Skriva inre dialog

Då har det blivit dags för nästa skrivtips enligt de frågor jag fick in via Facebook. Detta handlar om inre dialog.

För att kunna ha inre dialog måste man låta någon av karaktärerna i berättelsen ha perspektivet. Den här biten har jag skrivit om tidigare, men jag tar om i kortform: Det finns olika perspektiv att jobba med, första person (jag) berättar, tredje person (Lisa, Lasse, Stina eller vad dina karaktärer heter) berättar, författaren berättar (Astrid Lindgren är mästare på detta) och ”flugan på väggen” (som om någon har satt in en osynlig kamera som iakttar allt) berättar. Innan du helt behärskar dessa bör du inte blanda. Sedan kan man ibland smyga in en del ”fluga” i ett tredje persons perspektiv till exempel, men det är som sagt inte att rekommendera innan du har blivit helt säker på grunderna. att vara helt säker innebär bland annat att inte ha mer än ett perspektiv per kapitel.

Det vanligaste är att skriva i tredje person:
”Pelle kom in i rummet och satte sig på en stol. Han kände sig trött efter dagens jobb.”
Det viktiga här är ”han kände sig”. Pelle har perspektivet och då kan du bara skriva om Pelles inre känslor. Om Stina också kommer in i rummet kan det stå:
”Pelle såg att Stina sjönk ned i soffan. Han undrade om hon haft en jobbig dag.”
Det är fortfarande tankar som äger rum inne i Pelles huvud. Det som vore fel vore att tala om hur Stina känner sig, för det kan ju inte Pelle veta, han kan bara anta hur det är med henne. I nästa kapitel kan Stina ha perspektivet, det vill säga hon kan tänka saker, anta saker och agera mot bakgrund av dessa. Hur Pelle agerar i det här kapitlet kan bara ses ur Stinas ögon. Sedan kan de växla, vilket tillåter berättelsen att äga rum på olika platser samtidigt och på det sättet bygga upp en spänning eller liknande.

Skriver du i första person:
”Jag gick in i rummet och sjönk ned i soffan. Dagen hade varit intensiv.”
är det bara detta ”jag” som kan ha perspektivet. Ingen annan. ”Flugan” tillåter ingen som helst inre dialog, eftersom en ”kamera” inte kan veta vad folk tänker. Det blir som på film, de får agera ut sina känslor istället, till exempel genom ansiktsuttryck. Författarperspektivet liknar detta, men kan smyga in förklaringar. Jag lämnar dock de båda senare därhän när det gäller inre dialog, för att det är så ovanligt att det finns.

Detta om perspektiv. Grunden, om du vill ha inre dialog, är alltså första eller tredje person.

Skriver du i första person är det både svårt och enkelt. Du har bara en som kan tänka tankar, det vill säga ”jag”, det är enkelt. Det som kan vara svårt är att släppa ”tänkte jag” och skriva det som om allt verkligen är personens tankar. Jämför: ”Så kan det ju vara, tänkte jag.” med ”Så kan det ju vara.” I och med att det bara är ”jag” som har inre tankar fungerar givetvis även den andra för läsaren. Försök alltså att stryka så många ”tänkte jag” som möjligt för att få bättre flyt.

Nu skulle man kunna tänka sig att det var likadant med tredje person, men eftersom tredje person innebär att någon osynlig berättar måste du skilja på dessa iakttagelser och rena tankar. Vad jag menar är alltså att det är denna osynliga berättare som talar om att ”Stina gick in i rummet.”.
Det går alltså inte att skriva:
FEL”Stina gick in i rummet. Hur skulle hon göra?” FEL
Det måste antingen bli:
”Stina gick in i rummet. Hon funderade på hur hon skulle göra”
eller:
”Stina gick in i rummet.
Hur skulle hon göra? tänkte hon.
Hon satte sig på stolen.”

Den senare tror jag även förklarar hur man rent grafiskt visar inre tankar. De ska ställas upp som dialog, med indrag och med komma före ”tänkte hon” (om det inte är andra skiljetecken, men då ska de givetvis behandlas som vid dialog också). Det enda som inte ska vara med är anföringstecken (alltså inget pratminus eller några citattecken). Detaljer om detta står i Svenska skrivregler, en liten bok som alla som skriver borde ha till hands.

Jag avslutar med ett exempel ur mitt pågående manus. Här syns tydligt skillnaden på vad som återges som en direkt inre tanke (Sover och sover) medan resten är vanligt tredje persons perspektiv. Kort bakgrund: Louis sover i sin båt, men har vaknat till av att det är kallt. Då hör han röster som pratar på kajen och förstår att det är de som egentligen har väckt honom.

– Mannen jag pratade med var säker på att han såg någon krypa in vid en av de här båtarna, sa en röst helt nära.
– Ingen sover väl i en båt den här årstiden? kom svaret.
Sover och sover, tänkte Louis.
– En del gör vad som helst för att slippa bli värvade, sa den första.
Louis förstod. Männen som pratat var en del av ett så kallat press-gäng; män som hade till uppgift att värva sjömän till de stora linjeskeppen. Nu letade de efter honom, eller snarare efter någon som de trodde gömde sig för att komma undan värvningen.

Hoppas att detta gav svar på frågan.
Lycka till!