I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.
Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.
För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.
För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida
För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)
Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.
Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.
Anna Gable 
Vilken rolig information! Så spännande att få gå ombord på båda skeppen. När kommer din bok och vad handlar den om?
GillaGilla
Det var jätteskoj. Vet inte exakt när boken kommer, men jag slutredigerar. Den har arbetsnamnet Och en flaska rom och handlar om sonen till Willem van der Decken, (alltså Flygande holländaren). Jag hoppas att den ska tas emot som en spännande äventyrsroman.
GillaGilla
Intressanta paralleller som du redovisar!
Jag kan väl komplettera med att Götheborg II är en modern konstruktion i den meningen att konstruktionen var beräkningsbar, både vad gäller stabilitet och hållfasthet. Ingen vet ju egentligen hur förlagan såg ut, mera precis, så någon noggrann kopia är det inte, även om man naturligtvis gjort vad man kunnat.
Jag fick en gång veta att breddens inverkan på stabiliteten är större än man kanske tror. Starkt förenklat är det så här: Om den ökas 5% så ökar stabiliteten 21,5%. Jag hörde en gång för länge sedan att om Vasa hade byggts storleksordningen en halv meter bredare så hade hon inte kapsejsat.
Hållfasthetsberäkningar värda namnet har vi bara sysslat med i så där 200 år.
Så det mesta i gångna tider fartygskonstruktioner kretsade kring erfarenheter och tumregler. Det funkar ibland riktigt bra, men som bekant inte alltid. Mig veterligt gjorde inte af Chapman några beräkningar (då, för ca 200 år sedan) men i regel väldigt välseglande skepp.
GillaGilla
Visst är det så. Antar att du menar Götheborg III, för det har funnits en annan med det namnet mellan skeppet som grundstötte 1745 och den nuvarande ostidiefararen. Men visst är det många antaganden. Dock är det moderna skeppet byggt med kraven att de moderna bitarna inte ska inverka på seglingsegenskaperna, utan ligga enligt principen för hur en last tidigare var placerad. Och, jo det där med Vasa lär stämma. Man breddade henne under byggets gång, men inte nog mycket. Systerskeppet Äpplet, som man inte hade hunnit lika långt med, breddades mer och hon seglade i 30 år. På vissa ställen går det inte att jämföra de båda skeppen fullt ut. Vasa var byggd för strid och för östersjötrafik, Götheborg (både I och III) är ett handelsfartyg som är byggd för djuphavssegling (dagens IMO-klassning). Det finns alltså skillnader både i skrovets utformning och framför allt i riggen (Vasa har inga borduner t.ex. men det är inte omöjligt att den tidens skepp som seglade längre hade sådana). Detta är alltså bara en jämförelse på ytan av allt som finns att se på. 🙂
GillaGilla
Oj då. Ja det är det skepp du seglat med som åsyftas. G III. Visserligen skilde det ca200 år mellan Vasa och GÖtheborg I, men jag gissar att konstruktionsmetoderna var väldigt lika. Och därför förvånar det mig att en ostindiefarare på sin tid slets ut så snabbt. Ca 3 resor, sedan var de slut. Medan krigsskepp, om de inte förolyckades kunde hålla över 50 år.
GillaGilla
Det skiljer 110 år. Vasa är byggd 1626-28, Götheborg I är byggd 1736-38.
GillaGilla
det är lite skillnad på att ligga och guppa belägring eller att segla oceaner. 🙂
GillaGilla
Jo, så är det nog. Och så har vi skeppsmasken, slog det mig. Den finns ju inte i östersjön. (eller fanns)
GillaGilla
Finns fortfarande inte, annars skulle vi inte haft någon Vasa att bärga heller.
GillaGilla
Tack för ett lugnande besked! Jag läste dock en blänkare för något år sedan att de fulingarna, som kommer hit med fartygs ballastvatten, håller på att anpassa sig! Vi har ett skeppsmuseum på Östersjöns botten som saknar motstycke i världen.
GillaGilla
Det finns inget som heter ballastvatten (och inte barlastvatten). Antingen är det slagvatten, det som alltid finns mer eller mindre av i kölsvinet, eller så menar du gråvatten och svartvatten. De senare är reglerade i internationella lagar, det första är inget problem.
GillaGilla
Barlast i form av vatten hade man knappast förr, men numera så … Tänk att man så lätt räknar fel på 100 år! Tack för påpekandet. Du skrev om borduner. Menade du barduner eller möjligen boliner? Det finns något program i bakgrunden som tror sig veta vad man menar, och ändrar!
GillaGilla
Jag menade barduner, inte alltid helt lätt att svara snabbt 🙂 Boliner sitter på seglen, inte på riggen
GillaGilla
Ja, så man kan sträcka upp lovartsliken på råseglen och bli bättre bidevindseglare, men nu är det nog inte många här som hänger med. Talesättet att saker går på lösa boliner är verkligen träffsäkert. Om man vet bakgrunden. Nu ska jag googla på borduner som datorn ändrade för mig också! Förut! Men inte nu !!
GillaGilla