan kan du inte syfta flera led bakåt, så som du kan göra i engelskan. På svenska är den senast vid namn nämnda personen av ett visst kön den som motsvarande pronomen avser. Allt annat blir felsyftningar som i värsta fall kan leda till humor på fel ställe i manuset. Undvik långa meningar, de är ofta en källa till felsyftningar.
- Inled inte kapitel eller stycken efter blankrad med pronomen. Tid och plats är nya, det kan även vara någon ny som har perspektivet. Läsaren måste direkt få veta vem det är. Att skriva enbart pronomen om någon för att hålla karaktären hemlig för läsaren blir som regel dessutom bara tramsigt, låt bli sånt.
- Läs ditt manus högt för dig själv för att känna på rytmen. Då upptäcker du säkert också om vissa meningar är för långa eller krångliga.
Om du har frågor till mig som lektör kan jag också tipsa om att jag har startat en sida på Facebook där du kan ställa korta frågor. Den heter Lektörsakuten
Lycka till och God helg!
/Anna
Anna Gable 