Låt musiken hjälpa dig att skriva

Har du någon gång tänkt på hur ett barn på ungefär sju år lär sig spela ett instrument? Barnet lär sig noterna och deras plats på flöjten eller pianot (för de flesta börjar med något av dessa instrument, men givetvis är det likadant om de börjar med något annat). Och föräldrarna, för att inte tala om grannarna, är glada när övningsstunden är slut för dagen. Det är inte bara det att barnet stakar sig. Även när det kan stycket låter det inte njutbart. Varför? Och vad har detta med skrivande att göra?

Vad lyssnar du på för musik?

I en grupp på ungefär tusen personer kommer cirka trettio att med njutning aktivt lyssna på klassisk musik, gå på konserter etc. En ännu mindre grupp har ett genuint intresse för folkmusik eller utomeuropeisk musik som inte är populärkultur. Omkring en tredjedel tolererar klassisk musik. Sådär som att ta av sig skorna och ta ett glas vin med lite Vivaldi i bakgrunden efter en dag i stimmig miljö, eller möjligen lite mjuk bakgrund i hissen. Majoriteten har aldrig lyssnat på och förstår inte klassisk musik alls. En liten del anser att de är tondöva, men  något sådant finns inte. Då skulle du inte känna igen rösten av någon i telefonen. Du skulle heller inte kunna växla en bil. Hela vårt språk, vår kommunikation, är toner och musik. Det är så det här inlägget hänger ihop. Just klassisk musik kan hjälpa dig att se det. Vartefter kommer jag att nysta upp den tråden.

Dialog

Vad är skillnaden mellan en konversation som du råkar höra på bussen och en teater framförd av skolade skådespelare? Gissningsvis säger du att pjäsen har en handling som leder fram till någon form av slut. Glatt eller sorgset, beroende på pjäsen. Är dialogen välskriven i pjäsen kommer dock skådespelarna att avbryta varandra, på samma sätt som personerna på bussen. Till viss del kommer också personerna i pjäsen att komma in på oväsentligheter eller helt andra ämnen. Men med sin gudapenna leder författaren obönhörligt tillbaka samtalet till det som pjäsen handlar om medan personerna på bussen antagligen slutar samtalet utan någon annan ”final” än ett ”Hej då, jag messar dig!” Men detta är inte den stora skillnaden. Nedan får du veta mer.

Screenshot 2019-06-10 at 19.58.13.png

Skolbarnet

Låt mig börja förklaringen i en annan ände: Hur lär sig ett barn på sju år läsa? De flesta gör det genom att ljuda fram bokstäverna och när de har ljudat blir det förhoppningsvis ett ord. Ett ord. Ett. Ord. eeeet-ttt … ooorrrd … Barnet som lär sig spela ser noterna på exakt samma sätt. De ser en not i taget. Se på barnet som läser eller spelar. Se på barnets huvud. Det kommer att nicka. I musiken på varje ton, i läsningen på varje stavelse. Medan vi förväntar oss en helhet. Det är inte njutbart att lyssna på ett barn som lär sig läsa heller. Det är bara lite tystare än ett barn som lär sig spela ett instrument. Nu tror jag i alla fall att du har sett sambandet mellan musiken och läsningen, så låt mig fortsätta!

Screenshot 2019-06-10 at 19.57.24.png

Andra och tredje klass

Barnet som går i andra klass har kommit lite längre. Det läser hela ord utan att ljuda. Korta meningar byggda av trevliga huvudsatser. Samma barn som spelar piano nickar med huvudet på ungefär varannan not. I trean läser barnet även huvudsats och bisats, så länge meningen inte innehåller märkliga satsflätor eller andra grammatiska krumbukter. Det nickar en gång per takt när det spelar piano, det vill säga i fyrtakt på var fjärde not. För den som lyssnar är det uthärdligt, men inte njutbart, vare sig att höra barnet läsa eller spela. Varför?

Mellanstadiet

Vi har nu tagit oss fram till fjärde klass. En tioåring. I bästa fall spelar nu barnet två takter i musiken innan det nickar igen. Läsningen följer samma mönster. I den här åldern lockar många intressen, för att inte tala om kompisar. Många barn slutar spela instrument. För några upphör också läsutvecklingen här. (Givetvis går båda delarna att ta upp och utveckla senare i livet. Det går förstås även bra att börja lära från start senare i livet, men det är inte dit jag är på väg med det här inlägget.) De som tappade intresset för musik eller text kan ta sig fram genom livet ändå. Men de blir aldrig några artister inom vare sig text eller musik. Varför?

De första texterna

Har du läst texter som är skrivna av ett barn? De tidigaste försöken härmar antagligen en vuxen. Många börjar genom att skriva brev. Min mamma och jag skrev brev till varandra fast vi bodde i samma hem. Mina efterliknade hennes:
Hej Mamma!
Hur mår du? Jag mår bra. I dag har jag varit i skolan. När jag blir stor vill jag bli  …
En enkel berättelse om dagen som varit och grundläggande tankar om livet. Inte speciellt njutbar att läsa.

Screenshot 2019-06-10 at 20.00.55.png

Sen härmade jag de böcker som jag läste, men precis som det pianospelande barnet nickade jag på varje not. Skrev korta huvudsatser. För den som fortsätter att skriva blir språket mer utvecklat. Barnet blir en ungdom och lär sig frasera. På precis samma sätt som ett musikstycke blir njutbart att lyssna på.

När varje fras har blivit en enda lång nickning är det också en njutning att lyssna på eller läsa. En del tycker att musiker som spelar klassisk musik ser fåniga ut när de sitter och lutar sig åt först det ena och sen det andra hållet, men det de gör är att de följer fraserna med sitt kroppsspråk.

Hitta fraseringen

Leta upp ett filmklipp med en dirigent som får en hel orkester att spela. Ta bort ljudet och se om du kan se fraserna. Lägg märke till de mjuka rörelserna som ofta sveper fram. Notera klockslagen för var fraserna vänder (enkelt om du använder Youtube). Gör detta innan du lyssnar med ljudet på (för att kolla om du hade rätt). Det är inte lika uppenbart att se detta när det gäller soloartister eller mindre grupper som spelar utan dirigent, men med lite övning går det också.

Screenshot 2019-06-10 at 20.02.10.png

Inom populärmusik brukar man oftare trycka mer på varje stavelse eller not. Det kan dock gå att se till exempel genom att musikern blundar i mitten av varje fras. (Det är inte så att populärmusik saknar fraser, det är bara det att uttryckssättet rent kroppsligt inte alls är lika tydligt som i klassisk musik.)

Rytmen

”Texten då”, frågar du säkert vid det här laget. ”Kom till saken!”
Men jag har ju hela tiden rört mig kring kärnan: rytmen i kommunikationen. En tränad skådespelare läser fraserna som ett enda stycke, som en enda lång nickning. Ibland kan både text och musik tjäna på att författaren eller komponisten skriver så att uppläsaren eller musikern måste dra över frasen. Många kåserier och en hel del poesi är till exempel skrivna så. Den klassiska sonetten har ofta formen ABBA ABBA CCD DEE. Där för alltså D från tredje strofen fortsätta in i D i den sista.

Förtydligande

Orden strof i text och fras i musik betyder båda ”ett avslutat helt”. I skönlitteratur motsvaras dessa enheter av ett stycke. (I poesi säger många fel, och säger ”vers”, eftersom man ofta pratar om vers och refräng i texter till populärmusik, men ordet ”vers” kommer av latinets versus och betyder linje. Således: en rad.)

Utsmyckning

Precis som i musik, där det snabbt blir ointressant om musikern bara spelar från den första tonen i en skala till sluttonen, kan en text inte bara innehålla grundstenarna. Om den klassiska sagan gick så här:
Det var en gång en prinsessa som bodde i ett slott. Allt hon ville var att gifta sig med en prins. Och så gjorde hon det och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
så skulle det inte heller bli så intressant. Allt som kommer mellan är det som lockar lyssnaren att höra färdigt musiken eller läsaren att läsa vidare. Slutet på en deckare är oftast givet: mördaren åker fast. Det är vägen dit som lockar. Se då till att göra vägen njutbar.

Om du spelar ut alla kort direkt, som i min lilla prinsesshistoria ovan, blir berättelsen kort. Hade Shakespeare gjort det hade Hamlet varit över innan publiken hunnit sätta sig tillrätta. Men med det som händer mellan blev det en pjäs på två timmar och fyrtio minuter!

Screenshot 2019-06-10 at 19.56.21.png

I musik kallas det Shakespeare gör för ”Bedräglig kadens”, den går alltså till grundtonen, men i ett ackord som i sammanhanget är fel. Lite som när kriminalkommissarien tror att han har tagit rätt skurk och satt bakom lås och bom, men ett nytt mord sker. Precis som i den symfoniska musiken, eller i Shakespeares pjäser, måste det komma in sidoteman, bedrägliga kadenser och en massa annat innan slutet. Innan den riktiga kadensen eller finalen.

Tempohöjning med ett enda grepp

I den musikaliska stil som kallas Barocken (Bach, Händel, Vivaldi med flera) avslutas ofta ett stycke i flera satser med en fuga. Jämför de olika satserna med kapitlen i ett manus när du läser vidare. En fuga är ett stycke där olika stämmor spelar samma melodi utan att börja samtidigt. Den allra enklaste formen av fuga kallas för en kanon och en sån har du säkert sjungit någon gång. I slutet av fugan finns även en del som kallas ”Trångföring”. Det innebär att stämmorna börjar nedifrån och upp, och att de inte ens hinner framföra hela frasen innan nästa börjar. Att bygga ihop ett sådant musikstycke kräver mer eller mindre att tonsättaren är matematiker. Men se det som sagt istället som ett manus.

Screenshot 2019-06-10 at 19.59.33.png

I slutet av ditt manus måste tempot höjas fram mot finalen. Om du har låtit perspektivet flytta mellan olika karaktärer i olika kapitel kanske du just höjer tempot genom en ”litterär trångföring” [mitt hittepåord], alltså genom att flytta perspektivet inom samma kapitel, och istället bara ha en blankrad mellan bytena. På det sättet får du in läsaren i en snabbare andning utan att ändra något annat. Men detta blir bara möjligt om du har klart för dig hur ditt manus är fraserat. Om du ska höja tempot genom perspektivbyten inne i ett kapitel måste du veta hur långa fraser och scener är redan tidigare, alltså hur manuset andas.

Rytm och andning

Där någonstans är jag tillbaka där detta började. Ett barn som lär sig spela ”andas” var som helst i musiken, på samma sätt som den som är alltför ivrig när den talar. En skolad musiker andas däremot i slutet av varje fras, oavsett om det är sång, blåsinstrument eller något annat. En utbildad skådespelare eller en duktig talare vågar göra riktigt långa andningspauser. Lyssna på skådespelare och duktiga uppläsare som läser välskriven  modern skönlitteratur. Andas i takt med dem och känn efter hur det känns. Provläs din egen text högt. Spela in dig själv. Du kommer att märka var texten flyter på och var det blir svårt att hitta en naturlig rytm i andning och läsning.

Exempel

En gång för några år sedan gick jag en litterär tipspromenad med några kompisar. Vi kom till en fråga om Tolkiens bok Bilbo. Meningarna skulle sättas i rätt ordning. Ingen av oss hade den blekaste aning. Men så kom jag att tänka på en sak: Tolkien var professor i språk. Hans meningar var säkert placerade i en sådan ordning att de utgjorde en behaglig rytm att läsa. Vi testade runt, provläste högt, och var i slutänden det enda laget som hade fått rätt på den frågan. (Vi hade fel på en annan och fick dela förstaplatsen, men var ändå oerhört nöjda.)

Slutsats

Genom att lära dig att uppskatta andra kulturyttringar, som klassisk teater eller musik, kan du nyttja detta när du skriver. Se hur ett stort musikaliskt verk är uppbyggt. Lär dig vad satsernas namn betyder, hur de har olika tempon och styrka, vilka instrument som är med och hur dirigenten får orkestern att spela alla fraser tillsammans. På det sättet kommer du mycket närmare ett fulländat manus med meningar i varierande längd, fraser som håller ihop en scen och scener som håller ihop ett kapitel. Många poeter använder detta i sina verk. På samma sätt som det finns musikstycken i varierande längd går det givetvis också att nyttja detta för noveller eller romaner.

Många säger att den minsta beståndsdelen i texten är en scen. Du har säkert hört uttrycket en scen – ett stycke, men snäppet under scen finns frasen och det är min övertygelse att den är oerhört viktig för att lyckas som författare.

När du kan frasera din text rätt, släpper den aldrig greppet om läsaren. Tänk på att publiken kan sitta trollbundna under en fyra timmars opera med känd handling och slutackord. Och de kan sitta i närmare tre timmar på teatern för att vänta på att Hamlet ska ta hämnd på en mördare som är känd för publiken redan i början av första akten. En bra bok läser många gärna om. Det är inte handlingen som är det viktigaste, utan hur den framförs. Det vill säga för en text, hur väl läsaren hittar musiken i texten.

 

 

 

 

En tanke på “Låt musiken hjälpa dig att skriva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s