Detta är ytterligare en artikel som jag skriver på beställning. Som regel blir man (så även jag) hemmablind för sin egen text. Om texten får vila ett tag märker du oftast att det finns en hel rad av så kallad onödiga småord. Troligen finns det också alldeles för många ”hade”.
En del ”hade” är helt onödiga, andra behövs i återblickar, men går också att skriva om. Den djupare frågan är givetvis om du behöver så många återblickar, eller om du bör strukturera om manuset. Här nedan försöker jag ge svar.
Stryk onödiga ”hade”
En hel del ”hade” går att stryka utan att meningen förändras. Prova alltid att läsa meningen högt med och utan ”hade”. Stryk direkt om du kan.
”… rädda för att bilarna hade kört på höger sida.”
”… rädda för att bilarna kört på höger sida.
”Om jag bara hade vetat …”
”Om jag bara vetat …”
Vissa meningar behöver en ändrad verbform om du ska stryka ”hade”. Välj i så fall det alternativet.
”Det hade regnat hela veckan.”
”Det regnade hela veckan.”
När återblickar behövs
”Hade-sjukan” beror i huvudsak på en sak: återberättande av sånt som redan har skett, men problemet kan åtgärdas på olika sätt.
Ibland måste du tala om att något redan har skett. Eftersom merparten av alla manus skrivs i preteritum blir förfluten tid pluskvamperfekt, det vill säga en konstruktion med ”hade” + verb.
Återblickar i en mening
Lisa hade inte velat såra Lasse den gången.
Om detta inte är en längre återblick går det att skriva:
Lisa ville inte såra Lasse den gången.
Detta fungerar eftersom även ”den gången” anger förfluten tid. Tar du bort ”den gången” ur exemplen ovan får de olika betydelse i frågan om när detta sker.
Jämför:
Lisa ville inte såra Lasse (den gången).
Lisa ville inte såra Lasse (just nu).
Lisa ville inte såra Lasse (fler gånger).
Det mittersta sker i nutid medan den senare indikerar att hon inte vill såra honom framöver och är likställigt med:
Lisa skulle inte (komma att) såra Lasse (fler gånger).
Det handlar alltså om att vara tydlig på andra sätt.
Återblickar i ett längre stycke
Om du har en längre återblick är rekommendationen att du gör en blankrad och inleder det nya styckets första mening med en mening med ”hade” för att tala om att det kommer en återblick. Sedan kan du skriva resten av återblicken i manusets nutid. Läsaren förstår ändå att det är en återblick. Sist i återblicksstycket måste du föra tillbaks läsaren till manusets verkliga nutid med en konstruktion som: ”Därför stod han nu i regnet och väntade.” eller vad som är relevant för just din text.
Undvik nästlade återblickar
Undvik att ha återblickar inne i återblickar. Om du måste göra sånt behöver du gå tillbaks till ditt synopsis och se över varför det blev så.
Onödiga återblickar
Den sista rubriken i stycket ovan berör det som jag tänker ta upp nu. Behöver du verkligen en återblick? Svaret är inte självklart. Enmeningsåterblickar behövs nästan alltid på något ställe. Men om du märker att det blir många återblickar är det snarare så att du behöver se över grundstrukturen för ditt manus.
Val av perspektiv genererar antalet återblickar
Innan du bestämmer dig för i vilken person du ska skriva ditt manus måste du fundera på flera saker. Det finns för- och nackdelar med allt. Väljer du första person kan ett ”jag” veta mer än läsaren, men läsaren kan aldrig veta mer än huvudpersonen. Manus som är skrivna i första person kräver att just den karaktären är med överallt där något händer.
Har du ett manus där det händer mycket som huvudpersonen får reda på först efteråt bör du fundera på om du inte ska byta till tredje person istället. Risken är annars stor att det blir långa haranger av återblickar där andra berättar för ditt ”jag” vad som har hänt. Detta bäddar för att berättelsen blir full av ”hade”.
Kanske är alternativet att skriva i tredje person, men att låta en av karaktärerna ha ett nära tredjepersonsperspektiv medan stycken där andra har perspektivet sker mer på avstånd. På det sättet kan du ändå komma en av karaktärerna närmare inpå livet utan att du tvingar andra karaktärer att dra återberättelser för huvudpersonen.
Varning för blixtlåskonversationer
En parentes i sammanhanget är blixtlåskonversationer. Låt dem vara en varning för onödiga återblickar som i sin tur genererar många ”hade”. En blixtlåskonversation är en konversation som mer är till för läsaren än för karaktärerna. De som pratar gör det mekaniskt utan att avbryta eller byta samtalsämne.
Om du använder första person som perspektiv är risken att du lätt får in blixtlåskonversationer där ”jag” säger sånt som ”Oj, vad hände sen?” för att sedan få svar. Även konstruktioner som ”Så det var alltså X som sa detta till Y?” är en varning för blixtlåskonversation eftersom läsaren i det här läget redan vet hur det ligger till och författaren blir övertydlig (inledande ”Så” är en varningsflagga).
Måste du ha med blixtlåskonversastioner är det som regel bättre att skriva om och låta läsaren uppleva scenen i manusets nutid.
Se upp med dramatik genom återblickar
Till sist: Skriv inte dramatiska vändningar eller action som återblickar. Manusets kärnpunkter måste ske här och nu för att skapa närvaro för läsaren. Det är inget som du vill förmedla genom en liten backspegel. Punkt.
Få återblickar – få ”hade”
Kort och gott: Har du få återblickar behövs inte lika många ”hade” i texten. Vill du slippa en överanvändning av ordet kan du dels skriva om och visa tidpunkten på andra sätt, enligt den första delen av den här texten, dels se över manusets planering och perspektiv så att fler saker händer i manusets realtid.
Fundera på följande: Hur många gånger har du inte hört talas om månlandningarna? Fått dem återberättade av journalister och författare, eller kanske till och med av dem som var med. Går detta att jämföra med upplevelsen som astronauterna hade? Nej, knappast, även om det finns den del riktigt bra försök. Fundera nu på om du vill att din läsare ska lyssna på en karaktär som återberättar eller få vara med när det händer. Skriv mer aktiva scener så kan jag utlova färre ”hade”!
Mer om verbformer för olika berättar-nu och om varför du ska ha närvaro i dramatiska scener kan du läsa här.
Lycka till!
/Anna
Anna Gable 