Tempo

Ofta pratar folk om tempot i en bok. Jag vill med bestämdhet hävda att tempot inte har något att göra med om boken är en så kallad ”bladvändare” eller inte. Snarare handlar det om att lära sig när vad ska finnas med. Här följer några tips kring tempo i delar i manuset. Jag börjar med grunden och går sen in på vad som kan variera tempot.

Grundregeln

Manusets dramatiska kurva (inte att förväxla med olika rollpersoners dramatiska kurva) brukar ofta inleda med något som väcker läsarens intresse. Det måste inte vara action, men som regel är det något med högre tempo. Därefter drar författaren oftast ner tempot för att ge bakgrund, en fördjupning av karaktärerna eller båda delarna. När manusets huvudfråga presenteras ökas tempot igen för att sedan förhoppningsvis bölja mot en slutlig ökning inför manusets klimax. Det här är alltså grundregeln, men hur gör du då för att skriva på det sättet?

Olika perspektiv har olika tempo

Beroende på i vilket perspektiv du skriver tenderar manuset att få olika tempo. Eftersom det här hör till ett av de tidiga valen för ett manus är det värt att fundera på ordentligt innan du väljer. Olika perspektiv kan till och med passa olika bra beroende på genre.

Första person

Ett manus skrivet i första person har, kanske mot förmodan, inte alltid samma tempo som ett där du kan byta perspektiv. Allt som händer behöver ske med ”jag” närvarande, vilket ger en hel del återblickar som drar ner tempot. I synnerhet om det sker saker som ”jag” måste veta men inte har kunnat uppleva.

För att kunna hålla ett bra tempo i första person behöver du alltså ha ett manus som är hyfsat linjärt i tiden och där huvudpersonen kan förväntas vara med i varje scen.

Första person lämpar sig bäst för manus där det inte behöver gå så fort alla gånger och genrer där inte action står i centrum. (Och som vanligt finns det inga regler utan undantag.) Givetvis bör också självbiografier ha första persons perspektiv.

Tredje person

Det är betydligt enklare att hålla tempot uppe i ett manus som är skrivet i tredje person. Det beror på att du kan växla mellan olika grupper som gör olika saker. På det sättet är risken att landa i långsamma förflyttningar mindre. Du kan låta en grupp göra en sak medan den andra har en förflyttning.

Att skriva i tredje person är lite som att klippa film. Om du inleder med att max byta perspektiv när du byter kapitel kan du göra en tempoökning genom att byta perspektiv inne i ett kapitel, lite som när en klippare gör kortare och kortare klipp. Tänk på att markera såna perspektivbyten noga, till exempel med tre stjärnor med blankrader ovan och nedan, så att läsaren har en chans att förstå att du byter. Spar på krutet och gör det här först mot slutet av manuset.

Tredje persons perspektiv fungerar bra i spänningslitteratur och äventyr.

Allvetande berättare

Den allvetande berättaren skiftar oftare mellan olika rollpersoners ”perspektiv” (inom citattecken eftersom det verkliga perspektivet förstås är berättarens) men även här går det förstås att ligga kvar mer hos en person i taget i manuset början, för att så småningom göra tätare byten. Många allvetande låter också perspektivet i sig skifta mellan rollpersonerna men flyttar istället tätare mellan olika grupper.

Det allvetande perspektivet passar bra för historiska romaner, high fantasy och barnböcker (genom en närvarande författarröst – jag komprimerar perspektiven i den här artikeln).

Lasse, polisen och ninjan

När du ska skriva action måste du maximera tempot. Det gör möjligheten till iakttagelser utanför tunnelseendet minimala. Samtidigt beror det på vem det är som har perspektivet under en actionscen.

Jag lyssnade förtjust på en utläggning av skräckförfattaren Anders Fager som sa att det finns tre typer av ”actionhjältar”.

1. Den ena var den vanliga personen (som jag kallar Lasse) som halkar på badrumsgolvet och sen inte vet något alls innan han låg där. Det är det absolut vanligaste.
2. Nummer två är den tränade hjälten, alltså kanske en polis i yttre tjänst, en militär eller en elitidrottsman. I historiska romaner och fantasy är det en krigare. Den sortens person kan säkert redogöra för om hen tagit tag i duschdraperiet eller handfatet innan hen landade på golvet.
3. Ninjan kan tala om hur det var just en viss del av den högra foten som förlorade fästet på golvet och sen redogöra exakt för hur hen har vridit sig, parerat, tagit stöd och … aldrig ramlat utan klarat sig i stående position.

Jag håller fullständigt med om Anders analys. men givetvis kan en actionscen bestå av mer än bara en isolerad händelse på ett badrumsgolv. Ha ändå kvar beskrivningen av de tre personligheterna i bakhuvudet.

Lasse

Ju mindre personen kan om saken, desto kortare blir scenen, eftersom tunnelseendet blir smalare. Alla som någon gång har råkat ut för något i actionväg vet vad jag menar. Kanske har du behövt väja för en annan bil på fel sida av vägen. Först efteråt kommer reaktionen, hjärtat börjar dunka vilt. Men du vet inte i efterhan dvarför du valde att väja som du gjorde. Skriv det därför precis så.
”Lasse drog på volymen. När han tittade upp kom en lasbil på tvären genom den hala kurvan. Lasse styrde ut i snövallen och allt blev ett vitt inferno innan bilen stannade mot vallen. Lasses hjärta bultade, men han hade klarat sig. Försiktigt öppnade han bildörren. Lastbilen var på väg bort i ett moln av snö.”

Polisen

Polisen i yttre tjänst har troligen gått en förarutbildning och vet att han ska satsa på diket istället för att byta sida på vägen och hoppas att inte lastbilsföraren byter tillbaka. (Polisens kollega som inte kör hinner möjligen se om lastbilen hade svenska skyltar, men föraren har inte hunnit se på sin kollega.)

Ninjan

Ninjan hinner se rådjuret som förskräckt far iväg och med en hårsmån klarar sig. Ninjan är nog dessutom den enda som har sett lastbilsförarens ansikte, lastbilens registreringsskylt och dessutom hunnit få upp mobilen för att fota det hela. Ninjan passar bara på ninjor och den som har med en alvkrigare, eller någon annan med övermänskliga förmågor, i sin fantasy. Det kan möjligen också funka för utomjordiska raser i science fiction, men för övrigt: låt bli!

Gestaltning och tempo

Många som håller skrivkurser tjatar om gestaltning men det finns gånger när gestaltning är direkt fel, och det är i rena actionscener. Finessen med gestaltning är att den är ett hjälpmedel att plocka ner tempot utan att föra texten trist. När du gestaltar på rätt rätt låter du läsaren förstå saker mellan raderna. Det gör att läsarens hjärna får fortsätta att arbeta . En väl gestaltad text kan alltså upplevas som lika intensiv som en riktigt hårdkokt actionscen.

Dialog och tempo

Dialogen är ett bra sätt att ta upp tempot. Se bara till att det inte blir några ”Som du vet, Joe” som förklarar sånt för läsaren som båda rollpersonerna redan vet. Eller att det blir en blixtlåsdialog där en frågar och den andra svarar kring samma ämne hela tiden.

Tänk också på att du kan gestalta genom dialog. Då låter du sånt som dina rollpersoner säger eller bli till en del av vem personen i fråga är. Det gör att dialogen också kan hålla tempot uppe.

Dialogen kan givetvis också användas för att ta ner tempot efter en tempoökning. Den fungerar då ungefär som en genomgång efter det som har hänt. Där kan du låta någon få upp en vag minnesbild (som hen inte kan vara säker på om hen inte är ninja). Du kan också föra in ett vittne, om manuset medger det, som kan tala om hur allt såg ut för en utomstående betraktare.

Stil och tempo

Som regel uppmanas du som författare att variera dig. Inled inte varje mening med ett egennamn eller ett personligt pronomen, då blir texten trist. Istället bör du variera meningarna, både till form och längd. När du skriver action eller andra scener med högt tempo, till exempel ett gräl, gäller inte det här.

När du tar upp tempot faller inte bara gestaltningen utan även den varierade meningsbyggnaden. Låt alltså stilen i texten återge en del av tunnelseendet. Du behöver inte överdriva det, men det jag menar är att du inte behöver vara orolig för att upprepa dig.
”Lasse drog svärdet. Han iakttog motståndaren. Han högg.”

Ren action kräver också korta meningar. Välj bort alla bisatser. Om den som har perspektivet ska kunna berätta vad som sker kommer det inte att bli i from av välformulerade fraser utan i korthuggna ord. När du sen tar ner tempot markerar du förstås det både genom att skriva varierade meningar igen och genom att gestalta.
”Den blomstrande ängen låg åter tom. Borta var knarklangarnas bil som bärgaren tagit med sig. Poliserna hade fått ett annat larm och lämnat platsen med grusvägens sten sprutande om hjulen Lasse tog fram filten och kaffetermosen, hällde upp när han slagit sig ned. Följde filtens rutmönster innan han lät blicken vila på några fåglar som avtecknade sig mot himlens enda vita molntapp. Så drog han ett djupt andetag, kände äntligen kaffedoften och smakade förnöjt.”

Lycka till!
/Anna

PS Om du vill läsa en fördjupning om perspektiv hittar du den här.