Variera dina meningar

Det kom en önskan från Iréne Jansson om tips på hur man varierar meningarna.

Inleda meningar

Läser du en bok där flera meningar i rad är likadant uppbyggda blir det snart tråkigt. Framför allt gäller detta meningar som inleds med egennamn, pronomen som han, hon, den eller det.

Exempel:
”Lasse gick in i huset. Han såg sig om efter Lisa. Han hängde upp jackan i hallen. Han såg att det fortfarande inte var någon som lagat hatthyllan. Det kändes lika trist som den bruna panelen och den gulnade tapeten. Lasse sparkade ilsket till skohyllan.”

Jag brukar kalla såna här texter för ”platta”. Inget i dem lyfter, utan det blir samma, samma, samma.

Stycket ovan kan göras om så här:
”Lasse gick in i huset. Ingen Lisa syntes till. Medan han hängde upp jackan suckade han. Hatthyllan var fortfarande trasig, lika trist som den bruna panelen och tapeten som blivit gul av ålder. Ilsket sparkade han till skohyllan.”

Jag har:

• lagt in ordet ”medan” som binder ihop två skeenden (jackan och sucken)
• tagit bort ”Det kändes” som är onödigt då det tydligt är Lasse som har perspektivet och det därför inte kan vara någon annan som känner något
• gjort om uppräkningen ”den bruna panelen och den gulnade tapeten” till ”den bruna panelen och tapeten som …” för att utesluta för många ”den”
• ändrat ordföljden i sista meningen för att ge emfas åt ilskan.

Detta är givetvis bara en variant av många på hur du kan variera den ursprungliga texten. Skriv gärna några egna exempel som övning!

Variera meningslängden

En gång var jag med på en tipspromenad om författaren JRR Tolkien. Den handlade om att placera ett antal meningar om tretton dvärgar i rätt ordning. Inte hade jag någon aning om hur det skulle vara men så tänkte jag på att Tolkien var professor i språk. Givetvis måste meningarna placeras så att en kortare följdes av en längre, så en kortare igen och så vidare. Mitt lag var det enda som hade rätt på den frågan (men vi vann tyvärr inte hela frågesporten).

Lita på professorn! Ett bra sätt att få liv i texten är att låta meningslängden ge texten en egen rytm, så att den liksom rullar in, mjukt och behagligt. Enbart långa meningar blir jobbiga för läsaren att hålla i huvudet. Bara korta känns avhugget och stötigt. Jobba med din språkkänsla. Läs gärna texten högt och känn efter.

Gör långa meningar lättlästa

En lång mening kan vara knölig och svår att ta till sig. Men den kan också vara lätt att läsa. Strindberg inleder ”Hemsöborna” med en lång mening som ingen upplever som lång:

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. ”

Den här meningen är ”vänstertung”, det vill säga subjekt och predikat står tidigt i meningen: ”Han kom” När detta är avklarat är resten bara utsmyckning. Om meningen istället varit

”En aprilafton, med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, som ett yrväder kom han.”

skulle läsaren fått använda hela färden fram till ”kom han” med att fundera på vem det handlar om och vad den personen har för sig. En sådan mening kallas högertung och hör tyvärr till vanligheterna i juristsvenska. Den passar inte alls i skönlitteratur (och inte i juristsvenska heller, det finns andra sätt än inskjutna bisatser om man vill skriva en text utan lagliga kryphål, men det hör inte hit).

När du varierar meningslängden, se alltså till att dina långa meningar inleds med subjekt och predikat, då gör det inget att de är lite längre. (Har du svårt för det där med satsdelar är det bra att öva på att ta ut dem.)

Satsrada inte

Tänk på att inte satsrada. Termen betyder att du inte skriver huvudsats och bisats utan radar flera huvudsatser efter varandra.

Exempel:
”Lasse har en boll som han gärna leker med och Lisa har en enhjuling som hon gärna balanserar på.”

Kan du ta bort ”och” och göra två meningar, gör det! En annan tumregel är att inte ha mer än en bisatsinledare i samma mening. (Bisatsinledare är ord som ”och” och ”eller”.)

Bisatsinledare i meningens början

När det gäller inledning med bisatsinledare har den tidigare regeln om att detta inte är bra språk luckrats upp. Tänk på att inte fastna i fällan så att du överanvänder detta. En bisatsinledare i starten av en mening är en markör. Markörer fungerar som luktsinnet, blir det för mycket stänger man av. Spar därför dina inledande ”och” och ”men” till stycken där det blir riktigt dramatiskt. Då kan du kamma hem effekten av dem, oavsett om det är en blommig romantisk scen eller action som luktar surströmming.

En varning: Det är mycket kliché över en baksidestext som efter några inledande meningar startar en ny mening med ”Men …” Fall inte i den gropen.

Skriv kortare meningar vid dramatik

Även om du inte skriver action kommer din text att ha avsnitt med mer dramatik än manuset för övrigt. Ett sätt att öka tempot i de dramatiska bitarna är att skriva kortare meningar. När det drar ihop sig till något avgörande finns det ingen tid för långsamma funderingar, återblickar eller makligt berättande. Det händer här och nu. Överrumplar både karaktärer och läsare. Konkret. Avskalat. Tätare mellan egennamnen. Jag överdriver. Men du märker vad jag gör.

”Lisa drog sitt vapen. Lyset i korridoren flämtade. Dörren for igen med en smäll. Lisas hjärta dunkade i bröstet. Lasse öppnade en dörr längre bort i korridoren och skrattade när han fick syn på Lisa. Nervöst skrattade hon också och sen drog hon ett längre andetag. Det var bara vinden. Eller var det något annat? Lasse såg konstig ut.”

I stycket ovan låter jag en längre mening smyga sig in där faran till synes är över. Sen kommer de korta meningarna tillbaka med funderingen på slutet. Medan spänningen finns där kommer läsaren inte att fundera på att det är korta meningar, eftersom detta driver tempot framåt (det gör faktiskt det även i det här dåliga exemplet där du inte vet något vare sig om Lisa eller var hon befinner sig eller varför).

Var sparsam med passiver

Använd passiver sparsamt i all text. Precis som ordet passiv antyder tar de bort närvarokänsla och tempo.

Jämför:

”Chauffören kör bussen” – aktiv sats där chauffören är subjekt

”Bussen körs av chauffören” – passiv sats där chauffören är agent

Glöm inte agenten

Det där med att ha med agenten är viktigt. Står det bara ”Bussen körs.” är det oklart vem det är som kör den. Speciellt om flera personer än nämnda strax innan. Den enda gången ”Bussen körs” kan vara försvarbart är om du diskuterar förarlösa fordon.

Vid ett tillfälle hjälpte jag en myndighet med en instruktion för projektledning och uppdragsportföljledning. Det fanns många passiver utan agent i texterna. I stort sett varje gång jag frågade vem som hade ansvaret för att det ena eller det andra hände visade det sig att ingen visste. Oftast fungerade det ändå, men lika ofta visade det sig att en medarbetare fick störa en kollega för att fråga vart något skulle skickas eller liknande. Efter ett antal möten med berörda avdelningar kunde vi tillsammans reda ut förhållandena och instruktionerna fick ett annat utseende med både aktiva satser och agenter.

I en skönlitterär text finns det sällan något behov av passiva satser, utom just för en enstaka variationer. När det är dramatik på gång bör du undvika alla passiver. Där gör det inte så mycket om flera meningarna inleds med ”Han” eller ett namn.

Se upp för -ing och -ande

Se upp med ord som slutar på -ing eller -ande. Dessa tar ner tempot och skapar ett avstånd mellan texten och läsaren. Se på rubrikerna i det här inlägget. jag har inte skrivit ”Inledning av meningar” utan ”Inleda meningar”. 

Samma sak med exemplen ”Hon kom springande” (notera att den här formen aldrig slutar på -s, aldrig någonsin!) och ”Hon sprang”.

Läs högt och smaka på de olika exemplen. Även i så korta meningar som de ovan bör du känna en skillnad i närvaro och tempo. Med detta menar jag inte att du ska skriva passiver så fort du vill lugna ner tempot, bara att det kan vara okej någon gång för att variera meningarna när det inte är stor dramatik på gång.

Sammanfattning

Den vanligaste fallgropen är att börja flera meningar i rad med:

• egennamn
• pronomen.

När du skriver långa meningar, var noga med att

• meningen inte är högertung
• vara sparsam med inledande bisatsinledare
• inte satsrada
• skriva fler korta meningar när det är drama eller action
• syfta rätt inom långa meningar (läs mer om syftning här).

För passiva satser gäller följande:

• Använd passiver sparsamt.
• Sätt inte -s efter ord på -ande.
• Se till att passiva meningar har en agent.

 

Lycka till
/Anna