Språket – en osynlig bärare av innehållet

Det finns olika sätt att dela in språk.Det vanligaste är givetvis ordklasser eller satsdelar. Här följer en helt annan indelning som  Margareta Westman en gång i tiden skrev om i  Språkvård nr 3 1989. Det handlar om dimensionerna

  • fint, –fult
  • rätt – fel
  • bra – dåligt.

Det här inlägget handlar framför allt om skönlitteratur och får därför en lite annan vinkel än Wessmans.

Mycket kort summerat innebär variablerna följande:

Rätt eller fel

Vad som är rätt eller fel grundas oftast på vår kännedom om grammatik och allmänt språkbruk. När något är rätt brukar vi inte bry oss om språket, utan kan ägna oss åt att njuta av en berättelse. Språket finns bara där för att föra fram den. Däremot reagerar vi om grammatiken blir underlig, om det är många korrfel eller till exempel svengelska uttryck. Teleman skrev att det finns tre former av fel: Brott mot det offentliga språkets normer, oändamålsenligt språkbruk och språkliga brott mot religiösa eller moraliska normer. Han säger också att ”fel” i en språkvetenskaplig diskussion har innebörden ett, alltså brott mot det offentliga språkets normer.

Exempel på fel

Jämför satserna ”Jag såg du” och ”Jag såg han”. Den första anser vi omöjlig medan den andra är normalt talspråk i vissa delar av landet. Rätt använd, det vill säga i skönlitterär dialog, är den andra satsen inte fel.

Fint eller fult

Om ett språk är fint eller fult är inte lika enkel att tudela som rätt och fel. Det kan också variera från grupp till grupp vad man anser som fint eller fult. Under fint eller fult finns det som kallas högre stil, mellanstil och lägre stil.

Högre stil kan i sin tur delas in i oratorisk stil, som högtidliga tal (t.ex. i kyrkor) och i normal högre stil  som tidningsstil, kanslisvenska, teknisk svenska etc.

Mellanstil delas in i vårdad och familjär, där vårdad stil till exempel är ett välskrivet brev medan mellanstilen är otvunget samtalsspråk inom familjen.

Lägre stil delas in i vardaglig och vulgär. Till den vardagliga hör ett talspråk som kan innehålla fel, medvetna eller omedvetna. En del ungdomsspråk är medvetet lägre vardaglig stil, för att med språket väcka uppmärksamhet. Den vulgära lägre stilen kännetecknas av rått språk, ett språk med osmakligt många svordomar, könsord etc.

Lars-Gunnar Andersson tar i sin bok ”Fult språk” upp att ”steget i vårt språkmedvetande från rätt till fint och från fel till fult är inte långt.” För den som skriver skönlitteratur blir det viktigt att välja var på skalan texten bör placeras.

Exempel på fult

Givetvis blir ett exempel på fult mer beroende av läsarens personliga uppfattning. Om brödtexten är i högre stil och inte i vårdad mellanstil kan det bli fult om dialogen äger rum i lägre vardaglig stil, till exempel. Jag skulle i dag säga att satser som ”Jag är längre än dig” eller ”jag hade kunnat sprungit fortare” är mer fult än fel.

Bra och dåligt

Om språket är bra eller dåligt kräver en speciell bedömning i en specifik situation. Den kräver också att man känner till mottagarnas inbördes förhållande till varandra och till situationen där texten visas. Även bedömarens roll i förhållande till mottagarna spelar in, som till exempel vad någon tycker om språket i radio eller tv.

Indelning

Utifrån de här kriterierna går det alltså att bedöma ett språk på följande sätt:

Generell språknorm                Generell social värdering           Situationsvärdering
Rätt                                               Fint                                                 Bra/Dåligt
Rätt                                               Fel                                                   Bra/Dåligt
Fel                                                 Fint                                                 Bra/Dåligt
Fel                                                 Fult                                                 Bra/Dåligt

En kombination av fel, fult och dåligt skulle kunna vara att fördöma en dialekt som inte är ens egen, med drag som man inte känner till från standardspråket och inte heller från sitt eget talspråk.

Jämför med medvetna avsteg som ungdomsspråk eller reklamspråk, där det ofta gäller att sticka ut mer än att vara korrekt.

Fel & fint – bra eller dåligt

En del riktigt gammaldags, arkaiskt språk och vissa lånord på olika nivåer upplevs ofta som fel. Till exempel felaktigt använd äldre verbböjning som ”Tomten äro här”. Hit hör också svengelska ordlån som cancellerad, hinta med flera. I talspråket kan snobbiga uttal som ”kånsErn” där de flesta säger ”kånsörn” också anses fel. Men säger man inte ”kånsErn” i ekonomkretsar är det istället grovt eller i bästa fall ursäktat obildat. Det beror på sammanhanget. Min gamla lärare Lars Melin uttryckte sig så här kring insprängda engelska ord:

”Svenskan är hemvävt privinsialistisk relativt engelskan som är mer world wide. Svenskan är tråkigt fantasilös medan engelskan är catchy. Svenskan är lite gammeldags medan engelskan är hot stuff eller on line.”

Här är valen högst medvetna och provocerar på samma sätt som ungdomsspråk. Fel är det dock inte.

Rätt & fult – bra eller dåligt

Ofta har alla människor en uppfattning om vad som är fult. Hit hör uttryck som ”straxt”, ”igenkligen” med flera. Hit hör också felaktiga kombinationer som ”vårat centra” (våra) eller ”en slags frukt” (ett slag, en sort). Många känner sig kränkta över att inte bli tilltalade med du. Andra retar sig på en text som blandar ”ska” och ”skall” (där det inte handlar om att skilja på ”vanliga ska” och så kallade ”skall-krav”). Ytterligare andra ser det som ett stort fel att inte kunna skilja på de och dem.

Wessman tar upp hur ett folkligt språkbruk kan värderas högt, speciellt om det talas av män. Det blir en så kallad omvänd prestige att krydda språket med svordomar (åtminstone om de används på rätt plats). Om män använder den typen av språk räknas det som tufft, medan det lätt betraktas som rått om en kvinna använder det. Trots att Wessmans artikel är skriven för ganska länge sedan är jag böjd att hålla med. Detta gäller än i dag, framför allt i arbetslivet.

Rätt & fint – bra eller dåligt

Det som är både rätt och fint bedöms ofta som bra, men inte alltid. Till reaktionerna är de ord som vi i dag omskriver något med så kallade förskönande uttryck; som att kalla en städare för lokalvårdare eller en fet person för fyllig, att säga alkoholist om suput eller tandprotes om löständer.

Det kan också upplevas som fint, rätt och dåligt om någon som inte anses ha rätt till det använder ett visst språkbruk. Som när barn ”svänger sig” med uttryck de har hört, men inte förstått. Det gäller även vuxna när de gör så kallade hyperkorrektioner, alltså rättar sitt språk in absurdum. Till den här gruppen hör också när någon försöker vara snobbig genom sitt språk. ”Omvänt snobbigt” är till exempel när någon som normalt har vad som anses som ett fint och riktigt språk lägger sig till med en viss dialekt för ett givet sammanhang.

Till dig som skriver skönlitteratur

I skönlitteratur kan alla typer av språk förekomma. Givetvis bör språket vara rätt, men vissa fel kan tillåtas, till exempel i dialog för att gestalta en viss person. Att skriva fel i brödtext är inte något jag rekommenderar.  På skalan fint eller fult beror det helt och hållet på manusets innehåll och den tänkta läsargruppen. En bok på ungdomsspråk kan gå hem betydligt bättre hos ungdomar, än en som är skriven på vedertagen svenska. Här kan det även gälla brödtexten, även om mitt råd är att vara måttlig.

När du redigerar

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Detta kan sägas hur många gånger som helst. Det läsaren vill är att få en text som flyter på. Berättelsen ska vara i centrum, det är den som ska kliva fram från sidorna. Låt inte språket stå i vägen. Om du krånglar med ”finord” blir det som regel fel. Allra värst är givetvis såna ord som läsaren inte begriper. Här talar jag inte om facktermer eller dialekt, för såna ord kan i måttlig mängd vara en krydda till miljön, utan om ord som faller ur ramen. De passar inte den som säger det, de passar inte i miljön och de passar inte resten av författarrösten.

Rannsaka din egen text. Är det samma stil rakt igenom manuset? Har du avvikande ordval som kan vara svårt att förstå (kontrollera gärna vad som förklaras av en nyhetsuppläsare för att få en referensram). Blandar du äldre och modernare så att du kanske blandar ”sån” med ”förnumstigt” eller ”sårry” med ”evinnerligen”. Se upp med svengelska. Den smyger sig allt mer in i skriftspråket, men uppfattas som både fel och fult av många läsare. (Återigen undantag för om du genom språkbruket gestaltar en viss person i manuset.)

Slutsats

Skriver du en brödtext som är enkel men korrekt och fin, finns det inget som hindrar läsaren från att dyka ner i innehållet. Det är så ditt manus blir svårt att lägga ifrån sig, eftersom läsaren behåller berättelsen som en film i huvudet utan risk för störningsmoment som felaktigt språk eller tillkrånglade uttryck. Tänk också på att det första man blir blind för är sina egna fel. jag skrev till exempel tveklöst ”så mycket för att vara …” tills en testläsare påpekade att detta är svengelska. Givetvis, men för mig hade frasen blivit vardag utan att jag märkt det. Ta därför hjälp och låt någon annan läsa ditt manus. Var inte rädd för påpekanden, de är till för att hjälpa dig, inte för att sänka dig!

Lycka till!
/Anna

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s