Skriv trovärdig fantasy

Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.

 

Tänk på läsaren

Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.

Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.

Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).

 

Världsbygge

Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.

Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).

Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.

Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)

När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.

 

Magi

Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.

En gräns kan till exempel vara:

• att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
• att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
• att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
• att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
• att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).

 

Befolka din värld

När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.

Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .

Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.

Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …

 

Skapa ett språk eller inte?

En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.

Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).

Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.

För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:

• Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
• Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
• Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
• David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.

Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.

Namntips (nördvarning)

Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.

Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).

Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.