Blogg

Rätta själv-tips

Vad då? Ska jag göra jobbet om jag ändå tänkt anlitar en lektör?

Svaret är att  du får ut mycket mer av lektörsläsningen om du först går igenom de grundläggande bitarna i ditt manus. Gör du det kan lektören fokusera betydligt mer på manusets dramatik, karaktärernas inre och yttre utveckling, tidslinjen, med mera. Det blir alltså bättre för dig!

I stort sett alla de här tipsen har inget med det kreativa skapandet av din berättelse att göra, utan behandlar den torra tekniska delen som gör en text lättläst. Och varför ska det vara lättläst? När orden försvinner och läsaren istället upplever händelserna i manuset har du nått fram. Omvärlden försvinner, läsaren är mitt i händelserna. Tyvärr är det en svår balans eftersom läsaren tenderar att ramla ur sitt ”flyt” så fort något skaver, oavsett om det är ordval eller slarv med researchen. Ett litet hack kan läsaren klara, men inte för många.

Screenshot 2019-08-12 at 09.07.49

Här är en lista till dig som tänkt skicka ditt manus till lektör, redaktör eller testläsare. Givetvis går listan att använda även för andra ändamål. Jag skrev inlägget 2015, men har kompletterat det, framför allt med länkar till artiklar om några av bitarna.


Format

*) Ha ett läsbart format. Med läsbart menas att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).

Läs mer …

*) Använd inte versaler. Visa istället genom gestaltning varför någon skriker. Versaler hör till utrop i sociala medier, inte till skönlitteratur.

*) Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. (Det här är inte likadant på alla språk.)

*) Gör inte för långa tunga stycken, regeln är en tanke – ett stycke (alltså indrag på nästa rad) och blankrad före ny scen. Tänk på att all anföring är nytt stycke, liksom raden efter anföring (om det inte blir scenbyte, så klart).

Läs mer …

Screenshot 2020-08-02 at 19.18.47


Tempus

*) Se till att texten har samma tempus både i berättelsens nutid, dåtid och framtid. Läs mer … 


Perspektiv

*) Kontrollera att perspektivet inte fladdrar omkring, utan att en person i taget får ha inre tankar och känslor. Grundregeln är ett perspektiv per kapitel. Enklast att tänka är att du alltid ser ut genom ögonen på en och samma karaktär åt gången. Läs mer …

Screenshot 2020-08-02 at 19.21.49


Ordval och grammatik

*) Rensa bort alla onödiga småord, en lista finns under ”Läs mer …”. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog.

Läs mer … 

*) Glöm däremot inte det lilla ordet ”att”. Det kan passa att utelämna i en samtida ungdomsdialog, men inte annars.

*) Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.

*) Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.

Läs mer …

*) Variera meningslängden så att din text får en behaglig rytm för läsaren.

*) Ha inte mer än ett ”och” i varje mening. Får du ihop fler har du antagligen fått in en satsradning och behöver sätta punkt istället.

*) Se till att hålla ordning på de och dem samt att skriva ”det” och inte ”de” där du avser ordet ”det”.

*) Skriv ”ja” och inte ”aa” samt ”och” och inte ”å”, ”o” eller ”&”.


Anföring och anföringssats

*) Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Gestalta istället hur något sägs.

*)  Var noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv) och använd övervägande det korta ”sa hon” som anföringssats.

Läs mer …

Basfakta och research

*) Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.

*) Se till att ett eventuellt världsbygge har sin historia, fungerar logiskt (hur fungerar handel, skola, postväsende etc.)

*) Se till att du har gjort din research ordentligt. Allt från att det faktiskt finns en busshållplats där du påstår att den finns till hur modet såg ut ett visst år, med mera.


Skiljetecken och andra tecken

*) Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker.

*) Ha aldrig dubbla skiljetecken. Sånt som !!! eller ?! hör till serietidningar, inte skönlitteratur.

*) Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).

*) Använd inte parenteser i skönlitteratur.

*) Använd inte siffror i skönlitteratur, förutom i gatnummer och årtal samt tal som blir orimligt långa i skrift. Välj alltså:

  • Han var femtiosju år.
  • Nyåret kom artonhundratre.
  • Hon bodde på Storgatan 12.
  • ”Det blir en miljon trehundrasjuttio tusen”, sa ekonomichefen.
  • Det är lättare att skriva Pi än 3,14159265359.

*) Använd inte förkortningar. Såna hör hemma i tabeller där det är ont om plats, aldrig i text vare sig det är skönlitteratur eller bruksprosa.

Screenshot 2020-08-02 at 19.27.01
Gården, Storgatan12 i Sundsvall, 1890


Underlätta

*) Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.


Läs högt

*) Läs ditt manus högt. Det är ett utmärkt sätt att hitta underligheter som har uppstått när du har redigerat eller skrivit så snabbt att tangentbordet inte har hunnit med. En del orbehandlingsprogram, som Word, kan också läsa högt (om än ganska enformigt). Det brukar också gå att få Acrobat Reader att läsa högt om du gör en pdf av ditt manus (spara som i de flesta program).
Bra böcker att ha till hands när du skriver och redigerar

*) Svenska skrivregler – ges ut av Språkrådet. Finns i pappersform och digitalt. Se till att ha den senaste versionen eftersom språk är levande och förändras.

*) Svensk grammatik – Olof Thorell. Inte någon nattlampelektyr (om man inte är en utpräglad grammatiknörd), men den är kurslitteratur i grammatik på universitetet och innehåller allt du behöver för att konstruera svenska meningar.

*) SAOL – Svenska Akademiens ordlista. Se till att ha den senaste upplagan.

*) SAOB – Svenska Akademiens ordbok. Finns på nätet.

*) Svensk handordbok – Norstedts. Tar upp fraseologi.

*) Typografisk handbok – Christer Hellmark

 

Lycka till!
/Anna

Förebåda i ditt manus

Ett väl genomfört förebådande skapar en känsla av intrig som gör att läsaren förväntar sig kommande händelser.

För att få en nyckelscen att fungera bör du på något sätt förebåda den. Förebådanden tillåter författaren att trycka på vissa saker i berättelsen. Emfasen skapar en förväntan hos läsaren kring vad som är det viktigaste i dramat. Ett förebådande ska ge läsaren en skymt av vad som ska komma, inte några detaljer. Det handlar om att binda samman manuset, att ha en röd tråd som binder händelse ett till händelse två och så vidare. En berättelse som förebådar slutet bra känns logisk genom att läsaren har fått en förväntan som senare uppfylls. Det här betyder inte att läsaren vet vad som ska ske, det betyder att läsaren känner var spänningen i manuset ligger. Bra förebådanden kan fylla delar med lägre tempo och ge en känsla av spänning även till dessa.

Sker däremot ett byte av tonläge utan förvarning kan läsaren uppleva manuset som osammanhängande. Det här betyder inte att vändningar i handlingen ska vara förväntade, eftersom de oftast är mest effektiva om de dyker upp när läsaren minst anar det. Men, om vändningen inte är förebådad kan vändningen i sig upplevas som ett stilbrott, något ologiskt och i värsta fall som att författaren bara kom på något och skrev in det utan att själv veta varför.

Det finns många sätt att förebåda. Jag ska ta upp sex vanliga i det här inlägget:

  1. Geväret på väggen
  2. Profetior
  3. För-scener
  4. Oregelbundna handlingar
  5. Oregelbundna beskrivningar
  6. Symbolik

Givetvis ska du inte använda alla sätten i samma manus, men något av dem bör du ha med.

1. Geväret på väggen

Den kanske allra vanligast förekommande aningen om att något ska hända är det så kallade Checkovska geväret. Det går enkelt ut på att om någon i början av en pjäs hänger upp ett gevär på väggen i första akten kommer det att avfyras innan pjäsens slut.

Om någon hänger upp geväret inger handlingen en förväntan. Skulle geväret sen inte fyras av kan slutet upplevas som en flopp. Hänger å andra sidan ingen upp geväret och någon på slutet kommer in och fyrar av ett gevär kan läsaren uppleva en känsla av att ha blivit lurad, alltså lite som ”Det var betjänten” i en deckare.

Screenshot 2020-07-07 at 15.46.12
Checkov

2. Profetior

Här är Shakespeares Macbeth ett lysande exempel. Profetian är att Macbeth inte kan bli dödad av någon som är född av en kvinna. Sen blir han dödad av Macduff som visar sig vara född genom kejsarsnitt.

Screenshot 2020-07-31 at 10.00.00

Tolkien använder samma grepp när en av hans antagonister inte sägs kunna bli dödad av någon man. Antagonisten faller i slutstriden, dödad av en kvinnlig krigare.

Screenshot 2020-07-31 at 10.01.56
Målning: Megan Lloyd

3. För-scener

En för-scen (hittar inget bättre ord,tyvärr), är en scen där det som senare kommer att hända i full skala utspelar sig i en mindre variant vid ett tidigare tillfälle. Det här ger läsaren en stämning och ofta en omedveten förväntan.

För-scener används ofta för att bygga mot vändningar i manuset. Något har gått motigt två gånger, men protagonisten kämpar på. Tredje gången ligger ungefär mitt i manuset och den här gången blir det en katastrof som protagonisten måste kämpa sig tillbaka ifrån.

Skräck är ett annat exempel där för-scener används flitigt. Här är givetvis den dramatiska kurvan uppochnervänd, så att det är som mest positivt i manusets mitt. Något kan kännas läskigt, till exempel att öppna en garderob, men det visar sig att det inte finns något där inne. Karaktären pustar ut och så gör även läsaren. Nästa gång garderoben ska öppnas ligger manuset i ”point of no return-fasten”. Karaktären har mer självförtroende och öppnar garderobsdörren, men då står monstret där. Effekten blir att både karaktären och läsaren förhoppningsvis skriker till. Slutstriden, som inte kommer att sluta bra eftersom det är skräck, kan börja.

Screenshot 2020-07-31 at 09.56.35

4. Oregelbundna handlingar

Om en karaktär vid något tillfälle agerar på ett sätt som inte är likt karaktärens övriga beteende kommer läsaren att fundera på varför. Vad var det som orsakade störningen. Lösningen kommer givetvis på slutet. Det här sättet att förebåda är vanligt i deckare. Det finns något hos offret som inte stämmer med hur karaktären brukar vara klädd, var karaktären brukar promenera etc. Det kan också vara något som deckaren ser hos en av de misstänkta, något som den personen aldrig brukar göra, men som avslöjar nervositeten att bli gripen.

5. Oregelbundna beskrivningar

Här hämtar jag ett exempel från Harry Potter. Harry är inte särskilt förtjust i sitt eget utseende, men han gillar en sak: sitt blixtformade ärr. Den första fråga han kan minnas att han ställde till sin moster Petunia är hur han fick ärret. Här gör författaren två saker: dels är det något som bryter av Harrys allmänna uppfattning om sig själv, det finns något han gillar (kunde givetvis vara tvärt om, att det finns en sak att ogilla, även om det är mindre vanligt att bara ogilla en grej om sig själv) och saken som sticker ut får en egen historia i och med att han frågar om det. Författaren talar på det här sättet om för läsaren vad det är författaren vill att läsaren ska se. Läsaren förstår omedvetet eller medvetet att ärret är viktigt.

Screenshot 2020-07-31 at 10.05.03

6. Symbolik

Ting, alltså extern symbolik är bra om författaren vill förebåda kommande händelser, medan intern symbolik kan vara mer subtil eller kreativ. Ett effektivt sätt att använda symbolik är genom att låta symbolen bli ett motiv som återkommer på flera ställen i manuset. Det kan vara allt från att ett föremål är med i handlingen till att någon har en återkommande dröm eller tanke som till sist leder fram till något.

Inom fantastiken har magiska ting ofta ett stort symboliskt värde, då de kan representera ondska eller besitta andra magiska krafter. Intern symbolik används däremot lika ofta i andra typer av manus.

Symbolik kan användas till exempel i en färgsättning av en scen eller kläder som karaktären bär. andra vanliga symboler är djur, väder och blommor. Givetvis kan författaren också använda sig av figurativt språk. Världen är full av symboler. Fundera på vilka som passar i ditt manus och använd dem!

Screenshot 2020-07-31 at 10.23.14

Och så en sak till

Förebåda bara när du behöver göra oväntade saker i manuset trovärdiga. Läsaren ska alltså, tack vare att du har förebådat händelsen eller skiftet i ton, känna att det finns logik i handlingen.

Lycka till
/Anna

Se gärna vilka skrivtjänster jag har att erbjuda. Välkommen med ditt manus!

Deltar i ”Ekon från Fantastikgränd 2020”

I år deltar jag i ”bokmässeboken, ”Ekon från Fantastikgränd 2020”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande fantastik som ges ut av författare och förlag i Fantastikgränden under Bokmässan i Göteborg. I år blir mässan digital, så även bokmässeboken.

I år medverkar:

Anna Gable
Annah Nozlin
Cecilia Larsson Kostenius
Cecilia Åhman
Darkness Publishing
Eva Holmquist
Fantasiförlaget
Linda Andersson
Malin Olsson
Nathalie Sjögren
Sten Rosendahl
Tora F Greve
Undrentide Förlag

Ekon från fantastikgränden

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!

Olika typer av fantasy

I förrgår höll jag en digital version av ”Träffa lektören” tillsammans med Olle och Karolina från Sahlins språktjänster. Vi kom att prata om olika typer av fantasy.

Skillnaden mellan fantasy och science fiction är att fantasyn kräver att något inte kan ske i vår värld medan sf-litteraturen kräver att det som händer inte kan ske just nu, men skulle kunna hända i framtiden. Fantasy innehåller magi medan sf inte gör det. Trots skillnaderna finns det gränsöverskridande titlar, som Star Wars.

Gemensamt för all fantasy är att den ofta ställer frågor och sätter upp mål för sina karaktärer. Det kan till exempel handla om:

  • barn – vuxna (eller att växa upp
  • Magiska krafter ger också ansvar
  • Genusfrågor (någon som inte är tillfreds i vår värld kan bli vad den önskar i den magiska världen)
  • Rätten att få vara sig själv

Här ska jag försöka ge en sammanfattning. Där det finns engelska namn som överensstämmer med de svenska har jag skrivit båda, men jag presenterar också några som, såvitt jag vet, bara har namn på ett språk.

Omslutande fantasy / High fantasy

  • En helt annan värld än vår.
  • Påhittade varelser eller väsen finns
  • Protagonisten är född i världen och ser den som sitt hem
  • Magi fungerar
  • Handlar oftast om strid mot ondskan

Exempel: Tolkien: ”Bilbo”, ”Sagan om ringen”, ”Silmarillion”, David & Leigh Eddings: ”Belgariad”, Ursula K le Guinn: ”Earthsea”, Mervyn Peake: ”Gomenghast”

Portalfantasy / Potal quest / Low fantasy

  • Vår värld existerar parallellt med en magisk värld.
  • Protagonisten förundras över den magiska världen tillsammans med läsaren.
  • Den magiska världen blir det normala för protagonisten
  • Protagonisten har oftast ett uppdrag i den magiska världen eller så har den magiska världen en profetisa om protagonistens ankomst.

Exempe.: Rowlings: ”Harry Potter”, CS Lewis: ”Narniaböckerna”

Screenshot 2020-05-28 at 17.25.15

Inbrytande fantasy / Intrusion fantasy

  • Utspelar i vår värld
  • Protagonisten är från vår värld
  • Något eller någon tränger in i vår värld och utgör ett hot
  • Varken protagonstien eller läsaren förstårhur det som bryter sig in fungerar, mystiken går inte att förklara.
  • Det inträngande är ett hot.
  • Den här typen av tantasy slutar inte alltid bra.

Exempel: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: ”Cirkeln”

Gränslandsfantasy / The Liminal

  • Vår värld, men där saker vi betraktar som övernatruligt kan ske utan att det är något underligt med det.
  • Läsaren och protagonisten har olika uppfattning om vad som är möjligt och inte möjligt – de som befolkar boken kan se det som helt naturligt att det går en enhörning i trädgården eller att det finns flytande mattor.
  • Är inte helt överensstämmande med magisk realism (se nedan)

Exempel: Joan Aiken: ”Yes, but today it’s Tuesday”

Magisk realism /Magic reality

  • Folktro som finns i vår värld utgör magin
  • Protagonisten och läsaren är båda införstådda med att magin finns och fungerar.

Exempel: Astrid Lindgren: ”Ronja Rövardotter”, Anna Gable: ”Mattan och andra noveller”

mattan_omslag_160px

Dubbelriktad fantasy

  • Kombinerar ofta portal och inbrytande
  • Protagonisten färdas till en annan verklighet samtidigt som något okänt tränger in i protagonistens värld.

Exempel: Maria Gripe: ”Tordyveln flyger i skymningen”, Helena Dahlgren: ”Ödesryttarna”

Urban fantasy

  • Utspelas i en stadsmiljö, oftast mellan 1800-talet och nutid
  • Kan i för övrigt vara delar av alla varianter ovan.
  • Knackar ofta på dörren till steampunk
  • Världen liknar den vi känner från idag eller historielektionen men magi finns och fungerar.
  • Ofta konflikt mellan människor och andra varelser.

Exempel: Dan Aykroyd: ”Ghostbusters”, Jim Butcher: ”The Dresden Files”, Ben Aaronovitch: ”The rivers of London”

Screenshot 2020-05-28 at 17.28.08

Ibland kallas Paranormal fantasy för en subgenre till Urban fantasy.

Paranomal romance

  • Frågan om det är fantasy, romance, sf  eller skräck.
  • Snubblar ofta in i urban fantasy.
  • Människa och fatasyvarelse blir förälskade.
  • Ofta inte helt samtida utan historisk tid.

Exempel: Jayne Ann Krentz: ”Sweet Starfire”

/Anna

Här i bloggen hittar du många skrivtips, både för fantasy och annan litteratur.

Läs också gärna mer om mina skrivtjänster!

 

 

 

 

Träffa lektören – digitalt

Träffa lektören – digitalt den 26 maj 2020

Nu lanserar jag en ny möjlighet för dig att diskutera frågor som du kan ha kring ditt manus. I morgon, tisdag, blir det en provomgång digitalt. Den är gratis.

Så här fungerar tekniken:

* Du skaffar dig ett konto på Discord (har du redan ett kan du använda detta). Du kan antingen använda Discord i din webbläsare eller ta hem appen som är gratis.
* När du har skapat kontot väntar du tills klockan är mellan 17 och 19 i morgon, tisdag den 26/5-20.
* Då trycker du på länken i det här evenemanget för att komma in. OBS! Länken gäller en gång, så om du loggar in och ut igen kan du inte komma tillbaka.
* När du är inne i ”servern” (alltså gruppen) trycker du på ”Röstkanaler” och därunder ”Allmänt”. Du kan också behöva aktivera din mikrofon, det talar programmet om för dig.
* Det är bra om du har headset, så att dina högtalare inte ekar allt som sägs, då blir det svårt att höra varandra.

Så här går det till med frågor och svar:

* Du har en fråga kring en text som du jobbar med.
* Du lägger upp din fråga i textfältet. Frågorna kommer då i den ordning de ställs och betas av i den ordningen.
* Jag svarar på din fråga. Beroende på hur många vi blir kan vi diskutera frågan i grupp eller så måste vi gå vidare med nästa. Detta är ett första försök.
* Mötet sker enbart med röst, alltså utan webbkamera, eftersom det är bra om alla kan se anteckningsfältet. Det kan hända att jag lägger exempel där medan vi pratar.
Varmt välkommen till det här digitala mötet!
/Anna

PS Har du frågor kring tekniken kan du använda Messenger eller via mejlformuläret här på min webb. Jag svarar däremot inte på skivfrågor till mötet den vägen.

Alternativ till ”hade”

Detta är ytterligare en artikel som jag skriver på beställning. Som regel blir man (så även jag) hemmablind för sin egen text. Om texten får vila ett tag märker du oftast att det finns en hel rad av så kallad onödiga småord. Troligen finns det också alldeles för många ”hade”.

En del ”hade” är helt onödiga, andra behövs i återblickar, men går också att skriva om. Den djupare frågan är givetvis om du behöver så många återblickar, eller om du bör strukturera om manuset. Här nedan försöker jag ge svar.

Stryk onödiga ”hade”

En hel del ”hade” går att stryka utan att meningen förändras. Prova alltid att läsa meningen högt med och utan ”hade”. Stryk direkt om du kan.

”… rädda för att bilarna hade kört på höger sida.”
”… rädda för att bilarna kört på höger sida.

”Om jag bara hade vetat …”
”Om jag bara vetat …”

Vissa meningar behöver en ändrad verbform om du ska stryka ”hade”. Välj i så fall det alternativet.

”Det hade regnat hela veckan.”
”Det regnade hela veckan.”

När återblickar behövs

”Hade-sjukan” beror i huvudsak på en sak: återberättande av sånt som redan har skett, men problemet kan åtgärdas på olika sätt.

Ibland måste du tala om att något redan har skett. Eftersom merparten av alla manus skrivs i preteritum blir förfluten tid pluskvamperfekt, det vill säga en konstruktion med ”hade” + verb.

Återblickar i en mening

Lisa hade inte velat såra Lasse den gången.

Om detta inte är en längre återblick går det att skriva:

Lisa ville inte såra Lasse den gången.

Detta fungerar eftersom även ”den gången” anger förfluten tid. Tar du bort ”den gången” ur exemplen ovan får de olika betydelse i frågan om när detta sker.

Jämför:

Lisa ville inte såra Lasse (den gången).
Lisa ville inte såra Lasse (just nu).
Lisa ville inte såra Lasse (fler gånger).

Det mittersta sker i nutid medan den senare indikerar att hon inte vill såra honom framöver och är likställigt med:

Lisa skulle inte (komma att) såra Lasse (fler gånger).

Det handlar alltså om att vara tydlig på andra sätt.

Återblickar i ett längre stycke

Om du har en längre återblick är rekommendationen att du gör en blankrad och inleder det nya styckets första mening med en mening med ”hade”  för att tala om att det kommer en återblick. Sedan kan du skriva resten av återblicken i manusets nutid. Läsaren förstår ändå att det är en återblick. Sist i återblicksstycket måste du föra tillbaks läsaren till manusets verkliga nutid med en konstruktion som: ”Därför stod han nu i regnet och väntade.” eller vad som är relevant för just din text.

Undvik nästlade återblickar

Undvik att ha återblickar inne i återblickar. Om du måste göra sånt behöver du gå tillbaks till ditt synopsis och se över varför det blev så.

Onödiga återblickar

Den sista rubriken i stycket ovan berör det som jag tänker ta upp nu. Behöver du verkligen en återblick? Svaret är inte självklart. Enmeningsåterblickar behövs nästan alltid på något ställe. Men om du märker att det blir många återblickar är det snarare så att du behöver se över grundstrukturen för ditt manus.

Val av perspektiv genererar antalet återblickar

Innan du bestämmer dig för i vilken person du ska skriva ditt manus måste du fundera på flera saker. Det finns för- och nackdelar med allt. Väljer du första person kan ett ”jag” veta mer än läsaren, men läsaren kan aldrig veta mer än huvudpersonen. Manus som är skrivna i första person kräver att just den karaktären är med överallt där något händer.

Har du ett manus där det händer mycket som huvudpersonen får reda på först efteråt bör du fundera på om du inte ska byta till tredje person istället. Risken är annars stor att det blir långa haranger av återblickar där andra berättar för ditt ”jag” vad som har hänt. Detta bäddar för att berättelsen blir full av ”hade”.

Kanske är alternativet att skriva i tredje person, men att låta en av karaktärerna ha ett nära tredjepersonsperspektiv medan stycken där andra har perspektivet sker mer på avstånd. På det sättet kan du ändå komma en av karaktärerna närmare inpå livet utan att du tvingar andra karaktärer att dra återberättelser för huvudpersonen.

Varning för blixtlåskonversationer

En parentes i sammanhanget är blixtlåskonversationer. Låt dem vara en varning för onödiga återblickar som i sin tur genererar många ”hade”. En blixtlåskonversation är en konversation som mer är till för läsaren än för karaktärerna. De som pratar gör det mekaniskt utan att avbryta eller byta samtalsämne.

Screenshot 2020-04-23 at 10.04.04

Om du använder första person som perspektiv är risken att du lätt får in blixtlåskonversationer där ”jag” säger sånt som ”Oj, vad hände sen?” för att sedan få svar. Även konstruktioner som ”Så det var alltså X som sa detta till Y?” är en varning för blixtlåskonversation eftersom läsaren i det här läget redan vet hur det ligger till och författaren blir övertydlig (inledande ”Så” är en varningsflagga).

Måste du ha med blixtlåskonversastioner är det som regel bättre att skriva om och låta läsaren uppleva scenen i manusets nutid.

Se upp med dramatik genom återblickar

Till sist: Skriv inte dramatiska vändningar eller action som återblickar. Manusets kärnpunkter måste ske här och nu för att skapa närvaro för läsaren. Det är inget som du vill förmedla genom en liten backspegel. Punkt.

Få återblickar – få ”hade”

Kort och gott: Har du få återblickar behövs inte lika många ”hade” i texten. Vill du slippa en överanvändning av ordet kan du dels skriva om och visa tidpunkten på andra sätt, enligt den första delen av den här texten, dels se över manusets planering och perspektiv så att fler saker händer i manusets realtid.

Fundera på följande: Hur många gånger har du inte hört talas om månlandningarna? Fått dem återberättade av journalister och författare, eller kanske till och med av dem som var med. Går detta att jämföra med upplevelsen som astronauterna hade? Nej, knappast, även om det finns den del riktigt bra försök. Fundera nu på om du vill att din läsare ska lyssna på en karaktär som återberättar eller få vara med när det händer. Skriv mer aktiva scener så kan jag utlova färre ”hade”!

Screenshot 2020-04-23 at 09.51.01

Mer om verbformer för olika berättar-nu och om varför du ska ha närvaro i dramatiska scener kan du läsa här.

Lycka till!
/Anna

När kameran ”ljuger”

Eftersom jag även jobbar en del med frilansfoto sticker jag mellan med ett inlägg om hur man kan ljuga med en kamera utan att använda Photoshop eller liknande program.

Hur fullt det är på olika uteserveringar …? Den frågan är aktuell i dag. Bilder kan inte ljuga, men de kan berätta helt olika historier beroende på fotografens intention och val av utrustning, vilket jag visar nedan.

När det gäller just hur tätt folk sitter handlar detta i hög grad om vilket objektiv man har plåtat bilden med. Ett teleobjektiv klämmer ihop bilden medan en vidvinkel sprider ut detaljerna i en bild. Det finns en anledning till att fotografer gärna plåtar berg med tele och stränder med vidvinkel.

Men vad händer då om man fotar samma utsnitt, alltså har samma kanter på bilden, med olika gluggar? Här nedan visar jag precis detta.

Nu ger jag mig inte ut på stan och letar serveringar, så följande exempel från min trädgård får istället demonstrera det jag vill säga. I samtliga exempel är bilden till vänster fotad med 300mm tele och bilden tilk höger fotade med 10mm vidvinkel. Jag har också gjort mitt bästa för att fylla hela bildrutan med samma motiv.

Hur tätt sitter spjälorna?


Hur tätt sitter stubbarna?

Hur tätt står dessa blommor?

Svara nu gärna på hur tätt folk sitter på uteserveringarna någonstans i Sverige, under dessa coronatider. Jag antar att du nu förstår att du först måste veta vilken glugg fotografen har använt.

Att skriva bra slut

Nästa fråga kommer från Elin Lärare som undrar hur man skriver bra slut.

Ett bra slut ska göra så att läsaren känner sig tillfredsställd. När det gäller pjäser som spelas på scen brukar man säga att om någon hänger upp ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras innan pjäsen är slut. Detsamma gäller litteratur.

Vad läsaren förväntar sig kan vara olika beroende på vilken typ av text det är. En del genre har dessutom fastställda slut, som att en romance ska sluta lyckligt och att high fantasy ska sluta med en episk strid mellan ljus och mörker där ljuset vinner. Vägen fram till upplösningen kan givetvis vara olika. Mörka slut är egentligen bara en variant på lyckliga slut, men det finns vissa undantag.

Något som är viktigt att komma ihåg är att upplösningen aldrig blir mer spännande än vad saken som ska lösas upp är svår. Vill du få till ett stort drama måste du alltså skapa ett stort problem där lösningen gärna kan vara sådan att den måste lösas i flera steg.

Noveller och kortromaner

I noveller och kortromaner finns det som regel bara en huvudhändelse. Denna löper genom hela manuset och lämpligen avslutas med en upptrappning mot finalen och sedan en kort avrundning. Allt enligt den klassiska sagans mönster.

Screenshot 2020-04-05 at 11.25.15

Alltså:

  • Det var en gång …
  • Sak1 presenteras
  • Olika hinder för att klara Sak1 uppstår
  • Hindren övervinns
  • Final där huvudpersonen lyckas klara hela Sak1
  • … och sen leve de lyckliga i alla sina dar.

Det är alltså bara Sak1 som berättelsen handlar om. Huruvida berättelsen är händelsestyrd eller karaktärsstyrd spelar mindre roll i det här sammanhanget. Huvudsaken är att läsaren får en väl uppbyggd historia, förstår att det krävs något av huvudpersonen för att klara det som måste göras, löser detta i en final och sedan får en kort avrundning om vad som hände sen.

Det jag vill åt är att finalen, alltså slutet, aldrig kan bli häftigare än vad du sedan tidigare har ”hängt på väggen”. Visar du att det som huvudpersonen måste uppnå är svårt kommer läsaren att förstå finalen, när du ”fyrar av”. Med andra ord kallar man även det där med att ”hänga upp geväret” för att man ”Planterar något”.

Romaner

När du skriver en roman är et vanligt att inte bara ha Sak1 som händer utan även lägga in bihandlingar. Låt mig kalla dem Sak2 och Sak3. För att lyckas med ett bra slut i en roman följer du punktlistan ovan, men det som är viktigt är att visa läsaren vilken sak som är den viktigast, alltså Sak1. Detta gör du genom att både börja och sluta med Sak1. Det blir alltså ungefär så här:

  • Det var en gång …
  • Sak1 presenteras
  • Hinder för Sak1 dyker upp
  • Sak2 presenteras
  • Sak3 presenteras
  • Hinder för Sak3 presenteras
  • Huvudpersonen bearbetar hindren för Sak1 men hindras av hindren för Sak3
  • Hinder för Sak2 presenteras.
  • Genom att lösa hindren för Sak2 löser sig även Sak3
  • huvudpersonen är nu fri att ta itu med den verkliga lösningen av Sak1
  • Final där huvudpersonen klarar Sak1
  • … och sen levde de lyckliga i alla sina dar.

Skillnaden mot noveller och kortromaner är alltså att det finns en form av fläta för olika teman. Den måste dock både börja och sluta med samma tråd. Tänk på att det sällan blir intressant om bihandlingarna kommer in och blir lösta en efter annan, utan att du verkligen bygger en fläta. Det är så du skapar cliffhangers. (Hur ska det gå med Sak2? – Och sen börjar nästa kapitel med Sak3.) Se också till att de olika sakerna som händer har en upplösning som står i proportion till händelsen i sig.

Jämför detta med till exempel ett rån. För att kunna utföra rånet behöver skurkarna skaffa pengar till utrustning. Därför utför de en mindre kupp först. Går det inte bra med den måste de hitta på en tredje sak för att finansiera sin stora kupp. Och så vidare.

För att hålla reda på de olika sakerna som händer och vilka personer som är inblandade i dem rekommenderar jag ett kalkylark, som Excel. Lägg tidslinjen med saker som händer på den ena axeln och personerna på den andra. En del bikaraktärer kanske inte alls är med i Sak2, till exempel. Givetvis måste huvudpersonen vara med i alla, men kanske inte nödvändigtvis som huvudperson. Det kan kanske vara en vän (hjälpare eller mentor) som råkar ut för något som måste lösas innan huvudpersonen kan ägna sig åt sin grej igen. Det där kan du laborera med i det oändliga.

Trilogier och andra serier

Om du skriver en trilogi eller någon annan serie är et viktigt att du har ett stort tema som löper genom hela serien. Detta kan du jämföra med Sak1 ovan, med den skillnaden att den ska vara utsprid över samtliga böcker. Men inom varje bok bör det också finnas en avslutad sak som får sitt slut. Det som kommer att gå bort är förstås ”Och sen levde de lyckliga” eftersom den stora saken ännu inte är färdig. Det kan däremot gärna finnas en liten triumf eftersom just den delens sak är avklarad.

Egentligen är en serie böcker bara samma princip som för roman, med en huvudsak som händer och bihandlingar, men bihandlingarna behandlas oftare mer var och en för sig. Givetvis förekommer det också ett tredje lager, med bihandlingar till bihandlingarna. Dessa kan med fördel vara så små och betydelselösa att de är ouppklarade, men dyker upp igen i en senare bok där de ges större utrymme.

Exempel: Harry Potter

När det gäller serier jämför jag gärna med Harry Potter. Den stora saken är givetvis att huvudpersonen Harry har någon form av koppling till den stora antagonisten Voldemort. I den första boken är detta dock underordnat många saker, som att Harry upptäcker att han är en trollkarl, börjar en särskild skola, får nya vänner och så vidare. Temat i boken är profetens sten. Äventyret med profetens sten blir löst, men Voldemort finns kvar. Dock slutar boken bra eftersom Harrys ”hus” i skolan vinner årets poängjakt.

Bok två och tre har samma upplägg, men i bok fyra slutar det inte bra. Härifrån tar serien ett steg mot vuxenvärlden. Författaren har från början sagt att mottagargruppen är i samma ålder som Harry, och han blir ett år äldre i varje bok. I den sista ägnas i stort sett hela historien åt kampen mellan ont och gott. Sak1, som alltså bara skymtar fram i bok ett har helt tagit över.

När det gäller det tredje lagret, de till synes betydelselösa bihandlingarna, är Rons råtta ett utmärkt sådant exempel. Någonstans redan i början får läsaren veta hur gammal råttan är och att den saknar en tå. Detta verkar betydelselöst, men i bok tre är det en avgörande del av handlingen. Författaren har alltså smugit in en plantering för länge sedan och kan kamma hem överraskningen utan att lura läsaren i bok tre. Men för säkerhets skull berättar en av karaktärerna om det som Ron har sagt om sin råtta i bok ett, för att friska upp läsarens minne. Sånt är viktigt när man jobbar med en större textmassa.

Screenshot 2020-04-05 at 11.06.40

Tolkiens trilogi är ingen trilogi

Den kanske mest kända trilogin är Sagan om ringen. Den följer inte alls det här mönstret, eftersom de olika delarna inte har någon intern sak som karaktärerna ska fixa. Detta beror på att den inte är skriven som en trilogi och således inte är ett exempel på en sådan. När verket var färdigt rådde papperspbrist efter Andra världskriget. Förläggaren vågade därför inte trycka en tjock bok, utan delade upp den i tre delar. Författaren var inte glad över detta, men fann sig, eftersom det var det enda sättet att ge ut den som då fanns. Varför den senare har fortsatt att ges ut i tre delar är ett mysterium, då den inte har ett sådant upplägg. Detta är dock svaret på en eventuell fråga om formen för denna ”trilogi”.

Om du inte fyrar av

Böcker skiljer sig från verkligheten på två punkter. Den ena är att dialoger sällan helt rinner ut i sanden, som de ofta gör om vi småpratar med varandra. Det andra är att saker som man har planerat inte ställs in.

Om du inte fyrar av geväret på slutet av din bok, utan låter det rinna ut i sanden kommer läsaren att bli besviken. Egentligen är även detta ett fall av ”Det var betjänten” eftersom du aldrig fyrar av alla planteringarna som du har gjort för övriga karaktärer. Det kanske inte ens kommer en förklaring till varför de har gjort si eller så. Men ännu värre är faktiskt om du laddar och planterar en massa saker och inte ens släpper in en betjänt.

Verklige livet är väldigt ofta fullt av planteringar som aldrig fyras av. När jag skriver detta, i coronavirusets tid, är livet fullt av tillställningar som vi har laddat för, men som har behövt ställas in. Det kan vara allt från att besöka mormor, ordna en större fest eller delta i OS. Känslan är säkert mer besvikelse än att vara direkt lurad, men något saknas.

Om du inte planterar

Om du inte planterar något, utan bara kör finalen helt utan förvarning får du samma form av trista slut som deckaren som slutar med ”Nej, det var ingen av de misstänkta, det var betjänten.” Du har då skapat en massa förutsättningar genom att plantera en eller flera möjligheter för var och en av karaktärerna att ha utfört mordet. Läsaren försöker överlista författaren och tror att svaret är givet när polisen samlar alla i ett rum. Men in kommer en figur som aldrig tidigare är nämnd. Läsaren känner sig grundlurad och köper nog ingen mer bok av den författaren.

Screenshot 2020-04-05 at 11.07.58

Och sen levde de lyckliga …

Det lyckliga slutet brukar ha en avrundning. När sakerna som ska lösas har blivit lösta vill läsaren gärna veta vad huvudpersonen gjorde sen. Det viktiga är att du inte tar udden av den storartade finalen genom att dra ut på avrundningen. Håll det så kort som möjligt.

I en bokserie är det i slutet som du kan låta den stora tråden lysa igenom. Här antyder du att något, trots allt, inte är som det ska. Se bara till att du inte gör ett slut som i en skräckberättelse utan istället slutar något i stil med:
”… hur det skulle bli med den saken fick hon ta reda på när hon kom hem igen. Nu väntade en härlig semester.”

Sorgliga eller hemska slut

Alla berättelser behöver givetvis inte ha ett bra slut. Den enda skillnaden, i det här hänseendet, blir att du istället låter det verka som om karaktärerna ska hitta en lösning, men i finalen går det på ett eller annat sätt åt skogen. I den klassiska sagan ersätts ”Och sen levde de lyckliga” med en sensmoral. I de flesta dramer handlar det istället om vad kärlek kan ställa till med.

Skriver du skräck är det givetvis ett självändamål att det ska sluta ruskigt. Ska läsaren våga släcka lampan när boken är slut? På sitt sätt är skräck den enda genre där det passar att lämna slutet till läsarens fantasi. Ta som exempel någon som är jagad, som slänger sig in och låser dörren. Står där och flämtar i mörkret, tänker ”Räddad!” och slår på lyset … Men givetvis kan författaren inte låta ett otäckt slut rinna ut i sanden, det måste givetvis levereras med en slutgiltig ödesklang.

Screenshot 2020-04-05 at 11.49.30

Sammanfattning

  • Kortare verk har en huvudhandling med förhinder samt en final mot slutet där handlingen ordnas upp.
  • Längre verk har en huvudhandling och en eller flera bihandlingar.
  • Huvudhandlingen ska komma först och avslutas sist, medan bihandlingarna kan flätas in och lösas upp däremellan.
  • Bokserier har en huvudhandling som löper genom hela serien samt en huvudhandling samt bihandlingar per bok. Vissa planteringar kan ske i en bok och skördas i en kommande, men då ska planteringen framstå som obetydlig så att läsaren inte känner sig lurad i slutet av den bok där planteringen skett.
  • Se till att både huvudhandling och bihandling har planterats,  har hinder på vägen och att de avfyras på lämpligt sätt.
  • Skräckberättelser kan lämna slutet åt läsarens fantasi, men det måste fortfarande vara genomarbetat, ha planterats och vara väl levererat.

 

Lycka till!
/Anna

Vill du veta om du har lyckats med planteringar och slut? Anlita gärna min lektörstjänst.

Screenshot 2020-04-05 at 11.58.02

Variera dina meningar

Det kom en önskan från Iréne Jansson om tips på hur man varierar meningarna.

Inleda meningar

Läser du en bok där flera meningar i rad är likadant uppbyggda blir det snart tråkigt. Framför allt gäller detta meningar som inleds med egennamn, pronomen som han, hon, den eller det.

Exempel:
”Lasse gick in i huset. Han såg sig om efter Lisa. Han hängde upp jackan i hallen. Han såg att det fortfarande inte var någon som lagat hatthyllan. Det kändes lika trist som den bruna panelen och den gulnade tapeten. Lasse sparkade ilsket till skohyllan.”

Jag brukar kalla såna här texter för ”platta”. Inget i dem lyfter, utan det blir samma, samma, samma.

Stycket ovan kan göras om så här:
”Lasse gick in i huset. Ingen Lisa syntes till. Medan han hängde upp jackan suckade han. Hatthyllan var fortfarande trasig, lika trist som den bruna panelen och tapeten som blivit gul av ålder. Ilsket sparkade han till skohyllan.”

Jag har:

  • lagt in ordet ”medan” som binder ihop två skeenden (jackan och sucken)
  • tagit bort ”Det kändes” som är onödigt då det tydligt är Lasse som har perspektivet och det därför inte kan vara någon annan som känner något
  • gjort om uppräkningen ”den bruna panelen och den gulnade tapeten” till ”den bruna panelen och tapeten som …” för att utesluta för många ”den”
  • ändrat ordföljden i sista meningen för att ge emfas åt ilskan.

Detta är givetvis bara en variant av många på hur du kan variera den ursprungliga texten. Skriv gärna några egna exempel som övning!

Variera meningslängden

En gång var jag med på en tipspromenad om författaren JRR Tolkien. Den handlade om att placera ett antal meningar om tretton dvärgar i rätt ordning. Inte hade jag någon aning om hur det skulle vara men så tänkte jag på att Tolkien var professor i språk. Givetvis måste meningarna placeras så att en kortare följdes av en längre, så en kortare igen och så vidare. Mitt lag var det enda som hade rätt på den frågan (men vi vann tyvärr inte hela frågesporten).

Lita på professorn! Ett bra sätt att få liv i texten är att låta meningslängden ge texten en egen rytm, så att den liksom rullar in, mjukt och behagligt. Enbart långa meningar blir jobbiga för läsaren att hålla i huvudet. Bara korta känns avhugget och stötigt. Jobba med din språkkänsla. Läs gärna texten högt och känn efter.

Gör långa meningar lättlästa

En lång mening kan vara knölig och svår att ta till sig. Men den kan också vara lätt att läsa. Strindberg inleder ”Hemsöborna” med en lång mening som ingen upplever som lång:

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Den här meningen är ”vänstertung”, det vill säga subjekt och predikat står tidigt i meningen: ”Han kom” När detta är avklarat är resten bara utsmyckning. Om meningen istället varit

”En aprilafton, med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, som ett yrväder kom han.”

skulle läsaren fått använda hela färden fram till ”kom han” med att fundera på vem det handlar om och vad den personen har för sig. En sådan mening kallas högertung och hör tyvärr till vanligheterna i juristsvenska. Den passar inte alls i skönlitteratur (och inte i juristsvenska heller, det finns andra sätt än inskjutna bisatser om man vill skriva en text utan lagliga kryphål, men det hör inte hit).

När du varierar meningslängden, se alltså till att dina långa meningar inleds med subjekt och predikat, då gör det inget att de är lite längre. (Har du svårt för det där med satsdelar är det bra att öva på att ta ut dem.)

Screenshot 2020-03-27 at 11.20.59

Satsrada inte

Tänk på att inte satsrada. Termen betyder att du inte skriver huvudsats och bisats utan radar flera huvudsatser efter varandra.

Exempel:
”Lasse har en boll som han gärna leker med och Lisa har en enhjuling som hon gärna balanserar på.”

Kan du ta bort ”och” och göra två meningar, gör det! En annan tumregel är att inte ha mer än en bisatsinledare i samma mening. (Bisatsinledare är ord som ”och” och ”eller”.)

Bisatsinledare i meningens början

När det gäller inledning med bisatsinledare har den tidigare regeln om att detta inte är bra språk luckrats upp. Tänk på att inte fastna i fällan så att du överanvänder detta. En bisatsinledare i starten av en mening är en markör. Markörer fungerar som luktsinnet, blir det för mycket stänger man av. Spar därför dina inledande ”och” och ”men” till stycken där det blir riktigt dramatiskt. Då kan du kamma hem effekten av dem, oavsett om det är en blommig romantisk scen eller action som luktar surströmming.

Screenshot 2020-03-27 at 11.34.40

En varning: Det är mycket kliché över en baksidestext som efter några inledande meningar startar en ny mening med ”Men …” Fall inte i den gropen.

Skriv kortare meningar vid dramatik

Även om du inte skriver action kommer din text att ha avsnitt med mer dramatik än manuset för övrigt. Ett sätt att öka tempot i de dramatiska bitarna är att skriva kortare meningar. När det drar ihop sig till något avgörande finns det ingen tid för långsamma funderingar, återblickar eller makligt berättande. Det händer här och nu. Överrumplar både karaktärer och läsare. Konkret. Avskalat. Tätare mellan egennamnen. Jag överdriver. Men du märker vad jag gör.

”Lisa drog sitt vapen. Lyset i korridoren flämtade. Dörren for igen med en smäll. Lisas hjärta dunkade i bröstet. Lasse öppnade en dörr längre bort i korridoren och skrattade när han fick syn på Lisa. Nervöst skrattade hon också och sen drog hon ett längre andetag. Det var bara vinden. Eller var det något annat? Lasse såg konstig ut.”

I stycket ovan låter jag en längre mening smyga sig in där faran till synes är över. Sen kommer de korta meningarna tillbaka med funderingen på slutet. Medan spänningen finns där kommer läsaren inte att fundera på att det är korta meningar, eftersom detta driver tempot framåt (det gör faktiskt det även i det här dåliga exemplet där du inte vet något vare sig om Lisa eller var hon befinner sig eller varför).

Screenshot 2020-03-27 at 11.38.21

Var sparsam med passiver

Använd passiver sparsamt i all text. Precis som ordet passiv antyder tar de bort närvarokänsla och tempo.

Jämför:

”Chauffören kör bussen” – aktiv sats där chauffören är subjekt

”Bussen körs av chauffören” – passiv sats där chauffören är agent

Glöm inte agenten

Det där med att ha med agenten är viktigt. Står det bara ”Bussen körs.” är det oklart vem det är som kör den. Speciellt om flera personer än nämnda strax innan. Den enda gången ”Bussen körs” kan vara försvarbart är om du diskuterar förarlösa fordon.

Screenshot 2020-03-27 at 11.32.11

Vid ett tillfälle hjälpte jag en myndighet med en instruktion för projektledning och uppdragsportföljledning. Det fanns många passiver utan agent i texterna. I stort sett varje gång jag frågade vem som hade ansvaret för att det ena eller det andra hände visade det sig att ingen visste. Oftast fungerade det ändå, men lika ofta visade det sig att en medarbetare fick störa en kollega för att fråga vart något skulle skickas eller liknande. Efter ett antal möten med berörda avdelningar kunde vi tillsammans reda ut förhållandena och instruktionerna fick ett annat utseende med både aktiva satser och agenter.

I en skönlitterär text finns det sällan något behov av passiva satser, utom just för en enstaka variationer. När det är dramatik på gång bör du undvika alla passiver. Där gör det inte så mycket om flera meningarna inleds med ”Han” eller ett namn.

Se upp för -ing och -ande

Se upp med ord som slutar på -ing eller -ande. Dessa tar ner tempot och skapar ett avstånd mellan texten och läsaren. Se på rubrikerna i det här inlägget. jag har inte skrivit ”Inledning av meningar” utan ”Inleda meningar”. 

Samma sak med exemplen ”Hon kom springande” (notera att den här formen aldrig slutar på -s, aldrig någonsin!) och ”Hon sprang”.

Läs högt och smaka på de olika exemplen. Även i så korta meningar som de ovan bör du känna en skillnad i närvaro och tempo. Med detta menar jag inte att du ska skriva passiver så fort du vill lugna ner tempot, bara att det kan vara okej någon gång för att variera meningarna när det inte är stor dramatik på gång.

Sammanfattning

Den vanligaste fallgropen är att börja flera meningar i rad med:

  • egennamn
  • pronomen.

När du skriver långa meningar, var noga med att

  • meningen inte är högertung
  • vara sparsam med inledande bisatsinledare
  • inte satsrada
  • skriva fler korta meningar när det är drama eller action
  • syfta rätt inom långa meningar (läs mer om syftning här).

För passiva satser gäller följande:

  • Använd passiver sparsamt.
  • Sätt inte -s efter ord på -ande.
  • Se till att passiva meningar har en agent.

 

Lycka till
/Anna