Vad sa man förr?

Om du skriver historiskt, har du koll på språket? Ordet ”koll” skulle till exempel knappast ha använts förr. Men det handlar inte bara om enstaka ord som du behöver få rätt när du skriver historiskt, utan om hela sammanhang. Dessutom måste språket balanseras på guldvåg för att nå fram till den moderna läsaren. Här följer några tips.

Ordval

Tänk på att det går mode i ord. Det gäller inte bara slang eller ungdomsspråk utan också valet av vanliga ord. I dag blir vi förvånade om någon säger ord som ”ity”, ”emedan”, ”icke” eller ”dock” i en vanlig dialog. Givetvis går det inte att räkna upp alla ord, men om du har möjlighet, läs icke moderniserade utgåvor av äldre böcker.

Äldre översättningar av Bibeln kan också vara en bra hjälp, men tänk på att en sådan översättning kan ha kommit att bli gammaldags innan det var dags för en ny översättning. I den mån det finns gamla inspelningar är detta också en bra källa.

Ytterligare en källa är visor. Hur skriver Bellman eller Evert Taube? Vad handlar det egentligen om när ”Natten går tunga fjät” och vad är det den går runt egentligen? Och i förlängningen: sa folk ”gård och stuva” om gård och stuga, eller har textförfattaren blandat in dialekt för att få till rimmet? Det gäller givetvis att väga äldre ord på en än känsligare guldvåg än den du normalt använder för att få till rätt synonym. (Och den nyare texten, som är en översättning av den italienska är inte heller solklar i dag, om man tänker efter ”Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt, glans av din fägring”. Vem använder ordet ”fager” om en tjej i dag?)

Okej

En vanlig fälla när det gäller ordval är att någon säger ”okej” i ett manus som utspelar sig för hundra år sen (eller längre tillbaks). Visserligen finns det belägg för förkortningen sedan omkring 1840, men då hade den knappast spridit sig till dagligt tal. Varifrån ordet kommer råder det delade meningar om, men en vanlig förklaring är att man skrev ”ohne korrektur” på tidningsartiklar som var rättade och att uttrycket förkortades till O.K. En annan förklaring är att det kommer från ”Okeh”  och har tillförts den vita amerikanska befolkningen från Choctawindianerna. En tredje att det kommer från telegrafens tid och är en förkortning för att linjen är öppen, alltså ”open key”. Men oavsett varifrån det kommer finns det inga förekomster i vardagsdialog förrän tidigast för sådär hundra år sedan.

Dialekter och jargonger

Det är inte bara riksspråk som förändras, utan även dialekter och yrkesjargong. I dag är dialekterna mer eller mindre utslätade. De är mer en satsmelodi än något som har egna ord. Förr kunde vissa yrkeskårer ha ett helt eget språk, som till exempel sotarmoj. Författaren Per Anders Fogelström visste precis vad han gjorde när han låter sin huvudperson Henning höra någon stockholmsslang. Henning får tänka till för att förstå att någon har fått en snyting (tjotablängare) och blivit av med sina pengar (gulan), men som icke infödd i stan behöver han kontexten för att få ihop det. Detta ger också författaren ett utmärkt tillfälle att föra in de främmande orden och naturligt förklara dem för läsaren genom Hennings tankar.

Men se upp, allt som låter gammaldags eller jargongmässigt är inte det. Jag skrev till exempel ”brassa solfjäder” om segling på ett skepp. När min sakkunniga granskade manuset påpekade han att det var helt rätt tänkt i frågan om seglingen i sig, men att termen troligen är nyare än tiden då det hela utspelar sig.

En form av markör är att låta den person som har perspektivet reflektera över hur en annan säger ett visst ord. Min egen farfar sa alltid ”honom” med långt och slutet första o, medan det andra blev mer till ett å-ljud. Att skriva ”X sa det sista ordet med en lång första vokal” ger betydligt mer kött på benen åt läsaren än om du skriver ”hoonåmm”. Underliga stavningar kastar bara ut läsaren ur flödet, så att hen börjar fundera på vad det egentligen står istället för att svepas med av berättelsen.

Liknelser

En annan sak att se upp med är liknelser. Jag lektörsläste ett manus åt en författare som har skrivit om händelser för flera tusen år sedan. Författaren talade om att hen fått göra en omskrivning för att beskriva huden hos en av sina personer. Hen hade velat skriva att den var sidenlen, men eftersom siden inte hade börjat tillverkas vid den tiden kunde inte heller någon likna något vid siden. Mer vanliga fallgropar är att skriva att saker går som på räls eller att någon ångar fram fast det varken finns tåg eller ångdrift när manuset utspelar sig.

Artighet

Det räcker med att se Stefan Jarls filmer om modsen i Stockholm för att inse att man hade en helt annan artighet bara för femtio år sedan. Innan du-reformen sa man inte du, om man inte var riktigt nära vänner. Oftast krävdes det också att man officiellt lade bort titlarna med varandra innan det var tillåtet. Föräldrar accepterade inte att deras barn sa du, utan det kunde i direkt tilltal heta ”Vill pappa ha mer potatis?”

Det nya ”niandet” som har dykt upp, framför allt som tilltal i affärer är inte hur ni användes före du-reformen. Då ”niade” man nedåt, till folk som inte hade en titel som man kunde använda. Alltså ”Vill proffesorskan ha mer kaffe?”, ”Är mamma nöjd med sin hatt?” eller ”Ska inte majoren ta vagnen till stationen?” men ”Hulda! Ni kan servera desserten nu.” Läs Emil i Lönneberga. Doktorn i Mariannelund kallas aldrig annat än ”doktorn”. Tänk också på att det är ”kommandorskan” både hit och dit. Till och med när den som regerade över fattighjonen hade en titel så använde man den istället för ”ni”. Det gäller alltså att göra rätt och inte blanda ihop nybruk med hur man sa förr.

Modernt eller omodernt språk i ett modernt manus?

En språkkonflikt kan givetvis uppstå om man i dag skriver ett modernt manus som utspelar sig förr i tiden. Mitt förslag är att brödtexten har modern svenska rakt igenom, men att du kan lägga in ålderdomliga markörer i dialogen.  Precis som när det gäller moderna dialekter, någon som pratar ett annat språk etc. räcker det oftast med markörer. Skriver du hela dialogen som Karl den tolftes bibel blir den antagligen inte läst. För folk pratade inte som Bibeln är skriven förr, lika lite som vi gör det i dag. Det är en viktig sak att tänka på. Se upp för sånt som ”Laurentius tänkte att det trots allt var okej”, för givetvis är okej inte okej i en tanke från förr heller.

Om du vill markera på ett subtilt sätt kan du använda de långa formerna av vissa ord som i dag har blivit godkända som bra språk även i kortform, jag tänker närmast på att du kan skriva sade istället för sa, välja sedan före sen och så vidare. Troligen märker inte läsaren ens detta, men underskatta inte vad som händer i läsarens omedvetna. Signalen uppfattas, utan att läsaren tänker på det och hjälper till att skapa rätt stämning i ditt manus.

Lycka till!
/Anna