Syfta rätt

Syftningsfel finns i en rad olika versioner. Här kommer jag att gå igenom de vanligaste.

”Som”

Ordet ”som” syftar oftast tillbaks på ett substantiv eller pronomen i satsen.

”Jag har skrivit ett inlägg som jag vill att du tittar på.”

Problem med syftningen kan uppstå om du skriver en mening och använder ”som” för att lägga till mer information till ett redan nämnt substantiv eller pronomen.

”Jag har skrivit ett inlägg om tv-serier som jag vill att du tittar på.”

Vad är det du ska titta på, är det inlägget eller serierna?

Ibland leder konstruktioner med ”som” till humor. Det är synd, om det inte var författarens avsikt. En av mina skribentkollegor bjöd på ett gott skratt med meningen:

”I ett brev från Spanien som han senare hämtade ut på posten.”

(Till författarens försvar ska sägas att hen vanligtvis skriver väldigt bra.)

Pronomen

Pronomen betyder ”ersättningsord” och ett pronomen har alltid ett korrelat som det syftar tillbaka på. Du måste alltså nämna korrelatet innan du kan skriva ett pronomen som syftar på detta. Gör du inte det är risken stor att läsaren tröttnar redan efter första sidan.

Skriv inte ”hemligt”

Läsaren tröttnar snabbt på texter som hänvisar till en okänd ”hon” eller ”han”. Sätt ut egennamn i textens början. Det finns betydligt mer förfinade sätt att dölja en identitet på en karaktär än att smussla med pronomen. Att strunta i egennamnet känns väldigt mycket som ”nybörjarfel”. Din antagonist (för det är oftast den som författaren försöker hålla hemlig) är värd bättre!

Men att börja med ”hon” är väl inte ett syftningsfel? Nej, det bryter mot att det ska finnas ett korrelat, men är inget egentligt fel på själva syftningen. Men om du vill att läsaren ska ägna all uppmärksamhet åt din berättelse måste du vara noga. På läsarens väg att sjunka in i berättelsen finns det en mängd störningar. De yttre rår du inte på, som att läsarens telefon ringer eller att läsaren tappar boken i golvet. Men störningarna inne i texten måste du eliminera. En sådan störning är att läsaren funderar på vem ”hon” kan vara istället för att ta klivet in i berättelsen.

Med detta sagt bör du också alltid se till att inleda nya kapitel, blankrad eller stycken som följer efter markeringar (som tre stjärnor) med att etablera vem som har perspektivet. Detta gör du enklast genom att tidigt nämna ett egennamn.

Hellre ett egennamn för mycket

Personliga pronomen syftar på ett tidigare nämnt korrelat.

”Lasse och Jonas gick ut på gården. Han ville visa en sak.”

Det är en klumpig konstruktion men helt klart syftar ”Han” ändå på Jonas som är det senast nämnda korrelatet som passar till ”han”.

Pronomen syftar också på subjektet i en sats.

”Jonas drog ut Pelle på gården. Han ville visa en sak.”

I det här fallet är Jonas subjektet i satsen. Om du däremot skriver några meningar mellan de båda meningarna ovan kan det bli annorlunda:

”Jonas drog ut Pelle på gården. Någon slängde upp ett fönster och en behaglig doft av nybakat bröd spred sig. Några småungar lekte borta vid piskställningen. Allt verkade fridfullt men Pelle stelnade till. Han ville visa en sak.”

Här syftar ”han” istället på Pelle. Men det kanske inte var så du tänkte dig det? När du skriver ser du troligen tydligt framför dig vem som stelnar till mitt i idyllen och vem som vill visa något. Långsökta bakåtsyftningar är därför ett väldigt vanligt fel. (Exemplet är givetvis överdrivet tydligt, ofta dyker det upp luddiga ”han” eller ”hon” på betydligt mer subtila sätt. Däremot blir det inte mer korrekt för att det blir ännu svårare att lista ut vem författaren menar.)

Exemplet ovan blir betydligt tydligare om du skriver:

”Jonas drog ut Pelle på gården. … Jonas ville visa en sak.”

Var alltså inte rädd för att använda egennamn. Hellre en gång för mycket än en gång för lite, så att läsaren inte tappar tråden. Givetvis extra viktigt när du skriver dramatiska scener eller action.

Bisatser

Regeln är: sin, sitt, sina syftar på satsens subjekt. Så länge meningarna är korta och utan bisats är det sällan problem:

”Lisa tog sin bil” – bilen är Lisas.

Om man istället skriver som i exemplet nedan blir satsen inte felaktig, men den får en annan innebörd:

”Lasse tog hennes bil.” – Lasse är en biltjuv. Trist för Lasse, men glasklar grammatik.

Om det finns en bisats i meningen blir det ibland svårare att hitta subjektet, till exempel:

”Lisa tyckte att Stina skulle ta med sin bok.”

I den här meningen blir hela bisatsen ”att Stina skulle ta med sin bok” objekt. Subjektet är Lisa, men här kommer knepigheten, satsen bör tolkas så att boken är Stinas, eftersom Stina är subjektet i bisatsen. I engelskan kan syftningen hoppa över ett led, då kunde boken alltså vara Lisas, men vi gör inte gärna detta i svenskan, utan använder subjektet i den rådande satsen.

Satsförkortningar

I satsförkortningar kan sin syfta på ett tankesubjekt.

”Stina bad Lisa ta med sin bok.”

Lisa blir tankesubjekt, eftersom det är hon som uppmanas att utföra verbhandlingen ”ta med”. Stina är alltså satssubjektet och borde vara den som äger boken, men det faktiska språkbruket gör att vi tolkar boken som Lisas. Det här innebär alltså att satsen bryter mot regeln om att hitta subjektet, men det påverkar inte förståelsen. Tolkning går alltså före grammatik i det här fallet.

 Underförstått tankesubjekt

Ett underförstått tankesubjekt i en satsförkortning är som regel detsamma som satsens subjekt. Men om tankesubjektet är någon annan än satssubjektet finns risken att läsaren tolkar satsen fel. En av de mest klassiska komiska misstagen är:

”Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag bara beklaga Erik XIV:s öde.”

Kommatecken kan rädda liv

Sist men inte minst: glöm inte nödvändiga kommatecken. Jämför:

”Vi ska äta morfar!”
”Vi ska äta, morfar!”

Det första exemplet innebär att det troligen är Hanibal Lecter som bjuder till bords. Det andra är en mer normal uppmaning till en äldre person att det är matdags.

Sammanfattning

Som regel skapar inte den typen av syftningsfel som blir komiska några problem för att läsaren ska förstå texten. Däremot kan ett skratt mitt i en allvarlig scen ställa till det för inlevelsen.

Det är givetvis bra om du lär dig grammatikens grunder, men stirra dig inte blind på dem. Det kan uppstå feltolkningar om du blint följer reglerna. Det är heller inget självändamål att följa dem in i minsta detalj. Syftningsfel kan givetvis skapa irritation hos läsaren, men det är än värre när läsaren inte kan lista ut em eller vad författaren avser.

Använd inte alltför nästlade syftningar tillbaks till för länge sedan nämnda egennamn. Det kan göra en i övrigt aldrig så bra text snudd på omöjlig att förstå. Lev dig in i läsarens roll och se till att det blir begripligt även för den som inte vet exakt hur du tänkte. En testläsare kan också hjälpa dig att hitta ställen där det är svårt att hänga med i texten. Vill du ha hjälp med att förstå vilka fel du gör och hur du kan komma tillrätta med dem är det bra att ta hjälp av en erfaren lektör eller redaktör.

Lycka till!
/Anna