Många är ense om att Hitchcock är skräckens mästare av den anledningen att han inte visar allt, utan spelar på tittarens fantasi. Jag håller gärna med, när händelser blir tydliga försvinner en del av det magiska och i skräckens fall det som gör att jag ibland tänker att jag kanske bör titta färdigt i dagsljus.
Många som beundrar Tolkiens fantasyvärld har frågat sig varför det är fantasy, eftersom genren ofta förväntas innebära trollformler och rollpersoner med öppet magiska krafter. Såna saknas hos Tolkien. Ändå finns allt där, mitt framför läsarnas ögon – och mitt framför ögonen på de rollpersoner som innehar perspektivet.
När skräck eller fantasy inte funkar, i alla fall för mig som läsare, är det när skräck övergår från rysningar längs ryggraden till ett splatter av blod och kroppsdelar. Sen kvittar mängden, det läskiga är borta. När fantasy inte funkar är när författaren börjar ”skriva rollspel” och övertydligt förklarar vad som är magiskt eller hur magiska ingredienser går till. (Missförstå mig inte, jag tycker om att spela rollspel, men inte att läsa dem som skönlitteratur.)
På en punkt arbetar Hitchcock och Tolkien med samma medel: ovissheten. Bevisligen fungerar det. Inom respektive område är de ännu sådana som många har som förebild. I Tolkiens värld är viss magi så naturligt inkapslad att den bara finns där, utan att de som ser på den hinner märka det. Men för den som analyserar vad det är vissa av författarens rollpersoner gör blir magin uppenbar.
Här återger jag lite av innehållet i artikeln som jag har länkat till i sin helhet nedan. Den handlar om när Sam är i det magiska alvriket Lothlorien och hoppas få se ”lite alvmagi”. Sam har missat magin i mötet med Gildor och i allt som sker hos Tom Bombadill och Hjortrongull. Sam har också hunnit vara gäst hos Elrond vars far är en stjärna och på vägen dit blivit räddad från ondskans ryttare av Glorfindels magi.
I Fylke har Sam hört talas om trollkarlen Gandalf, men för Sam är han bara någon som kan sätta eld på kottar och skapa underbara fyrverkerier. Sam förstår aldrig att han letts genom Moria av en mäktig maia. Magin finns överallt i berättelsen, men vi vaggas att tro att den är helt naturlig genom Sams naiva världsbild.
I Sams ögon är allt bortom Hobsala konstigt, det är han intalad sedan barnsben. Han förväntar sig att det är så och när magin dyker upp är det inte märkligt att den gör det, eftersom alla utanför hans värld är ”underligt folk”. Läsaren får aldrig riktigt reda på vad Sam anser vara alvmagi, men när han sitter i Lothlorien, ett dolt land vars tid går helt annorlunda jämfört med världen runt omkring, och önskar sig lite alvmagi är det han redan upplevt helt enkelt inte det han har föreställt sig.
Sam har lovat att följa herr Frodo och i och med att han gör det tar han allt som händer som en del av det underliga utanför hans hemtrakter, det som han har blivit varnad för. Författaren använder på ett genialt sätt Sams perspektiv för att gömma magin mitt framför läsarens ögon. *)
Hela artikeln:
https://www.miriamellis.com/post/goldberry-tom-bombadil-and-magic-in-plain-sight
/Anna
*) Tolkien skriver som allvetande författare, men han låter för den skull inte alla sina rollpersoner få perspektivet. Du kan läsa mer om perspektiv i den här länken, som i sin tur har en länk till ”del två” där jag behandlar just det som Tolkien gör:
https://annagable.com/2021/01/30/perspektiv-2/
Anna Gable 