Blogg

Gör en ”hisspitch”

När du är ute och representerar dina böcker kanske någon stannar till och frågar: ”Har du skrivit den?” eller ”Vad handlar boken om?” Har du ett bra svar?

Om du börjar berätta ditt livs historia eller hela handlingen i din bok märker du säkert hur personen tappar koncentrationen, kanske ser på klockan eller helt sonika bara nickar artigt och går sin väg. Folk har inte tid. Inte om du inte lyckas fånga deras intresse ordentligt.

Vad är en ”hisspitch”?

I alla lägen där du har ont om tid att fånga någons uppmärksamhet är det bra om du har övat in en så kallad ”hisspitch”. Vad är då det? Jo, föreställ dig att du står med din bok i en hiss. När du har åkt en våning kliver någon på och frågar om din bok. Dörrarna stängs. Du har nu en våning på dig att presentera och sälja in tanken på boken. Sen är personen borta.

Hur lång tid tar det att åka en våning? I bästa fall tio sekunder, i sämsta fall tre. Hur gör du för att sälja in din bok på den tiden? Det handlar givetvis inte om att berätta hela handlingen. Det handlar inte ens om att dra baksidestexten. Det har du inte tid för. Istället ska du sälja in en tanke hos personen, väcka ett intresse att ta reda på mer. För att lyckas måste du kärnfullt presentera själva essensen av innehållet. Hisspitchen ska väcka intresse och väcka nyfikenhet, inte sälja boken (fast okej, det finns de som har lyckats!).

Exempel

Låt oss säga att du ska sälja klassikern ”Mina drömmars stad”. Personligen skulle jag helt skippa bokens huvudperson, Henning, och istället säga: ”En skönlitterär skildring av Stockholm vid förra sekelskiftet med arbetarkvinnorna i fokus.”

Är personen det minsta intresserad av Stockholm vid förra sekelskiftet, historiska romaner och kvinnohistoria har du sått ett frö.

Screenshot 2020-02-03 at 18.20.47

Börja med en känd bok

För att träna, börja inte med din egen bok, utan prova att göra några hisspitchar för kända böcker. Prova dem gärna på dina vänner. Tänk på att du inte får avslöja något som förstör för läsaren, alltså inga så kallade ”spoiler”. Kommer du på en egen för ”Mina drömmars stad”? Här är några andra titlar du kan öva på. Har du inte läst dem, hitta andra i din bokhylla, men öva!

  • Pippi Långstrump
  • De tre musketörerna
  • Pelle Svanslös
  • Sagan om ringen
  • Utvandrarna
  • En studie i rött
  • Hamlet (både lätt och svår eftersom Hamlet har en egenartad dramatisk kurva)

Screenshot 2020-02-03 at 18.22.57

Din egen bok

När du får till några hisspitchar för kända titlar är det dags för din egen bok. Var noga med att det blir lika kort. Det är en enda mening du ska skriva. Prova den på vänner som har läst boken och fråga om de känner igen vilken bok det är. (Du kan väva in din egen bland några av övningarna du gjorde ovan).

Övningar:

  • Hitta ett hus med en hiss och öva när du är ensam.
  • Använd en klocka och ta tid på dig själv.

Givetvis måste du inte leverera en hisspitch i en hiss. Det finns många andra tillfällen där du kan behöva presentera din bok mitt i ett pågående samtal där ingen har tid för en lång utläggning. Det behöver inte ens vara ett tillfälle när du har tänkt sälja. Hur många gånger har du inte sagt att du är författare och fått frågan: ”Jaha, vad skriver du då?” Den som frågar förväntar sig högst en mening till svar för att sedan kunna prata om förra lördagen eller vad ni ska äta till lunch.

Screenshot 2020-02-03 at 18.19.32

Skörda och fördjupa

Men tänk om personen inte kliver ur hissen, inte byter samtalsämne. Eller om vederbörande frågar dig när ni ses vid ett senare tillfälle. Då måste du ha en färdig fortsättning. Du har fångat ett intresse. Nu är det upp till dig att skörda det du sått!

Screenshot 2020-02-03 at 18.24.40

Det är jätteviktigt att du inte drar fördjupningen för någon som inte verkligen vill veta. Det kan förstöra kommande framgångar hos den personen. Får du inte en följdfråga, låt din pitch sjunka in och spara resten till en annan gång. Har du tur dyker frågan upp med tiden.

Om du får chansen att skörda, oavsett om det är direkt eller med tiden, bör du ha en fortsättning på ungefär tre meningar som fördjupar personens intresse för din bok. Fortfarande utan att avslöja något, dra hela bokens innehåll eller baksidestexten.

Du har fått ihop en hel bok. Detta är bara några meningar. Men det är kanske dina allra viktigaste meningar som författare. Det är meningar som skaffar dig läsare.

Lycka till!
/Anna

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Använd rätt verbform

Det hade gått några dagar.
I morgon skulle det ske.

I nyårstider är det ofta aktuellt både med tillbakablickar och framtidslöften. Här är därför en uppställning som jag hoppas ska hjälpa till för att du ska förstå vilken verbform du ska använda i vilket sammanhang. Allt beror på var du placerar berättelsens ”nupunkt”.

time.jpg

Tempus

Inom tempus pratar man både om tidpunkt och tidsrelationer. Tänk dig tiden som en rak obruten linje där den som talar befinner sig i rörelse från vänster till höger. Punkten där den talande just nu befinner sig är nupunkten, alltså den punkt som är utgångspunkt för en beräkning av tiden. Skönlitteratur har antingen dåtid eller nutid som nupunkt, det vill säga de är skrivna i preteritum eller presens. (mer om detta nedan).

Screenshot 2020-01-05 at 08.22.56

Nutid

Nutid är den tid där den som talar befinner sig. Här finns nupunkten. Från nupunkten kan den talande framställa en händelse som samtida (presént), föregående (perfekt) eller framtida (futural).

Dåtid

Dåtid är den tid som den som talar kan blicka åter till och erinra sig vissa händelser som inträffade före, samtidigt med eller efter denna tidpunkt. Dåtiden får alltså även den ett förhållande till sin egen nupunkt.

Framtid

Framtid är ett tänkt tillfälle i tillkommande tid där inget ännu har inträffat. Likväl kan saker i framtiden hända före, efter eller samtidigt med denna tänkta punkt. I en skönlitterär text används framför allt nutid och dåtid, men ibland blickar också en karaktär fram emot saker. Om manuset har en närvarande författarröst hörs ibland även framtiden i former som: ”Men det skulle han snart få ångra.” eller ”När hon gör det förstår hon inte hur mycket hon kommer att påverka det som sen sker.”

Screenshot 2020-01-05 at 09.22.02.png

I skönlitteratur

Tempus i en skönlitterär text beror på var du placerar nupunkten, alltså om du skriver i presens eller preteritum.

Så här kan man ställa upp de olika formerna:

Screenshot 2020-01-05 at 08.42.12.png

Det som är viktigt att notera är att du ska läsa tabellen lodrät för att hitta rätt form.

Preteritum

Preteritum räknas som den klassiska berättarformen. Så är de flesta äldre romaner skrivna men även många samtida. Alltså är berättelsens samtid lika med följande exempel: ”Lisa gick in i rummet och satte sig på stolen.”

Följer du den lodräta raden uppåt får du berättelsens rätta form för dåtid: ”Lisa hade gått in i rummet och satt sig på stolen.”

Följer du lodrät ned hamnar du i dåtidens framtid: ”Lisa skulle just gå in i rummet och sätta sig på stolen (när …)”

Presens

Presens är en annan form av nutid som ofta hör ihop med modernare skönlitterära berättelser. Exempel på nutid i presens: ”Lisa går in i rummet och sätter sig på stolen.”

Följer du den lodräta linjen för nutid uppåt blir således återblicken den grammatiska formen perfekt: ”Lisa har gått in i rummet och satt sig på stolen.”
OBS!
Här sker de flesta grammatiska felen, eftersom många skriver förfluten tid även i presens som pluskvamperfekt. Detta är dock inte grammatiskt riktigt!

Framtid för ett manus med grundformen presens blir följande: ”Lisa kommer att gå in i rummet.” eller ”Lisa ska gå in i rummet.”

Markera tempus, men inte mer

Oftast behöver du inte markera tempus rakt igenom ett helt stycke. Det gäller både återblickar och framtidsplaner.

Om något behöver återberättas räcker det med ett inledande: ”Det hade gått tre dagar.” (preteritum) eller ”Det har gått tre dagar” (presens). I och med detta är återblicken etablerad. Resten av stycket bör du skriva i berättelsens nupunkt. För många ”hade” eller ”har” tar ner tempot och gör texten tungläst. För att avrunda återblicken kan du antingen återinföra ”hade” eller ”har”, eller helt enkelt föra tillbaka läsaren genom en aktiv handling, exempel: ”Därför stod (står) de nu i regnet och väntade (väntar).”

Framtidsönskningar är svårare, eftersom de som regel kommer mer utspridda än en samlad återblick. Givetvis ska du inleda även sådana med ”skulle” (”kommer att” / ”ska”). Försök att samla framåtblickar till ett stycke och behandla dem så som jag beskriver för återblickarna ovan. Precis som onödiga ”hade” drar även för många ”skulle”, ”kommer att” eller ”ska” ner tempot.

Läs alltid en mening som innehåller ”hade”, ”har”, ”skulle” eller ”ska” och se om det inte fungerar precis lika bra utan hjälpverbet. Ofta åker de här verben med av bara farten och är då enbart att betrakta som onödiga småord.  Ibland får du byta verbform, men det är det värt. Exempel: ”Lisa hade passerat bageriet när hon (hade) gått ut.”  och ”Lisa skulle passera bageriet. Det (skulle inte ta) tog inte lång tid. Hon (skulle hinna) hann ändå.” Ta bort det som är inom parentes.

Lägg viktiga händelser i nutid

Se till att lägga alla viktiga händelser i berättelsens nutid. Om någon återberättar en slagsmålsscen eller någon annan form action tappar du genast både närvaro och tempo eftersom det inte sker i nutid. För att ditt manus ska få en bara balans mellan högre och lägre tempo är det därför viktigt att allt som är av avgörande betydelse får utspela sig i berättelsens nutid. Det gäller inte bara action, utan även annan form av dramatik.

Övning: Skriv en actionscen i nutid. Skriv om samma scen återberättad för någon som inte var där. Jämför. Är det något mer än tempo och närvaro som går förlorat?

Screenshot 2020-01-05 at 09.52.02.png

Problem i första person

Om du skriver i första person (jag-form) kan det ibland uppstå problem med att återge vissa scener i manusets nutid. Det gäller givetvis saker där berättelsens ”jag” inte är med på scenen. Två risker finns med detta: dels att du tappar tempo genom återberättande, dels att huvudpersonen för en blixtlåsdialog med den som berättar. (En blixtlåsdialog är en dialog där frågor och svar blir alltför givna för att återge ett realistiskt samtal, det förs alltså mer för att uppdatera läsaren än för karaktärernas egen skull.) Innan du väljer första person behöver du tänka ut om berättelsens jag kan vara med på alla ställen där ett högt tempo behövs. Om inte, välj tredje person.

Sammanfattning

Se upp med följande:

  • använd rätt form för återblickar utifrån berättelsens nutid
  • när du gör återblickar, inled och avsluta i rätt form men skriv nutid däremellan
  • använd inte för många tankar om framtiden
  • se inte actionscener och andra viktiga händelser i backspegeln.

Screenshot 2020-01-05 at 08.12.11.png

 

Lycka till
/Anna

Inlägget bygger på Olof Thorells ”Svensk grammatik” som är en universitetslärobok i ämnet.

 

Svar till ”Övning”: Troligen har du även tappat gestaltningen. Saker som återberättas tenderar att bli beskrivande snarare än inkännande.

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Julhälsning till mina kunder

Låt helgfriden nu över skrivbordet falla.
Här lämna din penna, väck din flit.
Var lugn, glöm författarens dagliga slit.
Ta paus ett tag, på julsånger tralla.

Låt släkt och vänner istället dig kalla.
År tjugo-tjugo ej än hittat hit,
först då tillbaka är vardag och nit.
Men först passa på att av julmaten nalla.

Betänk, att även långhelg blir kort,
om du med arbete vilan kör bort.
Promenera, eller kanske ge skidan valla,

och trivs du mer inne, några julfilmer se.
Så blir du åter redo, att allt för konsten ge.
God helg, jag önskar mina kunder alla!

Video

Följ gärna mina kortfilmer om mental träning för författare. I dem pratar jag om en hel del som vanligtvis är ”utanför lådan” när man tänker på författarskap, som ifall du är associerad eller dissocierad när du visualiserar en scen (del 1), och hur dina hjärnvågor påverkar ditt författarskap (del 2).

Del 1: https://www.youtube.com/watch?v=1hVujQgeoIU

Screenshot 2019-07-15 at 11.45.07.png

Del 2: https://www.youtube.com/watch?v=80Bn8eyPi64

Screenshot 2019-07-19 at 15.07.40.png

Fler filmer kommer, bland annat en där du får prova på att gå in i din huvudkaraktär.

Fabula, intrig & narrativ

När det gäller handlingen i ett manus har jag märkt att kärt barn har många namn. Eftersom jag är en nyfiken natur har jag lockat fram gamla böcker om litteraturvetenskap och här kombinerat dem med ett mått textanalys. Alltså dags för rättning i mitt eget led!

Grunden är att jag alltid har sett ordet intrig som tudelat, alltså skillnaden på den faktiska berättelsen och på berättelsen i kombination med den som berättar, har perspektivet. Genom åren har jag lyckats röra till det, framför allt genom slarvig användning av engelska lånord.

Nedan följer nu de korrekta termerna och deras förklaring.

Fabula & intrig

Tyvärr har det ordet fabel flera betydelser, men jag har alltid tänkt på det som ”en berättelse med personifierade djur, ofta med en sensmoral”, medan de andra betydelserna har fallit i glömska. Men vi är väl här för att lära så länge vi lever, tänker jag. Ordet kommer från ryskans fabula och är ett namn för det som faktiskt händer i en berättelse, placerat i kronologisk ordning. På engelska är termen story. Men precis som jag slarvar många och säger plot.

Screenshot 2019-07-08 at 09.41.02.png
I de slarvigt använda engelska lånorden ligger en hund begraven. Det är så mina uttryck har blandats ihop. Dags att bli kompis med de svenska uttrycken igen!

Även i en berättelse som inte rör sig kronologiskt är fabula det ord som täcker handlingen, abstraherad till en kronologisk följd av händelser. Fabulan är det som gör att vi känner igen samma berättelse även om den berättas i olika form. Detta sker ofta i nyfilmatiseringar av klassiska sagor, men också när så kallade folksagor skrivs om i nya versioner. Det finns, som exempel, en mängd olika varianter av sagan om Rödluvan.

Intrig kallas ibland sujett, (intrigen benämns plot på engelska). Det svenska ordet intrig felanvänds ofta för både fabula och intrig. Den korrekta användningen är att intrig är benämningen på handlingen i den ordning den berättas i manuset. Tidslinjen kan röra sig baklänges, hoppa runt mellan scener som utspelar sig vid olika icke kronologiskt ordnade tidpunkter eller röra sig kronologiskt, (då blir intrig och fabel samma sak).

Manusets mönster

Författaren bör konstruera manuset så att det får en inledande gåta eller brist på jämvikt som till sist leder läsaren mot upplösningen. Författaren skapar därigenom ett mönster som kombinerar olika delar av fabulan till en väg åt läsaren som kallas intrig. Man kan också säga att fabula är berättelsestoff som av en sujett organiserats i en narrativ struktur. Men då krävs det en komponent till.

Narrativ

Narrativ kan slutligen ses som en representation av ett händelseförlopp. Till skillnad från intrig är narrativets uppgift att länka samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Narrativet handlar inte om hur det brukar vara, utan en explicit händelseförlopp som utspelas där och då. Det gäller oavsett om det är en självbiografi eller skönlitteratur. I varje narrativ ingår minst ett subjekt, alltså den som har perspektivet och berättar händelsen.

Till skillnad från intrig innehåller således narrativet en upplevelse av hur det var att genomleva händelsen, hur förloppet upplevs.

(Och där någonstans övergår det hela i gestaltning, alltså att få läsaren att uppleva texten med samma inlevelse som berättaren (den som har perspektivet) upplevde den när den hände.)

Narratologi

Narratoligi slutligen är läran om narrativet. Inom läran ställer man sig frågan vad som skiljer berättelsen (historia) från det berättade (diskursen). Frågan är dock om dessa verkligen går att skilja, eftersom ett narrativ förutsätter en subjektivitet. I varje narrativ finns en implicit moralisk dimension som ger berättaren en mått av frihet.

Slutord

Man blir inte bara hemmablind för sin egen text, utan även för sitt eget sätt att uttrycka sig om text, det är klart och tydligt. Jag ber om ursäkt för den förvirring som detta kan ha skapat.

Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som händer när vi använder lånord utan att gå till botten med dem, men jag tar det en annan gång. Det räcker med att se att jag, trots att jag arbetat med text så länge, lyckats gräva en grop åt mig själv och falla i den. Nå, nu har jag åter näsan över kanten, så att säga. Det var nyttigt att läsa på igen.

Framöver kanske jag skriver mer om de här olika delarna, för när jag började söka väcktes gammal glädje över ämnet upp. Häng med genom att prenumerera på bloggen, så får du se!

/Anna

 

 

 

Tempus

Tempus är oerhört viktigt och skapar helt olika känslor i en text. Många tänker nog att presens, som jag skriver i här, är det mest actionfyllda. Men är det verkligen så?

Historiskt sett var det preteritum (som förr kallades imperfekt), som jag skriver nu, som var ”berättartempus”. När det dök upp skrivna berättelser i presens sågs de som annorlunda. Men att byta tempus för att få en effekt var inte nytt ens när vi trodde att det var nytt.

Jag kom att tänka på dikten Lady of Shalott av Tennyson, eftersom jag skriver en novell över den. Jag klipper in två strofer som båda handlar om spegeln som är central i dikten. (OBS Det är alltså andra strofer före, mellan och efter.) Vilken av dem tycker du har bäst närvaro? Läs dem snabbt och tänk inte för länge.

* * *
And moving through a mirror clear
That hangs before her all the year,
Shadows of the world appear.
There she sees the highway near
Winding down to Camelot:
There the river eddy whirls,
And there the surly village-churls,
And the red cloaks of market girls,
Pass onward from Shalott.
 * * *
She left the web, she left the loom,
She made three paces through the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She looked down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror cracked from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.
 * * *
I dikten startar poeten i presens medan han sedan övergår i preteritum. Jag ska säga att jag ofta tänkt på formerna på ett annat sätt innan jag började analysera dikten för att bearbeta den, och i samband med detta även läste andras analyser av den.
Tennyson använder presens för inledningen som är statisk och berättande. När det blir action övergår han till ett dynamiskt, gestaltande preteritum. Kanske är han färgad av sin tid, då berättartempus, som jag skrev i inledningen, var preteritum? Kanske är det gestaltningen som spelar in. Men att säga att ett tempus har mer närvaro eller högre action än ett annat fungerar inte riktigt. Det är så mycket mer som spelar in.
Screenshot 2019-07-07 at 11.15.40.png
The Lady of Shalott, 1858 av William Maw Egley (1826-1916)

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna